Forumet - En förjävligt löjlig historia som kan vara roande, trots sin inkomplexitet...

En förjävligt löjlig historia som kan vara roande, trots sin inkomplexitet...

415 0 8
Novell nr 29 Greger XVII

Det hela började en helt vanlig dag i augusti. Solen sken, regnet öste ned och kastvindar blåste dramatiskt omkring i träden. Detta väder befann sig dock över sextio mil borta från var vår historia utspelar sig. Var dramatiken egentligen befann sig var i Lennarts tysta herrgård.

Lennart satt i sin bekväma fåtölj och betraktade telefonen mitt emot. Han väntade på att någon skulle slå en signal. Lennart kände sig ofta väldigt gammal och ensam, och hade just nu ett starkt behov av socialt umgänge. Det hade nog varit bättre att ta upp telefonen och ringa själv, men Lennart var besatt av en lathet som handikappade honom i vissa situationer. Dessutom tyckte Lennart att det skulle vara onödigt att försöka ringa någon, om den personen var kapabel att ringa själv. Varför skulle just Lennart ringa när omständigheterna var sådana? Timmarna gick och Lennart satt kvar. Han kände sig ensam. Vid det tillfället började det ringa. Lennart blev förbannad.
- Håll käften! Skrek Lennart och slog sönder telefonen.

Hemma hos Greger var temperaturen hög. Värmen kom från en ursinnig Adjunk Hoffenhauser som stod med telefonluren mot örat.
- Jävla Lennart, skrek Adjunk och slet sig i skägget, man kan inte lita på honom! Han ska dö!
- Vad är det? frågade Greger som nyligen vaknat ur sin mellanmålslur på grund av Adjunks häftiga utbrott.
- Han är en psykopat, ett svin, en gris, mameluck, babian, grobian, gorilla, sötvattenspirat, amöba, kamel, dromedar, ödla, orm, padda, armhåla, knöl, böld…
- Tag det lugnt min käre vän och ta en pommac.
- …Gnoll, tjockis, ukulele, plattfot, pundare, fortsatte Adjunk skrika med telefonen fortfarande mot örat.
- Adjunk…
- Jag ska minsann avlägga visit hos den late skosulan, avbröt Adjunk.
- Då tror jag att följer jag med, sade Greger och hämtade bilnycklarna.

Hemma hos Lennart var det fridfullt. Korridorerna låg i mörker. Det var knäpptyst. Dock kunde man i köket höra puttrade en gryta med gammal knäck som stått där sedan förra julen. Friden avbröts av att Lennart muttrade litet för sig själv.
- Jävla Greger och Adjunk, de ringer aldrig.
Lennart hade nu på äldre dagar förstått att han befann sig i den positionen att han var den som visste bäst. Därför kunde han idiotförklara vem han ville. Det var hans rätt. Lennart tog sig därför friheten att idiotförklara hela världen. plötsligt knackade det på dörren. Lennart var för slö för att gå och öppna
- Kom in, sade Lennart.
Det fortsatte knacka.
- Kom in! sade Lennart med en starkare stämma.
Knackandet fortsatte.
- Kom in!!! skrek Lennart
Dörren öppnades inte. Dock fortsatte knackandet. Då blev Lennart bindgalen.
- KOM IN ELLER HÅLL KÄFTEN ERA LIGISTER!!!!!!!!!!!!!
Knackningarna fortsatte att dundra på dörren. Lennart var på gränsen till gallfeber. Han sprang fram till dörren och slet upp den. Där stod Adjunk.
- Jag hatar dig , Lennart! skrek Adjunk
- Du ringer aldrig, skrek den bindgalne Lennart.
Ett våldsamt slagsmål påbörjades. De två kombattanterna fällde krokben, gav örfilar, petade den andre i ögonen, drog i håret och knäade på vitala delar. Greger, som hade stått och beskådat kriget, anslöt sig också. Efter en kvart med dödligt våld låg alla tre på marken och vred sig i skrattkramper. Lennart bjöd in sina vänner i herrgården. Greger gick till bilen och hämtade tre backar med pommac vilka han rullade på en kärra efter sig.

Borta i horisonten närmade sig ett mörkt oväder…

Vid den stora matsalens stora matbord satt de tre vännerna och skålade i pommac. De delade med sig om sina kunskaper i rasbiologi, insikter i östermalmskärringars beteenden, pommacdrinkar och annat som riktiga vänner gör. Vid det tillfället Adjunk tog sin femte flaska pommac, kunde man i luften urskilja en annorlunda laddning. Mot fönstret började regn att smattra. Åskan började dåna. Världen var sig helt plötsligt inte lik.

Detta var omöjligheternas dag. Vid var ettusentvåhundrasextiosjunde år inträffar denna dag, då allt som klassas som omöjligt blir alldeles logiskt och självklart. Just när de tre vännerna hade slagit sig till ro vid öppna spisen började märkliga saker att inträffa. En blixt från ovädret träffade herrgårdens åskledare i en sådan vinkel att istället för att ledas ned i jorden, sökte sig blixten ned mot den trasiga telefonens eluttag, letade sig upp i sladden, fann ringklockan och fick den att ringa med samma frekvens som tevens gnissel när man sätter på videokanalen utan videon inkopplad. Lennart blev bindgalen och rusade mot telefonen varpå han slog sönder den i bitar med sin käpp. Vid detta tillfälle hade ringandet av telefonen skapat en kemisk reaktion med den gamla knäcken. På grund av den regelbundna värmen i flera månader, hade knäcken muterats till en organisk livsform. Tack vare ringsignalen, påökades spänningen i dess dna-molekyler och knäckvarelsen fick liv. Den fick formen av en gigantisk humanoid och reste därför på sig och gick ut ur köket. Att detta skulle hända var en chans uppskattad till 1 på 198709562040806251237272, vilken är just den koden man kan skriva in i Pentagons datorer så att sexton atombomber skickas i riktning mot planeten Jupiter.

De tre vännerna tappade sina flaskor och hakor då de fick syn på besten. Av en helt oförklarlig anledning hade varelsen hyst ett visuellt hat mot andra levande varelser. Därför hade den bestämt sig för att eliminera de tre fula livsformerna som uppenbarade sig framför den. Greger, Adjunk och Lennart greps av panik och började springa omkring i cirklar. Greger råkade i sin panik välta omkull backarna med pommac så att innehållet rann ut på golvet. Adjunk greppades av storhetsvansinne när han fick se vad som hade hänt med gudadrycken. Han gallskrek, hoppade på Greger och började strypa honom. Monstret såg hur två av varelserna hade stannat upp, och bestämde sig för att därför taga tillfället i akt och döda dem. Därför högg den tag i Adjunk och började krama ihop hans luftrör.

Just i denna sinnessjuka stund steg ett UFO ned ur de kolsvarta molnen. UFO:t förde med sig så kallade nuskomroner. Dessa var humanoider med tre ben, sex armar, stora ögon, grön hud och antenner på huvudet. Dessa som befunnit sig inuti steg nu ut ur skeppet och stormade in i huset. Den första jordiska varelsen de någonsin skulle få kontakt med var en gammal gubbe med fetspel som rusade rakt förbi dem och fortsatte upp mot trappan vilken befann sig vid sidan av ytterdörren. Rymdvarelserna ignorerade dock och detta fortsatte in i herrgården. Där fann de knäckvarelsen vilken fortfarande kämpade med att kväva Adjunk. Nuskomronerna ansåg att ett ingripande var nödvändigt. Dessa började då därför att försöka konversera med varelsen, ty de var mer sofistikerade och intelligenta än människor och hade därför sedan länge insett att diplomati var den enda rätta lösningen. Dock var deras språk så pass komplicerat och på en sådan annorlunda frekvens att en människa, oturligt nog, uppfattade allting som frasen ”jag ska förgöra dig”. Knäckmonstret släppte taget om Adjunk och gav sig på nuskomronerna istället, eftersom dessa verkade vara mer fientliga än de hjälplösa människorna.. Detta var, för nuskomronerna, helt oförståeligt eftersom de inte visste att varelsen ej hade utvecklat något hörselsinne och kunde därför inte höra något av vad nuskomronerna försökte säga till den. När nuskomronerna fick se en av sina kamrater bli strupen av monstret, ansåg de att diplomatin var död och beslutade att monstret borde förintas. Sagt och gjort: en av nuskomronerna tog fram en strålpistol vilken han förvandlade monstret till aska med. Greger och Adjunk, som betraktat det hela med stora ögon, greps av rädsla, vilket fick dem att bli förlamade. Varelserna gick fram till de två vännerna och hälsade. ”Jag ska förgöra dig” var dock det enda som Greger och Adjunk kunde höra. Därför blev de än mer rädda och helt oförmögna att röra sig. De kunde inte säga ett knyst.

Plötsligt, fick man höra ett starkt brummande ljud. Detta ljud gjorde nuskomronerna panikslagna och de sprang mot fönstret varpå de fick se sitt enda hemfärdsmedel försvinna upp i de mörka molnen.. Det var nämligen på det viset, att Lennart smugit sig ut genom brandstegen på övervåningen, tagit sig ut på tomten och funnit rymdskeppet, vilket hade landat där. Av ren nyfikenhet hade han börjat utforska insidan av det. Där hade Lennart fått se den mest perfekta blandningen mellan teknologi, konst och praktisk design. Han varv helt betagen av alla lysande knappar från höger till vänster, de mäktiga dörrarna som öppnades när man steg nära, de härliga nyanserna av färger som fanns, samt den njutningsfyllda tystnaden, vilken genomsyrade hela skeppet. Av misstag hade Lennart i all sin iver, inte sett sig för och därför kommit åt startknappen på golvet med ena foten. Tystnaden försvann och ett förfärligt motordån fick honom att tappa andan. Han fick se genom ett av skeppets fönster hur avståndet mellan honom och hans hatade hemplanet ökade.

Nuskomronerna drabbades av en svår inre sorg när deras UFO ej var inom synhåll längre. Efter en snabb gruppdiskussion ansåg de att det bästa sättet att bli av med den inre smärtan var att döda de två tysta individerna som satt och darrade i hörnet.
- Jag ska förgöra dig, sade de och denna gång menade de vad de sa.
Alla nuskomronerna höjde sina strålpistoler och närmade sig med långsamma steg mot Greger och Adjunk. Dessa två klarade inte trycket längre och brast därför ut i ett hysteriskt psykopatskratt. Varelserna närmade sig än mer. DE ville dra ut på denna död så mycket som möjligt. Nuskomroner har nämligen utvecklats nämligen ur en sadistisk och primitiv livsform, vilket gjorde att de trots sitt bättre förstånd ärvt en slags undermedveten skadeglädje. Tyvärr så skulle denna skadeglädje ej vara långvarig. Det är nämligen något som nuskomronerna hade missat om jorden. Nuskomronerna hade ingen aning om att vi människor numera gottar oss med härliga kolsyrade vätskor. Nuskomroner fräter bort vi minsta beröring utav kolsyra.. Pommac låg utspilld över golvet, ty backarna hade ju välts omkull. Dess kolsyra spred sig nu upp i benen på nuskomronerna. Dessa började nu att gallskrika på en frekvens som är helt omöjlig för oss människor att höra. Bubblor började uppstå på deras gröna skinn, varav en efter en, de alla frätte bort till små lila lerpölar som luktade körsbärsblomma. Allting blev tyst. Det enda som hördes var regnet utanför. Greger och Adjunk satt stilla och beskådade det tomma rummet. Ni läsare kanske tycker att ”nu är det nog”, men tro mig, detta var omöjligheternas dag. Ur intet materialiserades en varelse vid namn Bosse. Han var mänsklig, med stora svällande muskler. Bosse gick fram till Adjunk, sög tag i honom och bröt nacken på honom. Greger stirrade. Bosse stirrade tillbaka på Greger, log och försvann på samma sätt han hade materialiserats. Kvar var Greger i hörnet. Regnet fortsatte falla.

Herrgården hade aldrig varit lika tyst.

Spana också in: