Forumet - En blixt från en klar himmel

En blixt från en klar himmel

1176 0 28
Jag och min flickvän har varit ihop i ungefär fyra månader lite drygt. Allt började väldigt konstigt då min tvillingbror tog med henne hit och hennes kompis för att kolla på film. Jag hade precis kommit hem från ett tufft gympass och kunde verkligen inte vara oattraktivare när dem kom (Satt svettig i mjukiskläder och spelade TV-spel) men ändå fann min flickvän mig attraktiv just där och då konstigt nog.

Vi kollade på filmen och det hela slutade med att hon sov över. Hon kunde inte riktigt ta sig hem för inga bussar gick, hennes kompis skulle upp tidigt nästa dag och hennes föräldrar kunde inte ta sig till Åre (jag bor i Åre) just då.

Jag och min tvillingbror kände att det skulle bli lite awkward om hon tvingades välja mellan oss (Ingen av oss hade känslor för henne just då) så vi bestämde att vi alla tre skulle sova i min brors rum. Allt verkade gå bra tills vi bestämde oss för att sova. Hon sov mellan oss två och när lampan släcktes började hon smeka mig över armen. (Hon valde mig för hennes kompis hon kom dit med var intresserad av min bror, vore douchigt av henne då att hålla på med honom) Jag började då försiktigt smeka tillbaka och allting blev allt mer intensivt.

Min bror märker det här rätt tidigt och drog hem till en kompis mitt i natten istället. Han tyckte nog hela situationen blev väldigt konstig vilket jag också tyckte även fast det var spännande. Hur som helst, jag och hon har iaf sex med varandra och pratade sedan till 07:00 på morgonen. Jag har vetat vem hon är i 5 års tid (vi gick i samma skola förr och går samma gymnasium nu) men har först lärt känna henne nu i efterhand.

Jag trodde det bara skulle vara ett one night stand oss i mellan men hon frågade sedan på Facebook efter mitt nummer och våran relation blev allt djupare. Hon gav mig bland annat en halv kristall hon hittade i havet i födelsedagspresent (hon har andra halvan), sa att min personlighet var underbar, vi har riktigt roligt tillsammans och så sa hon vid nyår att hon önskade att det skulle bli vi i framtiden.

Först tillät jag mig inte att få känslor för henne på grund av de lustiga omständigheterna men sedan smög känslorna sig allt på mer och mer och vi blev ett par, 13 januari. Vår relation var hur bra som helst och vi firade Alla hjärtans dag själva tillsammans ute i vildmarken i en fjällstuga, där vi bland annat körde skoter i strålande sol, bastade, gav varandra presenter och somnade under en stjärnklar himmel. Allting var bra och båda var otroligt kära i varandra men sedan förändrades allt..

För två veckor sedan var allting bra men sedan slog en blixt ner från en klar himmel. Hon skrev till mig att hon var ledsen över en familjesjukdom men ville inte berätta vad det var om. Jag hade tidigare den kvällen valt att gå ut med några kompisar (jag är 18 år och hon 16 år) och blev väldigt orolig och sa: "Men berätta vad det är så jag kan finnas där för dig, du kan inte bara säga A och inte B. Jag vill ju hjälpa dig!" Men hon vägrade säga vad det var för allvarlig sjukdom som hade hänt. Det gjorde mig upprörd för jag vägrade låta mig vara utelämnad (vem som helst men inte mig) och blev riktigt arg. Det var som att hon inte ville säga just där och då för att förstöra min kväll (hon gillar inte att jag är ute och festar) genom att inte berätta. Det jobbigaste är att jag har öppnat mig så mycket för henne (min pappa har gått bort i cancer) och hon har fått funnits där för mig, men direkt något händer henne stängde hon mig ute. (Kanske ska tillägga att hon är väldigt ensamvarg, hon har svårt för att ta till hjälp)

Jag kanske reagerade på fel sätt och borde ha sagt något i stil med: "Okej, säg om du vill/när du är redo" men hur som helst, gjort är gjort. (Sagt till henne också att jag kanske reagerade fel)

Men dagen efter mådde jag dåligt. "Om hon stöter bort mig på det här sättet tänker jag också göra det", tänkte jag då. Så jag var allmänt elak och frös ut henne i två dagar (Ja, jag vet det är den värsta metoden man kan utsätta en människa för) och sedan skrev hon till mig: "Vad är problemet?" Då skrev jag att jag tyckte att jag blev orättvist behandlad och att det inte är okej att lämna mig ute, hon ska inte vara ett lås jag ska lirka för att få upp. Jag ska få vara delaktig i hennes liv. Jag ursäktade dessutom mitt beteende och sa att det var fel att agera som jag gjorde. Jag trodde nu att vi skulle komma ut ur den onda cirkel för att vi lagt problemet på bordet och löst det. Men så fel man kan ha..

Dagen efter var hon helt annorlunda. Det var som över en kväll hade hon förlorat alla känslor för mig. Det gick en vecka och det blev inte bättre. Så då ställde jag henne mot väggen tillslut och sa: "Jag trodde vi hade löst allt men vad är problemet nu?" Hon sa att hon hade kommit fram till att vi är för olika. Hon är kontrollfreak, realistisk, organiserad och pedant medan jag är spontan, optimistisk, rastlös och kör på känsla. Men det vi är lika på är bland annat tankesätt, humor samt att vi har samma intressen som skidåkning och downhill-cykling. Det tycker jag räcker gott och väl, man ska ju inte vara för lika.

Men då hade hon alltså kommit fram till "vi är för olika" + att hon hade börjat tänka tillbaka på sin tidigare relation. Hennes ex är rätt lik henne och hon har kommit fram till att det är en sådan person hon vill ha som partner. Men det är egentligen inget argument, för trots allt - om man är kär ska kärleken övervinna allt.

De tankarna som gnager mig är alltså vad det var som hände. Fyra månader, första problemet, beslut och sedan avslut. Jag kanske ska tillägga att hon ältar sönder problem. Hon ältade alltså sönder det här. Hon kom inte fram till någon riktigt lösning förutom "vi är för olika" och gjorde sig sedan av med problemet, dvs mig. Hon kunde inte kompromissa fram en lösning som fungerade utan det var det här hon kom fram till, "det fungerar inte, vi är för olika".

Jag vet inte heller hur jag ska ta det här. Ska jag anse det som ett omoget beslut (hon är trots allt två år yngre) och inte varit med om så mycket problem i sitt liv. För när man går igenom saker blir man ju mer härdad och jag ansåg inte det här som ett vidare stort problem men hon ältade verkligen sönder det.

Jag vet inte vad som hände men allt bara försvann så fort. Det var som när jag inte var "perfekt" längre, visade mig mänsklig genom att agera felaktigt så försvann allt attraktivt med mig? Sedan är hennes förhållande innan knappt jämförbart med vårt. Hennes senaste var för 3 år sedan och hon var alltså 13 år. Klart det är annorlunda nu när man har ett förhållande tre år sedan och med en 18-åring istället! Jag vet som sagt inte hur jag ska kunna "köpa" allting. Var hon helt enkelt för omogen för mig? Hände det så mycket i hennes liv just då (familjengrejen, tankarna om sitt ex + bråket med mig?) vilket gjorde att jag blev en börda?

Ja, som ni ser fattar jag ingenting.. Vad fan hände?

Spana också in:

Önskar att jag kunde läsa utan att få huvudvärk och tappa bort mig hela tiden. [sad][love]

Men vad gulligt de lät i början i alla fall.

Synd att ni började bråka. Lätt hänt..
Även synd att de känns som att du "krävde" att hon skulle öppna upp sig för dig bara för att du "låtit" henne höra om dina problem och tankar. Man kan inte kräva sådant.. då vill man bara bort från personen. [sad] Men förstår att du ville att hon skulle göra det.

Var i ungefär samma sits för två år sedan. [sad]
Krävde att h*n skulle berätta vad det var pga ledsnade på att behöva trösta denne varje natt vi sov tillsammans i fem månader. Men det gjorde det bara svårare för den här personen att berätta. [sad]



Du kanske krävde för mycket. Och hon kanske är "omogen".. trots allt ung tjej, känslor förändras.

Kan inte svara på vad som hände. Och inser nu att mitt svar är helt meningslöst då jag ej minns vad jag läst nu. [sad][love]
Maximilliam:

Haha sorry, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig kortfattat för att få med allt. Vi får se om någon orkar läsa det annars får jag väl vända mig någon annanstans helt enkelt..


Du är som mig. [blush]
Men du kanske borde korta ned det och utelämna mycket som kanske inte behöver vara med. Istället för att skriva detaljerat om vart ni var, vad ni gjorde, så kan du skriva att det var helt underbart istället.. så som det faktiskt verkade vara i början. Eller nått. [sad][love]
Sen kan det här familjeproblemet vara något väldigt stort för henne. Och bara för att hon är två yngre än dig (16 år) så betyder det inte att hon inte varit med om mycket mer än just dig. En del blir härdad en del kommer inte över det. Hon kanske håller på bearbeta det som hänt?

Känns lite som att du tror att du vet mer än vad du egentligen gör? Och förväntar dig mer än vad du bör? [blush]

är jag helt fel ute just nu..??

Önskar att jag kunde ge dig ett bra svar gubben. [sad][love]

Men åh.. ta det mer chill typ. [blush]
.. ska jag säga [tard]

Eller ba gå vidare. [sad][love]
Maximilliam:

(Hon valde mig för hennes kompis hon kom dit med var intresserad av min bror, vore douchigt av henne då att hålla på med honom)


så hon gillade din bror i stället eller hon var tvungen att gilla någon? och varför sov inte bara du och din bror i ett rum och hon i ett?
Maximilliam:

Jag kanske reagerade på fel sätt och borde ha sagt något i stil med: "Okej, säg om du vill/när du är redo"


Ja, det borde du ha gjort.

Maximilliam:

"Om hon stöter bort mig på det här sättet tänker jag också göra det", tänkte jag då


Det här var ett extremt dåligt beslut från din sida.

Maximilliam:

Då skrev jag att jag tyckte att jag blev orättvist behandlad och att det inte är okej att lämna mig ute, hon ska inte vara ett lås jag ska lirka för att få upp. Jag ska få vara delaktig i hennes liv.


Såhär är det. Oavsett om ni var ihop eller ej ska hon inte BEHÖVA göra ett piss bara för att DU vill det. Detsamma gäller för henne. Vill hon inte berätta om något för dig är det upp till henne, likväl som hon inte kan bestämma om du ska vara ute och festa med dina vänner eller ej. Ni hade varit tillsammans i FYRA MÅNADER. Klart som fan att man inte känner att man kan lita på någon fullt ut om man nyss lärt känna personen.

Du har ingen rätt att vara delaktig i någon annans liv om de inte vill det. Att vara ihop med någon innebär inte per automatik att man inte längre är sin egen person. Vill du ta del av någon annans liv ska du behandla den personen med RESPEKT och ge personen den tid och den plats som personen behöver (utan göra detta på din egen bekostnad såklart).


Maximilliam:

Hon sa att hon hade kommit fram till att vi är för olika. Hon är kontrollfreak, realistisk, organiserad och pedant medan jag är spontan, optimistisk, rastlös och kör på känsla


Det här låter som en ursäkt för att bli av med dig utan att såra dig alltför mycket. Det är schysstare att säga "vi är för olika" än att säga "du är en respektlös douche och jag vill ej bygga något tillsammans med dig". Är även mycket möjligt att hon inte kunde sätta fingret exakt på vad som var felet utan mer instinktivt kände att din respektlöshet var något hon inte ville ha med att göra, och hittade därför på ursäkter för att slippa reda i det.

Maximilliam:

Men det är egentligen inget argument, för trots allt - om man är kär ska kärleken övervinna allt.


Det är ju en nobel tanke men dels är kärlek sekundärt, och dels lever vi inte i Hollywood. Respekt är A och O i ett förhållande och det är DET du bör fokusera på, inte enbart kärlek.
Dessutom är detta uttalande helt förbi poängen då ert problem inte handlade om kärlek. Det är även en sjukt kass ursäkt att inte ta tag i och analysera det problem man har framför sig och visar att du inte är villig att anstränga dig, om detta nu var något du sa till henne dvs.

Maximilliam:

Fyra månader, första problemet, beslut och sedan avslut. Jag kanske ska tillägga att hon ältar sönder problem. Hon ältade alltså sönder det här.


Fyra månader är gott om tid att avgöra om man passar ihop med någon eller ej. Det låter ju dessutom som att ni blev tillsammans ganska så spontant och inte kände varann särskilt väl innan. Att man vill utforska möjligheterna i en sådan situation kan jag definitivt förstå, men att inse att man har begått ett misstag i sin avvägning av den andra personen känns inte heller så konstigt om allt nu gick så snabbt och plötsligt.

Tvivlar dessutom på att hon behövde älta någonting alls, förutom möjligen hur hon skulle bli av med dig. Eller kanske att hon försökte överväga om hon skulle fortsätta satsa på förhållandet trots att du var så respektlös. Det här var ett ganska glasklart fall skullejag säga.

Maximilliam:

Ska jag anse det som ett omoget beslut (hon är trots allt två år yngre) och inte varit med om så mycket problem i sitt liv


Nej, det ska du inte. Det var en mogen insikt att avgöra att du inte var rätt person för henne. Du visade ganska tydligt att du inte respekterade hennes integritet, och även villig att bestraffa henne när hon i dina ögon agerade felaktigt. Må vara att hon kanske tog andra omogna beslut som i sin tur ledde till dina beslut, men ditt agerande är det fortfarande DU som måste stå till svars för. Att säga "hon gjorde så, så då kan jag göra såhär trots att det är skitkasst" är aldrig någonsin ok, och det är fortfarande DU som begår handlingen.

Maximilliam:

Det var som när jag inte var "perfekt" längre, visade mig mänsklig genom att agera felaktigt så försvann allt attraktivt med mig?


Nej, hon insåg att du är en person som inte respekterar gränser.

Maximilliam:

Var hon helt enkelt för omogen för mig?


Nej, ni verkar båda två ganska omogna.

Maximilliam:

Hände det så mycket i hennes liv just då (familjengrejen, tankarna om sitt ex + bråket med mig?) vilket gjorde att jag blev en börda?


Med största sannolikhet. Särskilt när du börjar tjata på henne att berätta och sedan beter dig som ett svin när hon inte gör det. Riktigt illa faktiskt.

Maximilliam:

Ja, som ni ser fattar jag ingenting.. Vad fan hände?


Hon gjorde slut med dig för att du betedde dig respektlöst och inte accepterade hennes gränssättningar. Du förminskade dessutom hennes problem OCH hennes beslut genom att säga att hon "ältar sönder" saker. DET som något är sjukt respektlöst och det gör att du slipper ta ansvar för dina handlingar och visar att du inte alls förstår vad problemet var. En utmärkt anledning att göra slut.

Det räcker inte med att säga "jag gjorde fel vi glömmer detta nu" om det är uppenbart att du inte alls fattat vad det var du gjorde fel eller VARFÖR det du gjorde var fel.

Hoppas du i framtiden hittar någon som är lika intensiv och ser på förhållanden på samma sätt som du gör.
Ett tips är dock att sluta se på kärlek och förhållanden som något ur en hollywoodfilm. Människor fungerar inte så i verkligheten.
kan hålla med mice om:

Miceparade:

Det här var ett extremt dåligt beslut från din sida.


och analysen är väl rätt skarp i sin helhet, men jag kan inte låta bli att tycka att någon som vägrar berätta om ett familjeproblem för sin käresta - den man helst av allt vill smälta ihop med - är lika klumpig och respektlös som någon som insisterar på att få veta.
Jr. HBT:

men jag kan inte låta bli att tycka att någon som vägrar berätta om ett familjeproblem för sin käresta


Tycker generellt att det beror på hur man är som person och vad saken gällde, och specifikt varför man väljer att inte dela med sig. I fall där man t.ex vill skydda sin partner eller nåt kan jag tycka att det är respektlöst då det är upp till partnern att avgöra vad den behöver skydd emot. Rör det något som helt enkelt är för smärtsamt att dela med sig av "just nu" tycker jag inte att det behöver klassas som respektlöst. Där måste man ju göra en avvägning mellan hur ont det gör i en själv och hur ont det gör i ens partner.
"Just nu" är dessutom på partnerns villkor, och om ens avsikt inte är att medvetet stänga ute sin partner utan snarare att skydda sig själv från smärta tycker jag att det är mer respektlöst att vara den krävande, än att vara den utestängande, även om det är ett egoistiskt beslut. Bättre då att vänta tills man känner att man är redo att dela med sig till någon man litar på, och också känna att den personen litar på en tillbaka och att den är ok med att vänta. Det handlar om att lämna plats för varandra, ofta på sin egen bekostnad, än att själv kräva den plats man vill ha (genom att tillexempel bestämma "just nu").

Tillit är f.ö inte en självklarhet, ens mellan personer som kännt varandra. Att då vara osäker på någon man nyligen (4 månader) börjat lära känna på allvar tycker jag inte är så konstigt.

TS verkade dock ha nån teori om att hon hade en specifik agenda med undanhållandet, utöver att det var ett personligt problem (att hon var sur på honom pga anledning). Om så nu var fallet så är det ju definitivt oerhört respektlöst av henne också, varför jag skrev:

Miceparade:

Du visade ganska tydligt att du inte respekterade hennes integritet, och även villig att bestraffa henne när hon i dina ögon agerade felaktigt. Må vara att hon kanske tog andra omogna beslut som i sin tur ledde till dina beslut, men ditt agerande är det fortfarande DU som måste stå till svars för.


Samt:
Miceparade:

Nej, ni verkar båda två ganska omogna.

Miceparade:

"Just nu" är dessutom på partnerns villkor, och om ens avsikt inte är att medvetet stänga ute sin partner utan snarare att skydda sig själv från smärta tycker jag att det är mer respektlöst att vara den krävande, än att vara den utestängande, även om det är ett egoistiskt beslut.


då bör man kunna förmedla sina skäl på ett sätt som inte gör ens partner osäker. det är ett svek att undanhålla saker för någon så viktig; en indikator på att något är på tok, som utan vidare specifikation lätt kan få en att börja leta fel hos sig själv.
Jr. HBT:

då bör man kunna förmedla sina skäl på ett sätt som inte gör ens partner osäker.


Varför? Om man är inkapabel till detta, om man saknar insikt eller vokabulär, vad gör man då? Är man respektlös pga det?

Man måste förvisso kunna bedömma människor utefter deras handlingar, men det är också bristfälligt eftersom vi är så himla olika. Någonting kan uppfattas på ett sätt för att man känner igen sig, medans avsikten var en helt annan. När har man rätt att ta illa upp i ett sådant fall? Alltid?
Brukar generellt tycka att handlingar är sekundära efter avsikter, men det är ju såklart skitsvårt att känna till en persons avsikter om den ej förklarar dem. Men då kommer man ju tillbaks till fallet där personen kanske ej är kapabel att förklara. Svårt.

Jr. HBT:

en indikator på att något är på tok, som utan vidare specifikation lätt kan få en att börja leta fel hos sig själv.


Om man börjar leta fel hos sig själv är det ett separat problem som förmodligen kommer ur en redan existerande osäkerhet, antingen i sig själv eller i förhållandet. Att kräva försäkranden av någon som spenderar större delen av sin sociala energi på att hålla sig själv flytande tycker jag är att kräva för mycket, särskilt om osäkerheten finns inom en själv. Om man är osäker på förhållandet lär ju det faktumet i sig vara en anledning till vaför partnern ej delade med sig från början.

Jr. HBT:

(obs håller inte inte med, ville bara anknyta lite grann till diskussionen eller något)


Förstår, intressant att utforska/diskutera lite.
Miceparade:

Varför? Om man är inkapabel till detta, om man saknar insikt eller vokabulär, vad gör man då? Är man respektlös pga det?


anser att man då är inkapabel till att förstå och utöva respekt, i ungefär samma utsträckning som den onödigt påstridiga parten.

Miceparade:

Någonting kan uppfattas på ett sätt för att man känner igen sig, medans avsikten var en helt annan. När har man rätt att ta illa upp i ett sådant fall? Alltid?


mjo. avsikt och upphov är en labyrint av regresser!

Miceparade:

Brukar generellt tycka att handlingar är sekundära efter avsikter, men det är ju såklart skitsvårt att känna till en persons avsikter om den ej förklarar dem.


en intressant fråga. är kluven till den. måste erkänna att det är rätt kontextbetingat vad jag väljer att prioritera. intentionsperspektivet har problemet att alla människor handlar i tron att deras handlingar får goda konsekvenser och det blir svårt att urskilja. konsekvensperspektivet har problemet att det brister i hänsyn till långsiktig potential.

Miceparade:

Om man börjar leta fel hos sig själv är det ett separat problem som förmodligen kommer ur en redan existerande osäkerhet, antingen i sig själv eller i förhållandet.


grundpremissen i ett kärleksförhållande är för mig tillit och sånt där. att inte kunna/vilja berätta, och inte heller berätta varför man inte kan/vill, tyder på bristande tillit. men det du säger stämmer också (om jag tolkar rätt). båda är nog osäkra!
Miceparade:

Ja, det borde du ha gjort.


Ja, och jag erkänner att jag gjorde fel där men alla är vi mänskliga. Jag hade dessutom lite dåligt omdöme pga alkohol, jag vet att det inte är någon ursäkt men som alkohol påverkad agerar man rätt dumdristigt ibland. Det viktigt är att jag vet om att jag agerade fel och sedan kan lära mig av det till nästa gång.

Miceparade:

Det här var ett extremt dåligt beslut från din sida.


Jag vet, i två dagar var jag sårad för att jag kände att jag hade delat med så mycket av mig själv till henne. Kände mig nästan utnyttjad eftersom jag berättat så mycket för henne angående min sorg (grät till och med när jag berättade allt i detalj, blev rätt känslosamt) så ja, jag kände mig helt enkelt utnyttjad på något konstigt sätt när hon inte ville dela med sig.

Miceparade:

Såhär är det. Oavsett om ni var ihop eller ej ska hon inte BEHÖVA göra ett piss bara för att DU vill det. Detsamma gäller för henne. Vill hon inte berätta om något för dig är det upp till henne, likväl som hon inte kan bestämma om du ska vara ute och festa med dina vänner eller ej.


Mycket sant vilket jag även insåg senare, att jag hade uppfört mig dåligt och omoget. Ska försöka ta lärdom av det här i efterhand.

Miceparade:

Vill du ta del av någon annans liv ska du behandla den personen med RESPEKT och ge personen den tid och den plats som personen behöver (utan göra detta på din egen bekostnad såklart).


Det här tror jag är en egenskap jag verkligen måste jobba med känner jag nu. Jag har så lätt för att förlora respekten för folk som jag anser sviker/sårar mig. Bra att du letade fram det här problemet hos mig i min "wall of text". Det är viktigt att jag vet det här nu, så jag förstår mitt problem, kunna jobba med det och för att sedan ha möjlighet lösa det för att bli en bättre människa. Tack!

Miceparade:

Det var en mogen insikt att avgöra att du inte var rätt person för henne. Du visade ganska tydligt att du inte respekterade hennes integritet, och även villig att bestraffa henne när hon i dina ögon agerade felaktigt.


Shit, du öppnar verkligen ögonen på mig. Fan vilken hemsk människa jag är! Jag har verkligen psykiskt misshandlade henne egentligen på grund av mitt eget handlande dvs då jag bestraffade henne. Trots att jag förstod sedan och bad om förlåtelse så förstår jag verkligen nu hur elakt det var av mig.

Men det är så svårt att förstå hur hon tänker också, hur ska jag kunna bättra mig om hon inte lägger fram problemet? Du får mig verkligen att inse nu hur hon troligen tänker - Att det jag är respektlös mot hennes integritet.

Miceparade:

Det är schysstare att säga "vi är för olika" än att säga "du är en respektlös douche och jag vill ej bygga något tillsammans med dig".


Gash, beundrar ditt sätt som utomstående att verkligen hitta problemen! Cred. Men shit, nu vill man verkligen "gör om, gör rätt". Känner mig totalt värdelös.. Men tvivlar starkt på att jag kommer få en andra chans även fast jag nu insett vet jag har gjort fel.

Miceparade:

i blev tillsammans ganska så spontant och inte kände varann särskilt väl innan. Att man vill utforska möjligheterna i en sådan situation kan jag definitivt förstå, men att inse att man har begått ett misstag i sin avvägning av den andra personen känns inte heller så konstigt om allt nu gick så snabbt och plötsligt.


Mm, tror också det här är lite av problemet. Även fast vi kände efter ett tag innan så blev allting väldigt spontant. Det blev som när hon hade utforskat mig klart hade hon inget mer att hämta av mig heller.

Miceparade:

Tvivlar dessutom på att hon behövde älta någonting alls, förutom möjligen hur hon skulle bli av med dig. Eller kanske att hon försökte överväga om hon skulle fortsätta satsa på förhållandet trots att du var så respektlös.


Varför kunde inte hon lägga fram det som du gör? Hur skulle jag kunna veta att det här som var problemet? Hur ska jag kunna bättra mig om jag inte vet vad problemet är. Klart hon ville bli av med mig för att jag var respektlös och bestraffade henne för det. Ingen vill ha ett sådant förhållande?

Miceparade:

Att säga "hon gjorde så, så då kan jag göra såhär trots att det är skitkasst" är aldrig någonsin ok, och det är fortfarande DU som begår handlingen.


Det här är det jag har haft mest ångest över, att jag hela tiden har vetat att jag agerade helt fel. Jag har sagt det till henne också och nu i fortsättningen kommer jag att lära mig efter det.

Miceparade:

Med största sannolikhet. Särskilt när du börjar tjata på henne att berätta och sedan beter dig som ett svin när hon inte gör det. Riktigt illa faktiskt.


#truestory. Vad kan jag säga liksom, du gör allting så glasklart. Tror det var otroligt viktigt för mig att få se någon annans perspektiv på det här. Har verkligen inte fattat vad som blev problemet men nu gör jag det.

Miceparade:

Hon gjorde slut med dig för att du betedde dig respektlöst och inte accepterade hennes gränssättningar. Du förminskade dessutom hennes problem OCH hennes beslut genom att säga att hon "ältar sönder" saker. DET som något är sjukt respektlöst och det gör att du slipper ta ansvar för dina handlingar och visar att du inte alls förstår vad problemet var. En utmärkt anledning att göra slut.


Ja, jag känner mig väldigt respektlös och som du säger, jag förstod aldrig vad problemet var och det var därför jag skrev här på UM för att få någon annans perspektiv på det hela. Du har verkligen öppnat mina ögon och förstått att det egentligen ligger hos mig, att det är jag som betet mig som ett omoget svin.

Det här problemet skulle nog ha kunnat lösas om jag hade vetat om det. Jag är en person som inte låter mig nedslås av kritik (ser allt som feedback) utan jag tycker man ska lära sig av saker och sedan bli en bättre människa.

Och du har ju verkligen fått upp problemet på bordet, nu är ju allt glasklart och jag kan börja jobba med det. Tack, det uppskattas!

P.s Kan tillägga att jag ska träffa henne och prata igenom allt snart, tycker du jag ska nämna allt det du har sagt till mig? Kanske möjligtvis visa det här för henne? Eller är loppet redan förlorat? Ska jag bara lägga svansen mellan benen och inse att jag är ett omoget svin? Jag vill visa att jag är villig att bättra mig bara, att jag nu har förstått. Det är jag mycket tacksam över!
Maximilliam:

Men dagen efter mådde jag dåligt. "Om hon stöter bort mig på det här sättet tänker jag också göra det", tänkte jag då. Så jag var allmänt elak och frös ut henne i två dagar


Maximilliam:

Var hon helt enkelt för omogen för mig?


Kanske du som var för omogen för henne. [smile]
Nintendo:

Kanske du som var för omogen för henne.


Jo, jag har insett det nu i efterhand. Miceparade fick mig att inse en hel del och att problemet ligger hos mig, inte hos henne. Först tänkte jag inte skriva wall of text men tror det var viktigt för att få med allting. För att genom att lägga fram precis allt så har jag förstått att det är jag som är problemet genom andras perspektiv.

Fråga är bara vad jag nu ska säga när vi ses? Hon är online nu och jag har bara lust att skriva "Förlåt för att jag är ett respektlös svin, jag borde veta bättre."
Maximilliam:

Känner mig totalt värdelös..


Det är du inte.

Maximilliam:

Varför kunde inte hon lägga fram det som du gör? Hur skulle jag kunna veta att det här som var problemet?


Möjligen för att hon själv inte var på det klara med varför hon handlade som hon gjorde. Sånthär är inte alls så lätt eller självklart som det kanske låter. Det är nog enklare för oss som utomstående här på UM att se och analysera på håll, än att för er båda se problemen när de ligger så nära. Man blir lätt självblind.

Maximilliam:

Hur skulle jag kunna veta att det här som var problemet? Hur ska jag kunna bättra mig om jag inte vet vad problemet är.


Det var lite detta Jr.HBT tog upp om du läst hans post också. Det är ju mycket möjligt att hon var omogen på det sättet du föreslog i din första post, att hon betedde sig på det sättet för att hon var sur över att du var ute och festade. Om så är fallet har även hon varit sjukt respektlös.
Men det stämmer att det såklart är jättesvårt att veta vad en person känner och tänker om den inte berättar det. Särskilt om man inte känner personen väl nog att kunna gissa sig till problemet ändå. Tough luck för din del antar jag.

Maximilliam:

Jag är en person som inte låter mig nedslås av kritik (ser allt som feedback) utan jag tycker man ska lära sig av saker och sedan bli en bättre människa.


Det här är verkligen en jättejättebra egenskap!

Maximilliam:

Tack, det uppskattas!


Np.

Maximilliam:

P.s Kan tillägga att jag ska träffa henne och prata igenom allt snart, tycker du jag ska nämna allt det du har sagt till mig? Kanske möjligtvis visa det här för henne? Eller är loppet redan förlorat? Ska jag bara lägga svansen mellan benen och inse att jag är ett omoget svin? Jag vill visa att jag är villig att bättra mig bara, att jag nu har förstått. Det är jag mycket tacksam över!


Hur du ska gå vidare med den här informationen kan jag tyvärr inte svara på faktiskt. Människor är så mycket mer komplexa än vad man tror, då vi ju alla har så många egenskaper gemensamt.
Om du känner att du vill få det sagt så berätta för all del för henne om dina insikter. Är hon inte intresserad så är det upp till henne (och det bör du såklart också respektera), men det lär inte skada att försöka.