Forumet - En 20årig tjejs ångest och självskadebeteende

En 20årig tjejs ångest och självskadebeteende

1164 1 2
Hallåja!

Upptäckte till min stora förvåning att jag registrerade mig för 4 år sedan och gnällde över vilket kasst liv jag hade hemma och att jag ville ha jobb så jag kunde flytta (jag överdrev inte ens har jag kommit fram till). Jag skrev dock på ett väldigt barnsligt sätt... Men det var inte detta jag skulle skriva om!

Jag är som sagt snart 20 år och pluggar på högskola. Jag har kommit ifrån min manipulerande, ångestframkallande och nedtryckande familj och har flyttat hem till min kille. (Densamma som från 4 år sedan, in your face, de som inte trodde det skulle hålla!) Jag är relativt lycklig antar jag. Har en sambo som älskar mig, jag pluggar till lärare och bra vänner. Men ändå har jag återfallit i det självskadebeteende jag lyckades komma ur vid 17 års ålder.

Jag kan inte somna på kvällarna då jag vet att när jag slappnar av så börjar jag tänka på hur värdelös och talanglös jag känner mig vilket försätter mig i en situation då jag känner av en kraftig ångest och panikattacker kryper på. De kvällar jag inte känner mig ångestfylld är jag livrädd för att drömma. Mina drömmar är sällan innehållslösa utan brukar bestå av gamla minnen från min barndom då jag såg min far sitta gränsle över min mor och pumpade slag i hennes ansikte och hur hon manade honom till att fortsätta och agiterade honom så fort hon hade chansen. (Detta uppstod oftast när de båda druckit alkohol.)
Drömmer ibland om den gången han bröt hennes nyckelben eller den gången min storebrors kompis lurade ut mig i skogen när jag var 8 och våldtog mig. (Något bara han, jag, min sambo och min storebror känner till. Och nu du som läser detta.)

Jag får med jämna mellanrum ångest under dagarna och brukar oftast lösa detta genom att skära mig med ett rakblad på vänster underarm. Min underarm består av en massa ärr och sårskorpor. Senaste gången jag skar mig var för 1-2 timmar sedan. Oftast inte särskilt djupt men de gånger jag mår sämre skär jag djupare. Det känns bra helt enkelt.

På helgerna så tycker jag om att dricka alkohol. Jag skulle aldrig låta det gå så långt att jag blir alkoholist men på helgerna då det bjuds på vin, groggar, öl, cider och liknande så tar jag gärna och dricker mycket så att jag känner mig mer än lite berusad. Det får mig att släppa mitt förflutna bara för en kväll i taget, men det är najs. De gånger jag dricker för mycket så får jag fruktansvärda panikångestattacker, attacker jag knappt själv minns stora delar av då allt blir svart för mig. Min sambo har dock berättat om dem och jag börjar hyperventilera, blir okontaktbar och gråter hysteriskt.

Både ångestattackerna och att jag skär mig påverkar uppenbart min sambo och jag märker att han blir ledsen av det.

Jag har lite kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen men det känns så värdelöst på något sätt. Känns inte riktigt som om jag tas på allvar då min sambo ofta säger saker som "du verkar ha mått bättre på sistonde, det kanske bara är vitaminbrist?" och "du har väl inget att vara deprimerad över? Du har allt du kan önska!".

Mina vänner säger bara att jag inte får skära mig, that's it och så lätt är det inte riktigt. Jag är rädd för att mitt självskadade ska påverka min karriär som lärare i framtiden. Mina föräldrar visste om mitt självskadande när jag bodde hemma men visade aldrig på att de visste eller brydde sig.

Jag känner mig sprängfull av känslor och ångest konstant och jag vet inte vad jag ska göra. "Söker hjälp" om man nu kan kalla det det när jag besöker kurator på UM. Fick för något år sedan utskrivet atarax och sertralin men har aldrig känt att det hjälpte, var som några jävla sockerpiller eller något... Oh well.
Skrev inte detta av någon uppenbar anledning, ville väl bara skriva av mig antar jag.

Manda111:
På helgerna så tycker jag om att dricka alkohol. Jag skulle aldrig låta det gå så långt att jag blir alkoholist...
Vilket alla alkoholister har sagt till sig själva i alla tider. Du måste nog inse att du självmedicinerar och att det kan hända dig med just för att du har andra skäl att dricka än som en social grej.

I övrigt kan jag inte hjälpa annat än att säga din sambo måste förstå att han inte förstår.
Det är inte "bara" någonting och att ingenting just nu verkar ge skäl till depression betyder inte att du inte är deprimerad.
Skaffa bättre hjälp än den där kuratorn. Engagera din sambo i sökandet efter en kompetent psykolog eller psykiatriker som du känner är bra för dig och/eller når fram till dig så at han iaf inte fortsätter stjälpa genom att trivialisera ditt tillstånd eller vägra tro att du känner som du gör.