Aviseringar
Rensa alla

Efter kapitalismen


Ämnesstartare

Kapitalismen är i kris och nu talar jag inte om finanskriser eller om dess återkommande cykliska nedgångar (Kontratiev-B faser), de är normala företeelser.

Kapitalismen är ett system som definieras av att den har den oändliga kapitalackumulationen som grundläggande princip; dess intutitioner belönar dem som ackumulerar kapital och bestraffar dem som inte gör det.

Hur ackumulerar man då kapital? Profiten är skillnaden mellan verkliga kostnader och möjliga priser, det finns gränser för vilka prisnivåer som är möjliga om man vill kunna sälja varan och detta kallas på ekonomispråk för efterfrågans priselasticitet. Inom denna gräns så beror profiten på tre faktorer:

1. Kostnaden för arbete
2. Kostnaden för investeringar
3. Kostanden för infrastruktur och skatt

Ett högst rimligt antagande (som dock är omöjligt att definitivt räkna på) är att inom det kapitalistiska systemets 500-åriga historia så har samtliga av dessa kostnader stigit i förhållande till det totala producerade värdet. Man kan alltså säga att profitkvoten under kapitalismen hela tiden tenderar att falla.

Detta är självklart någonting som kapitalisterna är väl medvetna om, de diskuterar ständigt om att sänka kostnaderna och "effektivisera produktionen"; d.v.s. om att använda mindre arbetskraft för att tillverka samma mängd varor (vilket likväl får profitkvoten att falla då andelen arbetskraft som kan sakpa nytt värde minskar i förhållande till produktionsmedel som blott kan överföra sitt eget värde) eller göra billigare investeringar (vilket i princip handlar om samma sak). Har produktionen blivit mer "effektiv" de senaste 500 åren? I bemärkelsen att man kan tillverka fler varor med mindre arbete, ja. Men knappast i bemärkelsen att kostnaderna minskat i förhållande till det totala producerade värdet.

Alla framsteg för effektiv produktion är endast försök att begränsa den nedåtgående kurvans fall (det är också så genom historien att kapitalismen stimulerar uppkomsten av ny produktionsteknik när lönekostnaderna är höga, därför tenderar systemet endast att vara måttligt bra på att ta fram ny teknik men förstås bättre än ex. romarriket som misslyckades med att utveckla mekanisk produktionskraft eftersom slavar ändå var gratis). Den sk. nyliberala offensiven f.o.m. 1973 (lite senare i Sverige) får förstås som ett gigantiskt försök att begränsa de ökade produktionskostnaderna genom att sänka kostnaderna för löner och skatter, men framgången tycks begränsad även om den varit smärtsam för de som fått ta emot konsekvenserna av offensiven, vilket i huvudsak har varit arbetarklassen.

Om vad annat än just det här handlar det ständiga ylandet om inflationshot som all världens riksbankschefer ägnat sig åt? Det är nog sant som de säger att orsaken till inflation är att arbetarna får högre löner och regeringarna spenderar mer (och därför beskattar mer). De hyser uppenbarligen inga illusioner om varifrån hotet mot kapitalackumulationen kommer.

Så varför stiger dessa kostnader konstant trots alla ivriga försöka att hålla nere dem?

Lönerna stiger eftersom arbetarna organiserar sig, så enkelt är det faktiskt även om sätten att organisera sig är många. När arbetskraften därför blir för dyr och särskilt under de cykliska Kontratiev-nedgångarna då den kapitalistiska konkurrensen hårdnar, så har kapitalisternas strategi i alla tider varit att flytta produktiva processer till zoner som nyligen inkorporerats i den kapitalistiska ekonomin (eller flytta den rurala, agrara befolkningen till den urbana, kapitalistiska sektorn) där arbetarna är villiga att arbeta för lägre löner eftersom det för dem likväl innebär högre inkomster än vad de är vana vid. Men efter ungefär 25-30 tenderar dessa nya arbetare att ändra sina jämförelsestandarder, lära sig hur det går till i den nya världen, börja organisera sig och pressa upp sina löner. Problemet i dag är efter 500 år så finns det ganska få platser kvar som inte integrerats i den kapitalistiska världsekonomin, processen av ökade löner har blivit extremt svår att sakta in. I dag är de reella inkomstalternativen för en lönearbetare, t.o.m. i sydländernas mest eländiga slumområden, mycket högre än för dennes lantliga farföräldrar.

Och på samma sätt som kapitalismen förbrukat lågkostnadszoner så har man förbrukat sina möjligheter att hålla nere investeringskostnaderna. Den viktigaste strategin som kapitalisterna använt på det här området har varit att helt enkelt inte betala för investeringarna utan låta det betalas kollektivt, d.v.s. att externalisera kostnaderna. Detta har skett t.ex. genom miljöförstöring som skattebetalarna sedan betalat för, i dag är miljökrisen i det närmaste akut och för att undvika en ekologisk kris så måste kostnaderna internaliseras. Ett annat sätt är att köpa investeringar till den kostnad som krävs för att få tillgång till dem men utan att betala för att återställa dem, eller för den delen att använda infrastruktur som byggts på kollektivets bekostnad. Skattebetalarna subventionerar kapitalet konstant vad gäller miljö, infrastruktur, utbildning av arbetskraft och massa annat. Allt detta betyder oerhört mycket för att minska kapitalisternas kostnader och därmed öka dess profitandelar.

Sist men inte minst så har skatterna hela tiden gått upp genom kapitalismens historia, någonting som alla vi dagligen påminns om från alla håll. Skatterna har gått upp för i stort sett alla och de har gått upp av ett enkelt skäl som politologer kallar för världens demokratisering vilken har orsakat att välfärdsstaten expanderat. Folk har krävt bättre skola, vård, omsorg och bättre pension, starkare socialförsäkringar o.s.v. Dessa krav har inte bara stärkts utan också hela tiden spridit sig till nya delar av världen. Att blidka dessa krav har varit priset för en någorlunda politisk stabilitet och även om de tillfälligt kan tryckas tillbaka så är den långsiktiga tendensen att de snabbt ökar och kommer att göra det även i fortsättningen.

Nettoresultatet är således en massiv ökning av kostnaderna vilket leder till ett globalt tryck på profitandelarna. Själva galenskapen i vår nuvarande spekulationsmani, mest akut i systemets centrum USA, är bara ytterligare ett tecken på att krisen börjar bli akut. Finanskrisen är därför bara en kris som är ett symptom på en otroligt mycket allvarligare kris.

Men det kommer mera, läger är ännu mer akut för det finns ännu en kris och det är staternas kris. Sedan kapitalismens gryning så har staterna ständigt, överallt och praktiskt taget utan undantag vuxit och utökat sin makt och fungerat som en oumbärlig justeringsmekanism i den kapitalistiska världen. Den trenden är bruten sedan 1968. Dels har demokratiseringen och den ekologiska krisen som jag talat om lagt en omöjlig kravnivå på staterna som alla lider av "statsfinansiell kris". Om de minskar utgifterna för att avhjälpa den statsfinansiella krisen så minskar de sin förmåga att justera systemet. Det är en ond cirkel där varje statligt misslyckande leder till minskad villighet att anförtro uppgifter till staten, folk blir mindre benägna att betala skatt vilket gör staterna ytterligare mindre kapabla att sköta sina uppgifter.

Dels är det så att de kapitalistiska staterna har fått sin legitimitet av de sk. systemkritiska, vänsterorienterade rörelserna (socialdemokratin, leninismen, de nationella befrielserörelserna) Vänsterrörelsen är sedan l1968 i en global kris eftersom man har varit oförmögen att genomföra det radikala projekt man utlovat och miljarder människor har tappat förtroendet för vänstern, och i förlängningen innebär det också att människor tappar förtroendet för staterna som sådana.

Folken tenderar att överallt bli mer och mer statsfientliga, man litar inte längre på statens förmåga att förbättra för folket. Men det är trots allt inte främst folket som har nytta av staten, det är kapitalisterna. Minskat förtroende för staten innebär att kapitalismen kommer att få seriösa problem att hantera samhället, människor kommer istället att sluta sig till grupper av alla olika slag; etniska, språkliga, religiösa, könsliga, sexuella, kulturella, subkulturella etc. Människor kommer att sluta sig inåt i nya gemenskaper som erbjuder skydd, det märker vi redan av på många håll i världen men även i Sverige så blir det som smått allt tydligare med såväl välbärgad medelklass med Gated Communities till muslimska enklaver i förorter och alternativkulturer som kräver frizoner.

Den demografiska krisen skall heller inte underskattas. Klyftan mellan Nord och Syd har vidgats mycket den senaste tiden och emedan Syd fick ta del av ett ökat välstånd under den senaste Kontratiev-A fasen så finns det tyvärr ingenting som tyder på att det kommer att ske i nästa fas. Vi kommer att få se ökade konflikter mellan Syd och Nord (men även mellan framväxande, rivaliserande block inom Nord som mycket väl kan resultera i ett världskrig) vilket vi också redan kunnat notera i viss mån och det är detta som "Kriget mot terrorismen" handlar om. Till följd av denna ökade klyfta mellan Nord och Syd så har det skapat ett starkt migrationstryck på Nord från Syd vilket redan har förändrat de demografiska proportionerna i Nord. Trots fler murar och hinder och framväxande invandrarfientliga rörelser så kommer den illegala invandringen att öka i Nord (någonting som också efterfrågas av kapitalisterna) och man kan förvänta sig akuta samhällskonflikter till följd av detta då vårt nuvarande system helt enkelt inte tycks kunna hantera det här.

Allt som allt sammantaget så står vår kapitalistiska världsordning inför en kris av fullkomligt enorma proportioner som den med all säkerhet inte kommer att överleva. De kommande 35-70 åren kommer att präglas av ett tilltagande kaos och därför är det oerhört viktigt att utifrån de faktiska förutsättningarna (ingen idé att hysa några illusioner och orealistiska förväntningar!) börja formulera ett alternativ, en struktur av instutitioner som tillsammans kan utgöra grunden för en ny typ av samhällsordning.

De som har stor makt och rikedom i dag har garanterat redan börjat skissa på sitt alternativ som då kommer att vara en ny ojämlik och odemokratisk. Som kommunist är mitt förslag förstås en egalitär och demokratisk samhällsordning och jag hoppas att ni kan förstå att det vore mest förnuftigt för det stora flertalet av oss.


   
Citera
Ämnesstartare

det du skriver är intressant, men tyvärr tror jag inte på det. att kapitalismen idag skulle försvagas ser jag inte. jag tror mer på att de de kapitalister med maktinflytande kommer att pusha för ett starkare kontrollsamhälle för att försvara sina intressen. det jag ser i framtiden är inte kaos och kommunism som växer fram ur det kapitalistiska systemets ruiner, det är snarare ett samhälle som liknar det i george orwells oceanien (1984).


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

iosib:

det är snarare ett samhälle som liknar det i george orwells oceanien (1984).

Tyvärr så tror jag faktiskt att du har en poäng med det [n]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

iosib:

det du skriver är intressant, men tyvärr tror jag inte på det. att kapitalismen idag skulle försvagas ser jag inte. jag tror mer på att de de kapitalister med maktinflytande kommer att pusha för ett starkare kontrollsamhälle för att försvara sina intressen.

Så kommer det antagligen att se ut på kort-medellång sikt, men man måste komma ihåg att kontrollsamhället är ett svaghetstecken inte ett styrketecken. Starka och mäktiga samhällen kan hålla sin befolkning i schack med mer subtila och mer avancerade metoder utan att behöva ta till primitiva lösningar om övervakning, kontroll, fler poliser, mer synlig repression o.s.v.

Se t.ex. på Sovjetunionen och jämför med Sverige. Vilket samhälle var starkast och stabilast? Vilket samhälle föll och vilket samhälle föll inte? Ändå var det Sovjetunionen som byggde upp en massiv kontrollapparat och inte Sverige.

Starka samhällen utövar social kontroll, svaga samhällen utövar synlig kontroll och direkt repression.

iosib:

det jag ser i framtiden är inte kaos och kommunism som växer fram ur det kapitalistiska systemets ruiner,

Kaoset har börjat och det kommer att fortsätta under ungefär halva vår livsstid, kanske mer. Men sedan måste ett till slut ett nytt samhälle skapas och då är kommunismen ett utav alternativen. Det är inte alls säkert att det blir kommunismen som efterträder kapitalismen när kapitalismen fallit, men det är det bästa alternativet.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Spartakus:

Så kommer det antagligen att se ut på kort-medellång sikt, men man måste komma ihåg att kontrollsamhället är ett svaghetstecken inte ett styrketecken.

jo, det är väl självklart. kapitalisterna stödde ju inte hitler för att de tyckte att han verkade som en skön snubbe.

Spartakus:

Starka samhällen utövar social kontroll, svaga samhällen utövar synlig kontroll och direkt repression.

de starka samhällena kan endast utöva social kontroll så länge de är stabila, ifall stabiliteten ruckas så kommer vi att se ett kontrollsamhälle.

jag tror inte på att kapitalismen bara är en övergående period som kommer att övergå i kommunismen, jag är övertygad om att kapitalismen måste krossas.

Spartakus:

Men sedan måste ett till slut ett nytt samhälle skapas och då är kommunismen ett utav alternativen. Det är inte alls säkert att det blir kommunismen som efterträder kapitalismen när kapitalismen fallit, men det är det bästa alternativet.

det är självklart att kommunismen är det bästa alternativet, men äganderätten försvinner ju inte för att det kapitalistiska systemet gör det.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

iosib:

de starka samhällena kan endast utöva social kontroll så länge de är stabila, ifall stabiliteten ruckas så kommer vi att se ett kontrollsamhälle.

Att stabiliteten ruckas och inte återtas är väl ett tecken på svaghet.

iosib:

jag tror inte på att kapitalismen bara är en övergående period som kommer att övergå i kommunismen, jag är övertygad om att kapitalismen måste krossas.

Jag skulle säga att kapitalismen är en övergående period som kommer ta slut av sig själv, men kapitalismen kan förstås även krossas och borde ha gjort det för länge sedan.

Och det är ju så att kapitalismen fortfarande kommer att aktivt o medvetet förstöras innan den helt förfallit sönder. Om man väntar i 100 år så kanske kapitalismen faller sönder av sig själv, men inom säg 50 år så kommer kapitalismen vara tillräckligt sönderfallen så att den tveklöst kommer att aktivt o medvetet förstöras. Att krossa kapitalismen 2060 kommer att vara mycket enklare än att göra det 1960 om man säger så.

iosib:

men äganderätten försvinner ju inte för att det kapitalistiska systemet gör det.

Det är sant, men den specifikt kapitalistiska äganderätten gör det.


   
SvaraCitera

Spartakus:

et kapitalistiska systemets 500-åriga historia

500-åriga historia? Mig veterligen har det funnits kapitalister väldigt mycket längre än så? Tex fanns det gott om dem i Romarriket.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hur definierar du kapitalism?

Som jag skrev ovan så är kapitalismen är ett system som definieras av att den har den oändliga kapitalackumulationen som grundläggande princip; dess intutitioner belönar dem som ackumulerar kapital och bestraffar dem som inte gör det.

Kapitalismen generaliserar också varuproduktionen och lönearbetet (arbetskraften är alltså en vara) och dess produktionssätt är massproduktion baserad på arbetsdelning och maskiner.

Såhär kan man beskriva att den kapitalistiska varuproduktionen skiljer sig från den enkla varuproduktionen, som kanske är den du tänker på:

Enkel vauproduktion
Produktionsmedlen tillhör de omedelbara producenterna.
Produkten skapas genom producenternas eget arbete.
Produkten tillhör producenterna.
Arbetskraften är ingen vara. Den enkla varuproduktionen blir aldrig dominerande produktionssätt.

Kapitalistisk varuproduktion
Produktionsmedlen tillhör kapitalisterna.
Produkten framställs av arbetare som inte äger några produktionsmedel.
Produkten tillhör kapitalisterna.
Arbetskraften är en vara.
Den kapitalistiska varuproduktionen blir dominerande
produktionssätt.


   
SvaraCitera

Spartakus:

Hur definierar du kapitalism?

Om det är mig du menar så tänker jag bland annat på alla de handelsmän som fanns i fortidens rom som importerade och exporterade varor över en stor del av världen, hade mängder av anställda och som med åren byggde upp enorma förmögenheter.

Spartakus:

dess intutitioner belönar dem som ackumulerar kapital och bestraffar dem som inte gör det

Du menar alltså att systemet belönar de som väljer att vara sparsamma och bestraffar de som väljer att slösa? Låter inte så dumt i mina öron. Däremot så håller jag inte med om att det är så, tittar du på dagens Sverige tex så har vi ju snarare system som uppmuntrar och belönar konsumtion och bestraffar sparande.


   
SvaraCitera
Åtta

tl;dr


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Efter regn kommer solsken.


   
SvaraCitera

luls. Nej, kapitalismen är inte i någon kris, bara människor som är lite förvirrade och inte förstår situationen som tror det.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tråden låst på grund av inaktivitet


   
SvaraCitera