Forumet - Efter förlusten av min mamma

Efter förlusten av min mamma

299 0 8
4 dagar innan julafton fick jag ett samtal från min moster där hon berättade för mig att min mamma hade valt att avsluta sitt liv. Just den stunden kommer jag nog aldrig att glömma, det var som att hela mitt liv rasade. Det har tagit drygt ett halvår för mig att börja fungera som en vanligt människa igen och ta mig tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Jag har valt att gå ut med min version, bland annat för min skull... Det är skönt att få skriva av sig, så jag slipper lägga all tyngd på mina nära och då vet jag att de läser då de orkar lyssna. Sedan vet jag att det finns folk där ute, precis som mig, som tvingas gå igenom saker vi aldrig trodde skulle hända. Jag vill därför sprida min blogg, för jag vill att andra ska känna att de inte är ensamma. Jag vill nå alla de ungdomar som uppleva samma sak eller bär på smärta eller oro för liknande saker, men jag vill även nå ut till dem som har suicida tankar för att ge dem ett perspektiv från en anhörig. Det är mitt sätt att få känna att jag gör en skillnad. Om jag skulle få hjälpa andra.

Malin - Efter förlusten av min mamma

Har ni någonsin förlorat någon ni älskat?

Hur hanterade ni den värsta sorgen?

Om det passerat en tid, hur ställer ni er till det idag?

När ni ser tillbaka på dödsfallet, hur tänker ni då?
Niiawa:

Har ni någonsin förlorat någon ni älskat?


jag har forlorat både min mormor, morfar, farmor och farfar.
Min mormor dog när jag var ca 6-7 år gammal men jag spenderade väldigt mycket tid med henne. Så det är som hene jag saknar mest.

Niiawa:

Hur hanterade ni den värsta sorgen?


När min mormor dog så forstod jag inte så mycket av vad som hade hänt mer än att jag aldrig skulle få träffa henne igen. Så jag ville som inte tänka på det. jag följde aldrig med på begravningen utan var på skolan i stället. jag ville inte bli påmind om vad som hade hänt.

Niiawa:

Om det passerat en tid, hur ställer ni er till det idag?

idag så saknar jag henne fortfarande väldigt mycket och är ledsen över att jag inte fick lära känna henne bättre. jag saknar även mina andra anhöriga som har döt men det känns int lika svårt med dem efter som dem dog när jag blivit äldre.

Spana också in:

Min pappa var väldigt nära på att ta livet av sig för två år sedan. Polisen hittade honom i en skog utanför Uppsala där han skulle skjuta sig. Han ringde en kompis först som då ringde polisen. Han fick iaf ligga inne på psyk i x antal veckor efteråt. Eftersom att han faktiskt inte tog livet av sig så vet jag inte om jag är rätt person att skriva här men det var ett chockerade besked. När han sen kom ut var vi rädda för att skulle få återfall osv. Men han repade sig fort. Iaf så minns jag inte mycket från den tiden.
Min pappa dog i cancer när jag var 10 och min mamma hade cancer när jag var 6-7. Vet exakt hur du känner och jag kan verkligen rekommendera en sorgegrupp. Visst låter det lite töntigt men fy fan vad bra det är! Du får möta andra i samma ålder som har gått igenom exakt samma sak. I min grupp så hade alla blivit av med deras pappor. En hade hängt sig, en hade får hjärtinfarkt och en hade dött i bilolycka. Sen så hade ju min pappa dött i cancer. Vi fick göra olika saker som lekar, tala om våra föräldrar. Och lära oss hur vi skulle hantera allt. Att min pappa dog var delvis pga att en doktor inte kunde sköta sitt jobb. Han sa att min pappa var frisk fast han inte var det. Jag träffade den där doktorn en gång efteråt och hade det inte funnits folk där som stoppat mig hade jag slagit ihjäl idioten. Jag var så arg att jag inte ens grät på min pappas begravning. Jag slog sönder saker och allt var ett helvete. Detta var innan jag gick den där sorgegruppen. Efter det har allt fungerat mycket bättre. Och det viktigaste är att ALDRIG SLUTA PRATA OM DEN SOM HAR DÖTT! Även om det känns jobbit så börja tänk på han / henne ibland och så kommer allt bli lättare. Men kolla med kyrkan, de ordnar sorgegrupper för både barn och vuxna. Hoppas jag har sått till lite hjälp.
Min bästa vän som jag hade känt sen dagis, blev knivhuggen av några idioter som gick förbi och dom stack därifrån, så ringde jag ambulansen och den kunde inte komma förens en halvtimme så jag bärde min kompis upp till sjukhuset och in till akuten. Läkarna gjorde ingenting först för dom va helt säkra på att han skulle dö så jag tar tar i han som sa att det och tryckte upp honom mot väggen och skrek att han skulle hjälpa honom nu. Så han och 3 andra opererade i 4 timmar och jag va utanför och fick inte komma in. När dom va klara så fick jag komma in och va med honom en stund. Den stunden kommer jag aldrig glömma för 10 minuter senare dör han framför ögonen på mej... det va i somras detta hände och jag har inte varit mej lik sen det hände och får bo på behandlingshem och jag har gjort massa skit som jag inte hade gjort annars. Jag hoppas du blir bättre snart och att allt löser sej. Kram