Forumet - Don't even ask...

Don't even ask...

219 0 2
Vad finns det egentligen som betyder någonting? Vad man än gör så hatar folk att man gör det. Hon hatar en också. Alla hatar en. Vad gör man när det inte går att göra mer? Man gråter? Nej. Inte mer. Inget mer av det. När det inte går att passa in. Och när man inte vill passa in?! Men man vill bli omtyckt för den man är. Och av henne. Hon som satt dit en så jävla hårt. Man kommer inte därifrån. Allting är så starkt, det går inte att bli av med känslor som dem. Och hur mycket man än vet att det är omöjligt, så finns det alltid någon liten del därinne som fortfarande hoppas. Man blir mer och mer krossad. Små bitar ramlar av en och man vet varken ut eller in. In eller ut. Upp eller ner. Höger eller vänster. Helvete.

Han sparkade på en sten. Det var jävligt dumt att sparka på den jävla stenjäveln men han tyckte att just nu brydde han sig inte om någonting. Det regnade. Det regnade kraftigt och medan han gick plaskade det i de stora pölarna på marken. Regnet öste verkligen ner. Han var helt dyblöt och skulle troligen bli förkyld. Klockan hade passerat midnatt och han gick inte hem. Han gick ingenstans egentligen, bara fortsatte gå. Spelade ingen roll var han skulle hamna. Han var trött på detta nu.
Han skrek. Tänkte för sig själv att om skulle folk se honom nu skulle de tro att han var något slags psykfall. Han kanske var ett psykfall? Nej. Inget psykfall. Han var bara inte kontaktbar med verkligheten just nu, han ville inte vara där.
Han slant med foten i gyttjan och föll framstupa. Det var för mycket. Han grät. Och han gav fan i att resa sig upp, han låg kvar helt lerig och blöt på marken. Han hoppades på ett lyckligt slut. Ett filmslut. Han hoppades att hon skulle komma springandes och kyssa honom och säga att hon älskade honom. Precis som han älskade henne. Det var inget att ens grubbla över, han älskade henne. Och han hatade sig själv innerligt för att han låg där och hoppades. För han visste att det skulle inte hända. Det händer inte.
Fyfan för det här.

Det var jobbigt att gå förbi en spegel, det visste hon. Jobbigt att hoppa över ett tillfälle då man fick veta hur man såg ut. Hur man skulle agera för stunden med utseendet till sin fördel. Därför stannade hon väldigt väldigt snabbt, fixade till håret hastigt och fortsatte gå mot soffan där de andra satt och skrattade.
Kricke var totaldragen. Helt borta. Hon skrattade åt honom. Det var kul att se människor så otroligt fulla. Fanny var bara lite lullig men gick alltid att skratta åt. Och resten av folket... Dom var liksom bara där. Inte några intressanta människor. Några hade redan gått hem också. Emma sa att hon skulle upp tidigt imon och jobba. Bullshit. Hon skulle träffa sin kille. Bergis. Och hon dumpade dem för honom. Daniel. Hon vet inte riktigt varför han gick. Han var helt udda. Vafan hade han ens gjort där? Hon hade suttit i Krickes knä och helt plötsligt fått världens tungkyss av denne. Då hade Daniel sett ut som han skulle börja gråta och gett sig därifrån. Han gillade henne. Klart han gjorde...
Det var också en sån sak som hon länge funderat på om det ens var bra att tänka så. "Klart han gjorde"? Så fort hon gick in i en buss kollade alla på henne. Det visste hon bara. Så fort hon sa något så var alla intresserade av vad hon skulle säga. Det visste hon bara. Eller var det bara som hon trodde? Var hon en självupptagen bitch? Eller? Nej. Kanske. Spelade ingen roll, Daniel får lära sig att man kan inte få allt här i livet. Det var nyttigt för honom detta.
Vafan var det han gillade med henne föressten? Om hon nu var en sådan självupptagen bitch? Han kanske inte ens gillade henne? Jo. Men hon behandlade ju honom som skit. Verkligen illa. Och ändå? Hon hade aldrig pratat med honom egentligen. Eller, hon hade aldrig tagit sig tiden att lyssna på vad han svarat när hon sagt snabba saker som "Hej, hur är det?" eller "snygg tröja". Det var bara saker man sa liksom.
Då hörde hon ett skrik. Vafan?!
- Vafan var det förnåt?! Skrek hon till de andra.
- Äh vafan... Hahahahahahaha! Fick hon till svar av Kricke och Fanny skrattade instämmande.

Hon tog på sig jackan och gick ut i regnet. Eller var det så jävla smart att gå ut ensam vid midnatt i ösregn och leta efter en skrikande person? Ja, det var det. För denne kanske höll på och dö? Kanske satt fast i... taggtråd?! Whatever. Någon behöver hjälp. Hon tog tag i Krickes baseball-trä och gick med hastiga steg in i skogen.
Det var mörkt. Vem fan går in och letar efter någon vid den här tiden, i dessa väderförhållanden? I en skog, av alla ställen?! Herregud. Hon måste vara galen. Men hon fortsatte gå längst den vattentäckta smala grusvägen. Pölarna var gigantiska. Det regnade verkligen mycket. Och... Någon låg därframme. På marken. Personen skakade kraftigt. Herregud! Hon höll hårt om baseball-träet och smög sig fram. Hon hörde snyftningar. Den gröna täckjackan var inte grön längre. Den var helt brun av all gyttja.
- Daniel?
- Ja?
- Vad har hänt?
- Ingenting.
- Ingenting?
- Nej.
- Ska jag hjälpa dig upp?
- Nej.
- Okej. Ska jag... hjälpa dig med någonting? Har någon skadat dig?
- Nej.
Han svarade väldigt kort. Väldigt väldigt kort tillochmed. Alldeles för kort för att övertyga henne om att han inte ville ha henne där. Hon gick fram till honom. Hans ansikte var helt fyllt av tårar. Vad fan hade hänt? Någon måste ju ha... rånat honom?! Herregud. Hon satte sig på huk framför honom och torkade bort lite lera från hans ansikte. Varför var hon snäll mot honom egentligen? Han kanske skulle få för sig att hon tyckte om honom.
- Nu talar du om vafan som har hänt Daniel.
- Jag bara... ligger här.
- Utan vidare? Bara ligger i gyttjan och gråter? Men va?
- Visst, jag...

Han tystnade. Tvekade på vad han skulle säga. Vad kunde han säga? Han ville att hon skulle gå, detta var inte kul. Hon måste ju fan tycka han var helt fucking patetisk. Det var han också. Jesus. Han kollade henne inte i ögonen. Plötsligt såg han hennes hand röra sig mot hans och omfamnade den. Han visste inte vad som hände.
- Kom så hjälper jag dig upp.

Kunde hon inte gå? Snälla. Gå bara. Han ville inte syssla med detta. Han ville... flytta till Afrika. Skaffa en liten hydda, en hatt och en hund och sitta vid vassen och spela munspel. Det var vad han ville. Nej gitarr. Gitarren måste han ha med sig. Det var bättre än detta. Sitta där och slippa henne. Slippa spendera varje vaken sekund på att på nåt sätt tänka på henne. Hitta någon ny därborta kanske. This is bullshit.

Han såg helt borta ut. Vafan var det för fel på killen? Han var ju helt väck. Hon ville gå därifrån, det började bli obehagligt. Hans ögon rörde sig inte utan stirrade stint på samma blick hela tiden. Han var ju förfan iskall! Och dyvåt. Han var väl inte död?! Nej han andades, herregud. Hon drog av sig sin jacka och lade den över killen. Hon gjorde det faktiskt, och överraskade sig själv. Varför så snäll? Men hon kunde ju inte ligga där och låta honom dö heller? Han kollade upp på henne. Hon undvek hans blick och drog lite i jackan så den låg lite mer prydligt över den smutsiga Daniel. Men tillslut möttes deras blickar och... fan. Självklart var hon kär i den dumme fan. Hon visste inte varför. Hon kände ju inte honom. Men hon såg i hans sätt att titta på henne hur mycket känslor som strömmade ut. Och hon kände precis likadant. Var detta kärlek vid första ögonkastet? Nej. Finns inte. Hursomhelst... Hon kysste honom.

Vad tycker ni om denna?

Credits till en polare.