Forumet - Döden.

Döden.

237 0 6
Jag har aldrig riktigt tänk på döden. Inte på livet i helhet för den delen heller. Men när tanken slår mig, kan jag inte annat än att rysa till. Jag brukar tänka att livet är som en karusell, men de brantaste backarna i slutet som får oss att tappa kontroll. Det är det jag är mest rädd för – att tappa kontroll. I hela mitt liv har jag hört folk tjata på mig att rökning dödar och att sol framkallar cancer. Men vem bryr sig egentligen? Vi ska alla dö förr eller senare, så varför ska vi försöka undvika det? Jag kan gå ut på vägen imorgon och bli överkörd och slösat bort hela mitt liv på nyttiga saker som skulle hindra mig från döden. Patetiskt egentligen.

Klockan är elva på kvällen och jag sitter på stranden. Det är en varm sommardag och solen är på väg ner. Det kommer in kalla vindar ifrån havet och jag hör hur vågorna åker in mot land. I luften ligger en lukt av tång, men även av fukt och sommar. I handen har jag ett block och en penna. Jag har en uppgift ifrån skolan att rita den skräcken döden framkallade. Den ska vara inlämnad imorgon, och jag har inte ens börjat.

Som liten dog min pappa, och jag har sedan dess haft svårt att prata om döden. Den är en sak jag försökt undvika. Men alla ska vi dit, vilket gör det omöjligt att ignorera. Många säger att döden är då vi betalar för våra synder, det är då vi ställs inför rätta. Vad fan tjänar man på att tro det? Jo, frukan inför döden. Om döden ska vara något vi inte fruktar måste det vara något positivt, något bra.

Himlen, helvete, vad fan vet jag? Det får vi väl se när vi kommer dit. När vi drabbas av en dödlig sjukdom av något slag. Är döden ett sätt att rymma? Är döden ett sätt att hoppa av karusellen på? Ger döden oss ett lugn om att vi kan stanna karusellen när vi än vill?

Jag rita ett sträck på bilden. Ett sträck som skulle symbolisera livets gång. Plötsligt förstod jag precis, döden var slutet på sträcket. Det var inte slutet som spelade roll, det var endast en bit av det långa sträcket. Det är det emellan som räknades. Det vi kunde kontrollera. Det vi skulle leva.
jag tycker döden är skitläskigt. lite ironiskt att jag en gång i tiden var självmordsbenägen men samtidigt asrädd för döden, dock hör inte det till saken

vad jag är mest rädd för om döden är det att jag slutar existera, jag funderar då på om allt blir helt svart och att jag aldrig mer kommer finnas. hur känns det liksom? att allt kommer vara svart i nåra miljarder år tills vår jord går sönder. hur kändes det innan jag fanns? nej fyfan, det finns för mycket frågor. undrar om man får reda på svaret när man dör. jag hoppas iaf att livet forsätter och att jag dyker upp som nåt annat för ifall man bara får leva i typ 80 år så är ju livet rätt meningslöst.

aja.

Spana också in: