Forumet - En kulturhistorikers lidelser; 1900 - Det korta århundradet (1918-1991)

En kulturhistorikers lidelser; 1900 - Det korta århundradet (1918-1991)

236 2 1
Så jag ligger febrig och jävlig i sängen och misslyckas med att sova medans tankarna vandrar iväg åt alla tänkbara håll, exempelvis att filmer som Jaws 3:3D och Chopping Mall skulle kunnat skapas utanför 80-talet lika lite som Jurassic Park eller Space Jam skulle kunnat existera utanför 90-talet och det finns absolut ingen chans att Cool As Ice skulle blivit till utanför 1990-1991.

Början av 1990-talet var en fräsch ny start av "fortsättning på 80-talet", allt fortsatte som det var tänkt tills 1991 då kalla kriget officiellt upphörde och resten av det blivande decenniet ställdes in, istället fick vi något annat som var nytt i helt andra riktningar, vägen till det nya millenniet skulle bli fri från våra tidigare synder.
Allt som skapades innan 1992 blev gammalt och väldigt utdaterat innan årets slut, skillnaden var enorm, tillåt mig demonstrera;

(Hård)Rock 1990:

(Hård)Rock 1994:

Rap 1990:

Rap 1993:

Standard Radiopop 1990:

Standard Radiopop 1994:
Socialistiska teoretiker, historiker eller fans av min kollega "Todd i the shadows" verk är eventuellt bekanta med termen "det korta århundradet" som kort sagt innebär att 90-talet började med slutet på första världskriget och slutade efter sovjetunionens kollaps, båda ändar förenade med enorma förändringar. Kulturellt är jag inte riktigt kvalificerad att kommentera förändringen mellan 1913 och 1913 men politiskt gick kungar och kejsare över till demokratier och diktaturer osv. 1800talet var definitivt över. 1991 är mycket lättare att peka på på alla sätt och vis.

Liknande förändringar skedde under andra världskriget och 2001, men det finns inget som förenar dem utöver konflikter som är separata på alla sätt och vis. Innan andra världskriget var blues och framför allt jazz vad de hippa och utsatta lyssnade på, under kriget förenades dem till boogie woogie och strax efter kriget övergick den genren till rock n' roll, som skulle komma att regera världen i 3 årtionden eller så. (Inte för att allt spontant övergick till rock, de gamla och förskräckta som överlevde andra världskriget vandrade åt ett helt annat håll och skrämde livet ur sina ungar vilket ovillkorligt skapade hippien på 60-talet, om ni känner för att bli emotionellt skadade så har jag en spellista med amerikansk pk-musik från början av kalla kriget... (första låten i listan brukade framföras i tidig barntv!))

Kalla kriget hade en extrem effekt på folks generella attityd och leverne och gick igenom något i stil med "de bla bla stegen av sorg" fram till 1991, ungefär såhär:

50: Apati/Håglöshet
60: Avstånd/förändring
70: Uppgivenhet
80: Apati/Egocentrism
Vad 90-talet skulle blivit är svårare att säga, men vi valde att gå med "vad som helst som är nytt".
Årtiondet slutade med lätt förvirring och år 2000 och framåt skulle bjuda oss på teknologi, fred, frihet och vad nu poängen med filmen American Beauty var.
Det varade i nästan 2 år innan Alqaida, George W. Bush och Indie blev saker som folk relaterade större delen av sina liv till, techno, lol-frisyrer och charmighet dog lika hastigt och plötsligt 2001 som latin freestyle hade gjort 10 år tidigare.

The 00's var till större delen ett musikaliskt vakuum som jag helst inte vill tänka närmare på, visst vi hade våra stadsvandringar och hej monica men i allmänhet var det som om alla musiker valt att strejka och inte producera någonting bra för resten av årtiondet. Somliga lyckades så bra att de totalt lyckades radera ut rockmusik som populärkulturellt fenomen, tack Nickelback et al. som såg till att vi tröttnade så gravt att vi totalt gav upp (och fan vet vad som kommer att hända under 20's när det årtiondet blir retropopulärt igen...). Det säger rätt bra när den bästa radiolåt jag minns råkar vara tillverkad av ett av världens objektivt sämsta band, även om det i grund och botten bara är ett plagiat av en märkligare 80-talshit.

Det bär mig emot att säga det, främst för att 10-talet har sugit så fruktansvärt hittills för mig personligen men popmusiken är faktiskt något bättre trots rockens frånvaro, folk tenderar att fascinera sig över vad som var populärt 20 och 40 år innan nuet så vi har i alla fall fått tillbaks lite soul på det populärkulturella spektrat.

Men nu har jag kommit av mig helt, tanken var att jag skulle beskriva slutet av kalla kriget, inte svamla om allt annat de senaste 100 åren bjöd på. Nåväl, bättre lycka nästa gång, nu måste jag försöka sova igen.