Jag drömmer

om någon som förstår mig.
om någon som vet varför jag mår så här.
om någon som tycker om mig.
om någon som kan hålla om mig och säga attt allt kommer bli bra,
även ifall det bara är lögner.

Jag drömmer om

ett liv utan skit.
ett liv utan min familj,
och ett liv utan frusna tårar på kinderna.
Långt härifrån vart jag än vill gå.

Mina drömmar hindrar mig från att gå den lilla delen som är kvar av tunneln
Jag går inte igenom, men jag vägrar också gå tillbaka.
jag sitter där i mörkret och listar ut sätt att plåga mig själv,
kanske ifall jag skär mig själv mår tro?