Forumet - En kall stenvägg (mina känslor i metaforer)

En kall stenvägg (mina känslor i metaforer)

1250 1 17
Något litet jag skrev ner idag när jag mådde som jag brukar.

Jag står framför en betongvägg. En hög, kall och hård stenvägg som inte går att se över. Det är mörkt omkring med endast en liten gnutta ljus som sipprar fram från bakom muren. Blundar jag tillräckligt länge glömmer jag tillslut bort att väggen är där.

Jag står pressad mot väggen nu, så att näsan slår i. Jag står på en plattform som dag för dag flyttas närmre väggen, och jag ser mindre och mindre ljus från andra sidan muren. Min ljusa framtid från andra sidan muren blir långsamt mörk.

Nu ser jag inte längre väggen. Det är så mörkt. Jag bara känner den framför mig, kall och hård står den så robust. Det gör ont. Jag vet inte vart den kom ifrån, vem som ställde den där. Det enda jag vet är att den står där och den går inte att klättra över, gå runt eller slå hål på. I varje fall inte med bara händer. Tyvärr har jag ingen grävskopa att riva den med.

Jag vet att jag snart kommer krossas mot den om jag inte hoppar av plattformen jag färdas på. Plattformen ger sig inte, utan rör sig närmre var dag. Vissa dagar verkar den stå stilla, eller så är det jag som vant mig vid den eviga rörelsen framåt.

Det är så långt ifrån marken och jag är rädd för att falla. Rädslan att falla fritt in i mörkret. Smärtan av att landa på den mörka, kalla marken där nere.

Men vad gör egentligen mest ont? Att långsamt bli krossad mot en betongvägg, eller hoppa ned från plattformen och försvinna ned i mörkret och tomheten?

[n]

Spana också in:

Evidently:

Hur länge har du gått i terapi?
Jag började gå hos BUP i september och började ta medicin i februari... Medicinen har gjort mig gladare men terapin tycker jag inte har hjälpt så mycket. Men har nyligen börjat hos en ny psykolog så jag hoppas att hon är bättre.


jag provade en kurator på min förra skola för ca ett år sedan, det var skit. började med psykoterapi i augusti förra året, det har fungerat jättebra! fick tabletter i oktober som gör det bättre för mig. för ett par månader sedan började jag med KBT via BUP. och det är verkligen superbra eftersom att jag inte riktigt är deprimerad, jag har mer panikångest
Evidently:

En gång i veckan [rolleyes]


[y]

Evidently:

Jag skriver inte så mycket, men mår emellanåt bra av att göra det.


Superbra sätt för att få ut sina känslor, bra!

Evidently:

Medicinen har gjort mig gladare men terapin tycker jag inte har hjälpt så mycket.


Enligt mig: medicin är inte bra, den ska man bara ta om det är extrem kris (fast det kanske det är för dig iofs). Enbart terapi är helt klart det bästa! P.g.a: medicin hjälper för stunden, terapi hjälper för resten av livet.

Så jag tror att terapi inte ger så stor effekt, om man äter medicin samtidigt. För medicin går snabbare fram och man upplever då att den är bättre.
Paseo:

jag älskar poesi. verkligen bra skrivet


Evidently:

Tack [smile]


Kan dela med mig av en liten dikt jag skrev för att inte få underkänt i Scenisk gestaltning...

Rädslan att falla förlamar
Stark som håller kvar
eller feg som inte släpper taget

Lata överjaget och starka detet
Inte konstigt att man inte orkar med
Vart gick det fel?

Rädslan att misslyckas fördömer
Stark som går i motvind
eller lat som inte byter riktning

Oron över att inte orka med
Sveket vid ett misslyckande

Varför blev det så fel?