Forumet - en till nedstämd unge

en till nedstämd unge

304 0 17
17,kille 

jag har varit deprimerad i drygt 6 år. blah blah blah...


sökte hjälp förra året på jullovet.(BUP)
fick ssri medicin för  depression och "starka allergi" tabletter för panik/ångest attacker. Båda milda mediciner som inte gjorde något alls.           MEDICINER ÄR INGEN QUICK-FIX!  jag vet.


sen fick jag påbörja KBT med en kurator/nunna som tänker på ett väldigt traditionellt sätt. berättar jag att jag får självmords tankar så säger hon gå ut och ta en promenad och lyssna på dina favorit låtar.

kbt hjälpte alltså inte.



Jag går nu på mirtazapin (remeron.  gör mig trött och glömmer grejer.



jag känner inte för skriva värsta långa texten så min fråga är vad fan ska jag göra nu. jag menar jag berättar till kärringarna på bup att jag inte känner för leva och kan inte funktionera i skolan hemma ute....vart fan som helst för jag får ångest attacker nästan varje dag.  är vi verkligen så här lång bak med psykisk ohälsa i Sverige??2016




..........fortsätt kämp,rightttt??


Pennyroyal: Sitter i samma båt.. 

Vad beror dina problem på, tror du? (säger inte att det alltid finns en logisk förklaring till varför vi känner som vi känner)

PMa om du vill
hade jag vettigt hade jag fixat på en gång. jag kommer från en familj var psykisk ohälsa inte finns.  jag har varit med om mycket men jag är väldigt bra på kasta iväg sådan minnen men ändå känner jag intensiv oro och sorg. jag ifrågasätter mina känslor ofta. jag har levt med detta väldigt länge(6år) under dess år har jag ignorerat depression totalt. jag har bara tänkt  uhh det är nog bara puberteten,  jag har läst tusen böcker om depression. jag vill helst fixa saker o ting själv. försök fix depression på egen hand i ca 4 år tills jag vände mig till bup för märkte att jag inte kan fixa det själv

Spana också in:


dylanklebold:
hade jag vettigt hade jag fixat på en gång. jag kommer från en familj var psykisk ohälsa inte finns.  jag har varit med om mycket men jag är väldigt bra på kasta iväg sådan minnen men ändå känner jag intensiv oro och sorg. jag ifrågasätter mina känslor ofta. jag har levt med detta väldigt länge(6år) under dess år har jag ignorerat depression totalt. jag har bara tänkt lixom uhh det är nog bara puberteten,  jag har läst tusen böcker om depression. jag vill helst fixa saker o ting själv. försök fix depression på egen hand i ca 4 år tills jag vände mig till bup för märkte att jag inte kan fixa det själv  
Jag har också levt med mina problem under lång tid, 15 år ungefär. Gick frekvent hos BUP i 4 år fram till jag fyllde 14, hjälpte i princip inte mig alls, hjälpte nog mina föräldrar att bättre förstå dock för det vara sådana möten där de satt med. Fast de förstår inte fullt ut än idag heller riktigt.. Är nog ganska svårt att kännas vid om en ej har upplevt det själv liksom.

Därefter hade jag ej kontakt med någon sjukvård i 10 år, tills för ett par månader sedan när jag tog kontakt igen.. Har nyligen avslutat KBTn pga både jag och psykologen i fråga tyckte det var ganska meningslöst med tanke på att jag redan var underfund med hur det fungerade osv så mycket som jag har läst på själv om paniksyndrom, GAD, depression under åren..

Vi kom överens om att fortsatta ses dock för 'vanliga samtal', träffar alldeles för få människor för min egen smak och hälsa irl varje vecka såatteh, skönt att kunna tala om allt och inget med någon som vill lyssna. Hen verkar finna mig och mina erfarenheter väldigt lärorika.. :)     

Har tagit kontakt med psykiatrin på sidan av också.. Tänkte begära utredningar eller något... Inte för att det kommer visa något eller hjälpa men men..

Finns det inget som gör dig glad? Eller något du kan tänka dig gör dig glad? Känner du något utav oro, ångest, depression konstant eller kan du ha bra perioder ibland om än väldigt korta? Mina bra perioder, känns väldigt bra men varar i princip bara ett par/tre dagar, därefter följer antingen depression eller intensiv ångest eller båda samtidigt en vecka eller 2.. därefter möts en av solsken igen ett par dagar osv.. Har just nu haft solsken faktiskt, känner att depressionen knackar på dörren igen. : /


Pennyroyal:
Jag har också levt med mina problem under lång tid, 15 år ungefär. Gick frekvent hos BUP i 4 år fram till jag fyllde 14, hjälpte i princip inte mig alls, hjälpte nog mina föräldrar att bättre förstå dock för det vara sådana möten där de satt med. Fast de förstår inte fullt ut än idag heller riktigt.. Är nog ganska svårt att kännas vid om en ej har upplevt det själv liksom.

Därefter hade jag ej kontakt med någon sjukvård i 10 år, tills för ett par månader sedan när jag tog kontakt igen.. Har nyligen avslutat KBTn pga både jag och psykologen i fråga tyckte det var ganska meningslöst med tanke på att jag redan var underfund med hur det fungerade osv så mycket som jag har läst på själv om paniksyndrom, GAD, depression under åren..

Vi kom överens om att fortsatta ses dock för 'vanliga samtal', träffar alldeles för få människor för min egen smak och hälsa irl varje vecka såatteh, skönt att kunna tala om allt och inget med någon som vill lyssna. Hen verkar finna mig och mina erfarenheter väldigt lärorika.. :)     

Har tagit kontakt med psykiatrin på sidan av också.. Tänkte begära utredningar eller något... Inte för att det kommer visa något eller hjälpa men men..

Finns det inget som gör dig glad? Eller något du kan tänka dig gör dig glad? Känner du något utav oro, ångest, depression konstant eller kan du ha bra perioder ibland om än väldigt korta? Mina bra perioder, känns väldigt bra men varar i princip bara ett par/tre dagar, därefter följer antingen depression eller intensiv ångest eller båda samtidigt en vecka eller 2.. därefter möts en av solsken igen ett par dagar osv.. Har just nu haft solsken faktiskt, känner att depressionen knackar på dörren igen. : /

jag tror de bara tar en på allvar om man river upp armarna.  



det finns inget som gör mig glad.. jag sträver efter något som jag vill leva för. jag gör grejer som jag har tyckt är roliga som kid. (autopilot mode)  


aa brukar också ha såna moodswings.  





mitt första språk är nt svenska så sry om du nt förstår

dylanklebold:
hur blev du "normal" var det medicinerna eller du "växte ur" deppn?
Ingen aning faktiskt, har aldrig använt några mediciner då jag inte vågat prata om detta. Men jag antar att jag mår bättre nu då jag slutat bry mej om mina föräldrar och deras åsikter, slutat bry mej om dåliga vänner osv. Nu vet jag inte varför du är deprimerad men jag börade må bättre då jag slutade tänka på allt som gjorde mej på dåligt humör.

dylanklebold: 17,kille 

jag har varit deprimerad i drygt 6 år. blah blah blah...


sökte hjälp förra året på jullovet.(BUP)
fick ssri medicin för  depression och "starka allergi" tabletter för panik/ångest attacker. Båda milda mediciner som inte gjorde något alls.           MEDICINER ÄR INGEN QUICK-FIX!  jag vet.


sen fick jag påbörja KBT med en kurator/nunna som tänker på ett väldigt traditionellt sätt. berättar jag att jag får självmords tankar så säger hon gå ut och ta en promenad och lyssna på dina favorit låtar.

kbt hjälpte alltså inte.



Jag går nu på mirtazapin (remeron.  gör mig trött och glömmer grejer.



jag känner inte för skriva värsta långa texten så min fråga är vad fan ska jag göra nu. jag menar jag berättar till kärringarna på bup att jag inte känner för leva och kan inte funktionera i skolan hemma ute....vart fan som helst för jag får ångest attacker nästan varje dag.  är vi verkligen så här lång bak med psykisk ohälsa i Sverige??2016




..........fortsätt kämp,rightttt??

Varför är du deprimerad?...