Forumet - Drakens År

Drakens År

3528 0 93
Denna tråd är ett rollspel tidigare vilket det finns mer information om här. Det är enbart deltagarna som får skriva i tråden, men har någon lust får denne givetvis läsa. Allt "out of character" kan tas i den andra tråden, annat än tärningsslag och dylikt som kan sättas under Dold text: taggar. Tärning slås här:
http://invisiblecastle.com/roller/

----------------------------------------------------------------------
Referensblad:
Al​exandrus Lex
Alv​​​ina Hendrin
Ar​anu
Ey​ra
So​del Durfa klan Roghan
----------------------------------------------------------------------

Det är en fin kväll i sensomriga Consaber. Vädret är varmt om än lite fuktigt så här vid kusten, och värdshuset Skatan och Vargen är fullproppat. Det är inte det finaste värdshuset i Firina, men det är här saker ofta händer - vilket har fört er hit.

Värdshuset består av ett stort allrum på undervåningen, med köket avskilt med en halv vägg. Flera stora och små bord står utplacerade, och det osar av fläskgryta i hela rummet. De flesta besökarna är vanliga statsbor - yrkesmän (det är få kvinnor därinne) som vill ha någonstans att slappna av efter en veckas hårt arbete.


Viktiga personer i rummet:
- Värdshusvärden är en äldre herre, kort och lite krokryggig.
- Tre krigare, till synes hyrsvärd, som sitter kring ett bord i hörnet och talar lågmält.
- En högljud och glad man som ser ut att vara viktig - hans kläder är dyrt blåfärgade och han bär till skillnad från de flesta smycken.

Dessutom är ni alla i rummet. Vad sysslar ni med?
Nära dörren sitter en ung kvinna klädd i ett läderharnesk, hennes något längre än axellånga mörkblonda hår är smutsigt, liksom den grova mantel hon har slängd över ryggen. Hon betraktar rummet med pigga mörkgröna ögon och gräver frånvarande in ena handen i den tjocka pälsen på en vit, stor och smutsig hund som ligger över hennes fötter och verkar vakta en ryggsäck som måste vara hennes. Hon verkar obesvärad av den kortbåge som hon hängt över ryggen och det kroksvärd som hon har fäst vid midjan tillsammans med ett stort antal påsar och flaskor i ett läderbälte.
Ensam vid ett bord sitter en medelåders alv, som ser ut att vara någon sorts rikare köpman. Vid närmare betraktelse ser man dock att han har en viss hållning, han är van att folk gör som han säger. Man skulle nästan kunna tro att han är adlig, men vad skulle en adelsman göra i en simpel krog?

Mannen ser uttråkad ut, men under ytan rör sig hans tankar, han utvärderar alla andra i rummet, och planerar hur han kan dra mest nytta av dem, dock utan onda intentioner, det har blivit en andra natur för honom, efter alla år av adelns intriger.
Vid ett av de mindre borden sitter en ensam dvärg, han har spenderat sina sista pengar på ett gott mål mat. Han har kavlat upp sina ärmar och sitter och plockar i en tallrik fläskgryta. Hans kläder är tjocka, dammiga och enkla, färgade i gråa toner. Hans hår och hans flätade skägg är svart och smutsigt av vägdamm. En stor och bred näsa dominerar hans ansikte och hans ögon är små och mörka, som om de vore grottor i hans ansikte. Små brännmärken har prickat hans ansikte och hans massiva armar.
Bredvid sig har han lagt en sliten läderryggsäck med en sovsäck.
I en ögla i sitt bälte har han hängt en utsmyckad krigshammare, inlagd med silver och brons och hotande stålspikar.

Dvärgen äter noggrant och försiktigt för att inte spilla nåt, medan han kollar in allrummet. Han inspekterar krigarna för att se om de kan behöva reparationer av sina rustningar eller sina vapen.
Han gör en mental anteckning att fråga dem och den pråligt klädde senare. Den högljudde mannen kanske inte har behov av en smed, men nog har han pengar.

Spana också in:

Missnöjd över att värdshuset inte erbjuder fint vin, tar alven förstulet upp en flaska vin. Han tar sedan några klunkar, noggrann med att inte låta några skumma typer se hur fin kvalité den har, om man visar sånt är det väldigt möjligt att man blir bestulen på det, kanske till och med av sina egna tjuvligor.

För säkerhets skull lägger alven handen på sin värja, och kollar sig omkring. Han ser dock inget skumt i närheten, men lägger märke till att han inte är den ende som är litet finare i baren, utan ser i smyg på den besmyckade, blåklädde mannen, och funderar över hans roll i traktens intriger, sina vanor trogen.
Vid ett av borden som har bäst utsikt över den totala interiören av krogen sitter en man iklädd en enkel kåpa, de flesta i rummet undrar nog vad han gör här. Det är sällan broder lämnar klostret.

Han tittar ut över människorna i rummet och funderar över hur han ska gå iväga. Vilka skulle passa till syftet? Han hade tittat på dem ett tag, men han hade inte tagit steget och gått fram till dem. Men nu var det dags, baserat på deras utseende och betéende så hade han troligtvis valt rätt.

Det han haft i syne är ett bord med vad som verkar som soldater, men har de någon herre? Och är detta rätt sätt att handla? Han vill verkligen inte hamna i trubbel, han kanske ska gå fram till värdshusvärden och fråga om han vet något först...
Vid ett av de mindre borden sitter en ung bepansrad kvinna med ett långt svärd i sin famn. Hennes ansikte bär spår efter väder och vind, men har ändå en viss behaglighet över sig. De muskulösa armarna är täckt av små ärr. Bredvid henne ligger en packad ryggsäck. Hon spanar ut över de andra gästerna, och undrar stilla om hur hon ska klara sig i staden.
Stringburka:

text: Försök att börja interagera med varandra av något skäl. Kommer inte komma några mystiska vandrare och ge er kartor till länge bortglömda ruiner, riktigt så cheesy är det här inte.


Dold text: Tänkte mig form av introducering, Men bättre att interagera med andra spelare än till exempel värdshusvärden?
"Jadu, flera här är nya så jag vet inte säkert" svarar värdshusvärden. "En av de tre männen därborta sade sig vara karavanvakt, men mer än så vet jag inte. Jägaren och krigarkvinnan ser ju alla ut att vara kapabla att klara äventyrslivet, och dvärgar brukar ju kunna slåss. I övrigt har jag inte en aning."
Alexandrus tänker lite och funderar baserat på vad som sk afylla syftet. Han bestämmer han sig slutligen för att kliva fram till dvärgen. Han rör sig långsamt fram till dvärgen och harklar sig lätt. "Ursäkta mig, min bergens herre. Du är måhända inte intresserad av att delta i ett uppdrag av viktigaste grad? Jag kan säga att det erbjuds en belöning ifall vi skulle lyckas."
Sodel sörplar i sig det sista av fläskgrytan och torkar sig om munnen med armen. Han ler ett ojämnt leende mot mannen;
"Då jag spenderade mina sista remerier på den här grytan, kan jag säga att du har fångat mitt intresse med den här belöningen, människa. Mitt namn är Sodel, vapensmed och det här är mitt finaste verk," Han klappar på den utsmyckade krigshammaren på sitt bälte. "och då jag har svingat hammare i hela mitt vuxna liv jag skulle nog gärna säga att jag har vant mig väl vid sådana praktiska verktyg."
Han drar lite lätt i en av sina skäggflätor.
"Vad är det för sorts uppdrag ni pratar om herrn?"
Konversationen vid bordet med den ovanligt kortväxte mannen drar till sig uppmärksamheten för den unga kvinnan med hunden. Hon plockar upp ryggsäcken och kliar hunden bakom ena örat.
"Ludd, ligg kvar här du och vakta dörren. Jag klarar mig." sade hon till hunden som suckade och lade huvudet på tassarna igen. Sedan gick hon försiktigt fram mot de samtalande männen, som om två personer som talade med varandra utgjorde någonting ovanligt.
Alexandrus granskar dvärgen, en smed. Det får duga. Han säger
"Det tar vi hand på. Vi behöver dock spårare och även krigare för att lyckas. Jag berättar mer om uppdraget när vi har samlat en grupp, om du inte misstycker?"

Munken vänder på huvudet och tittar ut över salen. Han märker att en av de få kvinnorna som fanns i krogen har rest sig upp och går mot honom. Han granskar henne snabbt, hon ser ut att kunna spåra. Han ropar åt henne "Ursäkta mig fröken! Du ser ut att kunna spåra. Du är inte intresserad av ett jobb?"
Alven ser hur några av de andra gästerna börjar konversera, de pratar om ett viktigt uppdrag. Intresserad av vad detta uppdraget kan innebära, och vad man kan tjäna på det makar han sig långsamt närmre; kunskap är dyrbarare är guld. Tyvärr hör han inte vad de andra säger, de hörs inte tillräckligt bra. Han går då raskt fram till disken, frågar värdshusvärden några irrelevanta frågor, och smyger sig sedan ner vid ett bord närmre den intressanta gruppen.
Munkar brukar inte vara så rika av sig, men vem vet vad man kan komma över? De kanske kommer att syssla med något viktigt inom snar framtid, då är det viktigt att man är på plats, antingen med dem, eller vid dem.
"Jag är som du säkert skulle kunna gissa dig till en medlem av Daak-kyrkan. Och jag råkar ha fått ett uppdrag. Jag behöver dock krigare och spårare som hjälp, självklart mot betalning. Du ser ut att iallafall kunna något av dessa? Är du med?". Munken ler och sträcker fram handen på ett sätt som påvisar på en sorts civil vänlighet som är sällsynt i dagens Mundana, allt mer i en plats som denna.