Forumet - Enorm prestationsångest - någon som kan relatera?

Enorm prestationsångest - någon som kan relatera?

823 1 22
Så jag sätter mig ner på biblioteket en fredag eftermiddag, förtvivlad över matteprovsresultatet som avslöjades i dagens sista lektion. Ger ständiga försök att plugga med en avstängd hjärna som viskar till mig att oavsett vad jag gör och hur mycket arbetskraft jag än offrar blir det aldrig bra. Enough is never enough liksom. Inte för en högpresterande människa som har en sådan prestationsångest att en vill gräva ner sig själv så for minsta lilla sak inte faller en i smaken.

Jag lägger alltid ribban för högt och blir besviken när jag inte når den. Då menar jag inte lite surmulen och hänger läpp för stunden, utan verkligen förstörd. Dessa känslor kan sitta i oerhört länge. Trots det kämpar jag på, fastän jag inte orkar, fastän jag är slutkörd och behöver a fucking break. För tro mig, att ha en sådan hög prestationsångest som kräver mer energi än vad en har tär på kroppen.

Ledig tid finns inte tillgänglig längre. Jag går upp tidigt, äter frukost, genomglider en dag i skolan, sätter mig på biblioteket och pluggar till stängningsdags, åker hem, äter, pluggar lite till och går och lägger mig. På helgerna jobbar jag och pluggar. När jag är trött intalar jag mig själv att "i Sydkorea går de i skolan 16 timmar och har mer läxor. Klarar de det, klarar du det" vilket gör att jag häller i mig en kopp kaffe och fortsätter att plåga mig själv.

Jag fantiserar jämt, både medvetet och omedvetet om hur jag utför allting perfekt, hur jag är med i tävlingsprogram på tv som jag tittar på och vinner, hur jag får A på alla prov, hur jag är bäst på alla yrken, hur jag är den bästa advokaten i världen då det är min framtida planer. Att bli advokat alltså. Till exempel när jag jobbar kan jag fantisera att det kommer kunder som inte är så bra på svenska och att jag kan deras språk flytande. Eller alla språk flytande överlag. Eller hur jag på lektionerna kan allting som lärarna frågar efter.
Och jag kommer aldrig bli kvitt detta tänkandet. Möjligtvis lära mig acceptera saker vilket jag försöker med hela tiden, men störningen finns alltid där. Inte blir det lättare när jag får höra "du är som N i klassen, gör alltid allting så bra"

Gör jag inte allting korrekt och lagar mat som en mästerkock duger jag inte. Så tänker jag. Det är lugnare vissa stunder, men i andra som när jag har PMS blir det verkligen så illa att jag ifrågasätter min existens. "Varför ska jag vara en levande varelse på denna planeten om jag ändå inte duger till fastän jag kämpar för fullt?" Detta tänket har jag haft sedan åttan när jag började "vakna upp" från all skit jag höll på med. Nu har jag nästan gått färdigt nian och jag är redan utmattad. Det spelar liksom ingen roll att jag i sjuan var nära från att behöva gå om till att ha ett meritvärde på 295 av 340. Från början var jag nöjd med det då det var mitt mål, sedan kände jag att inte ens det räckte och att jag behövde 340 poäng för att vara tillräcklig. Då kan tanken "varför pressar inte mina föräldrar mig som oftast koreanska föräldrar gör? då hade jag kunnat få A i alla ämnen" dyka upp, fastän jag innerst inne vet att det skulle göra mer skada än nytta. Då kan jag också känna mig förtvivlad över att jag inte fick min pappas hjärna som är smart. Han är oerhört bra på matte, lättlärd, bra på att argumentera, skiter i vad folk tycker och kör sitt eget race. Så jag vill jag också vara. Och ja, jag älskar Sydkorea. Det är därför jag alltid jämför mig med det. I mina ögon är jag en besvikelse där om jag inte mäter upp till deras standard. De lever på bra utbildning och jobb, vilket jag vill lyckas med. Därför ifrågasätter jag även mitt val av gymnasium och känner mig misslyckad som inte valde naturlinjen som är den "högsta" och  ger flest möjligheter i yrkeslivet.

För att inte tala om att jag har en annorlunda kost än många i skolan och att vara "nyttig" anses som både negativt och positivt. Jag kan gå igång på en sådan skitgrej när folk berömmer mig för att jag äter mycket grönsaker, alltid lägger ut fina snapchats på mat och delar åsikter med en tjej i klassen som anses vara den smarta. Eller när lärare framförallt berömmer mig för att jag är trevlig mot människor och lugn rent allmänt.

Jag lever för beröm och jag hatar det. Jag älskar det, men hatar det. "Åh så duktig du är som har höga betyg och jobbar" känns både som himmel och helvete. Nöjd, inte nöjd. Lyckad, misslyckad.

Någon som kan relatera till detta eller är jag en i mängden med en sådan hög prestationsångest? Jag känner mig rätt ensam angående det, förutom att mamma är exakt likadan och jag kan prata med henne om det. Men beside that. Någon?

Spana också in:

Är vi tvillingar?
Alltså jag vet exakt hur det känns. Själv går jag första året på gymnasiet och har också en strävan att nå A i alla ämnen. Jag har dock kommit fram till att det inte går, inte om man vill ha ett socialt liv på sidan av och hålla på med en hobby :). Därför har jag lite strategier som jag använder för att få A i majoriteten som du kanske kan ta hjälp av.

- Inse att du inte kan få A i alla ämnen, vissa ämnen är helt enkelt för svåra för det. I mitt fall är franskan ett sånt ämne, det är helt enkelt för svårt för ett A och därför siktar jag på C. 

- Nu på gymnasiet bryr jag mig inte lika mycket om självaste betyget som jag gjorde i grundskolan, utan nu handlar det mer om att faktiskt lära mig något. 

- Ha en god dialog med läraren, berätta ditt mål och be om hjälp. Be läraren också förklara vad som faktiskt krävs för ett A, ibland är det mindre än vad man kan tro.

- Ha inte ångest för att du inte går natur. 
Alltså jag började natur för att det var den bästa mest prestigefulla linjen. Men jag bytte till estet inriktning musik på grund av att jag fick så mycket ångest av skolan att jag inte kände att livet var värt något. Mycket på grund av att jag fick D-C i allt och inte A. 

Man kan lyckas i livet och bli något fastän man inte läser natur, snälla lita på mig. Samhällslinjen, teknik, estet, ekonomi är minst lika bra linjer som natur, de handlar bara om olika saker. Jag blir så arg att natur ses som den linjen för de som kommer bli något, jag går estet får A i alla ämnen (förutom franska för franska är fan skitsvårt) och kommer kunna bli vad jag vill och lyckas i mitt liv.

Sen för att inte börja prata om maten. Jag äter också mycket grönsaker, även vegetarisk och vegans mat. Eftersom det är det jag mår bäst av. Innan tyckte jag att det var jobbigt hur folk kritiserade en, men nu skiter jag totalt i vad andra tycket. Det är lätt att säga men skit i vad alla andra säger, säg bara att du mår bra av det. 

Mitt främsta råd till dig är att gör det du tycker om, för min del är det musik, och kombinera det med skolan. Detta var min räddning i alla fall från prestationsångesten över skolan :)

Lycka till!<3

filmjölk: Är vi tvillingar?
Alltså jag vet exakt hur det känns. Själv går jag första året på gymnasiet och har också en strävan att nå A i alla ämnen. Jag har dock kommit fram till att det inte går, inte om man vill ha ett socialt liv på sidan av och hålla på med en hobby :). Därför har jag lite strategier som jag använder för att få A i majoriteten som du kanske kan ta hjälp av.

- Inse att du inte kan få A i alla ämnen, vissa ämnen är helt enkelt för svåra för det. I mitt fall är franskan ett sånt ämne, det är helt enkelt för svårt för ett A och därför siktar jag på C. 

- Nu på gymnasiet bryr jag mig inte lika mycket om självaste betyget som jag gjorde i grundskolan, utan nu handlar det mer om att faktiskt lära mig något. 

- Ha en god dialog med läraren, berätta ditt mål och be om hjälp. Be läraren också förklara vad som faktiskt krävs för ett A, ibland är det mindre än vad man kan tro.

- Ha inte ångest för att du inte går natur. 
Alltså jag började natur för att det var den bästa mest prestigefulla linjen. Men jag bytte till estet inriktning musik på grund av att jag fick så mycket ångest av skolan att jag inte kände att livet var värt något. Mycket på grund av att jag fick D-C i allt och inte A. 

Man kan lyckas i livet och bli något fastän man inte läser natur, snälla lita på mig. Samhällslinjen, teknik, estet, ekonomi är minst lika bra linjer som natur, de handlar bara om olika saker. Jag blir så arg att natur ses som den linjen för de som kommer bli något, jag går estet får A i alla ämnen (förutom franska för franska är fan skitsvårt) och kommer kunna bli vad jag vill och lyckas i mitt liv.

Sen för att inte börja prata om maten. Jag äter också mycket grönsaker, även vegetarisk och vegans mat. Eftersom det är det jag mår bäst av. Innan tyckte jag att det var jobbigt hur folk kritiserade en, men nu skiter jag totalt i vad andra tycket. Det är lätt att säga men skit i vad alla andra säger, säg bara att du mår bra av det. 

Mitt främsta råd till dig är att gör det du tycker om, för min del är det musik, och kombinera det med skolan. Detta var min räddning i alla fall från prestationsångesten över skolan :)

Lycka till!<3
Du anar inte vilken lättnad det är att bli upplyst om att inte vara en i mängden, att inte vara en förlorad tonårssjäl utan rätt riktning i livet. Eller ja, det gör du förmodligen, men uttryck som uttryck. Jag har alltid blivit ifrågasatt varför jag ägnar min tid åt skolan så mycket, varför jag kör slut på mig själv med plugg. Folk må ha förståelse för prestationsångest, men knappast en sådan djup sådan som både du och jag har. Den är extrem, oerhört så.

Det är ju egentligen det skolan går ut på. Att vi ska lära oss, både det praktiska och teoretiska. Men det är enkelt hänt att det försvinner i högen av stress och motvilja. Precis som allt annat som är nyttigt för oss att vara medvetna om men som överröstas av det negativa. Jag ska ha detta i åtanke!

Det är sällan jag matas med nödvändiga råd som faktiskt låter rimliga och möjliga att sträva efter. Dina utfyller den positiva funktionen och ger mig en känsla att jag ska sträva efter dem. Att sätta ribban lägre och kommunicera mer med läraren verkar betydligt vettigare än att bara dras med på lektionerna med en stress att försöka hänga med utan att veta var jag befinner mig i arbetet men ändå satsa på ett A. Tackar så mycket för dessa tips! Det ger mig en stabil vägriktning.

Innerst inne är jag medveten om att de resterande gymnasielinjerna är minst lika bra som naturvetenskapslinjen. Men när det här "koreanska föräldrar hade velat att du tog det bästa av det bästa"-tänket spökar med mig spårar jag ut. Jag har kommit in på den linjen som jag haft i åtanke sedan sjuan och ska absolut nöja mig med den. Den inkluderar de ämnen som faller mig mest i smaken och det är huvudsaken. Att jag är intresserad och vill lära mig.

Återigen: tack för tipsen och lycka till du med! 
var likadan under främst högstadiet men även gymnasiet

det blir så när man låter sin självkänsla vara beroende av hur man presterar. man måste försöka inse att man är mer än sina prestationer, vilket är assvårt, jag vet.

det som hjälpt mig var att gå i terapi för att få bukt med ångesten, bara jag slapp att gå omkring med ett ständigt ångestpåslag blev det mycket lättare att sluta tänka på vad alla andra tänkte om mig och mer fokusera på mig själv och inse att jag är bra som jag är, oavsett om jag presterar eller inte. jag kom också till insikt om hur många människor som tycker om mig, och hur det är helt irrelevant för dem huruvida jag presterar eller inte.

du kanske tänker att du inte orkar/har tid/annat för att söka hjälp, men det är lika bra att göra det nu, för sånt här blir generellt inte bra av sig själv. det kan bli bättre när man blir äldre, men bra blir det först om man gör någon drastisk förändring. och det är lättare att lägga om tankegångar nu, när du är ung, än om 10 år när du grävt ner dig i de där tankegångarna riktigt ordentligt

adaq: Du chilla lite. Du behöver inte höja dina betyg om du har 295. Du kommer in på vilken linje du vill. Har själv 280 och kommer in på allt. Ta det lite lugnt nu i slutet av nian och njut av tiden. Varför måste du prestera på topp? Vem tävlar du mot? 
Jag tävlar mot allt och alla, hela tiden. Medvetet och omedvetet. Och varför? För att min hjärna är fucked up.

Blivande_japan: var likadan under främst högstadiet men även gymnasiet

det blir så när man låter sin självkänsla vara beroende av hur man presterar. man måste försöka inse att man är mer än sina prestationer, vilket är assvårt, jag vet.

det som hjälpt mig var att gå i terapi för att få bukt med ångesten, bara jag slapp att gå omkring med ett ständigt ångestpåslag blev det mycket lättare att sluta tänka på vad alla andra tänkte om mig och mer fokusera på mig själv och inse att jag är bra som jag är, oavsett om jag presterar eller inte. jag kom också till insikt om hur många människor som tycker om mig, och hur det är helt irrelevant för dem huruvida jag presterar eller inte.

du kanske tänker att du inte orkar/har tid/annat för att söka hjälp, men det är lika bra att göra det nu, för sånt här blir generellt inte bra av sig själv. det kan bli bättre när man blir äldre, men bra blir det först om man gör någon drastisk förändring. och det är lättare att lägga om tankegångar nu, när du är ung, än om 10 år när du grävt ner dig i de där tankegångarna riktigt ordentligt
Jag går på möten för beroendemänniskor som i stort sätt är lika skruvade som en själv där man delar erfarenheter, får stöd från varandra och försöker acceptera saker och ting. Utan att vara för öppen kan jag väl också säga att jag får stöd från morsan som fått hjälp från en oerhört professionell psykolog som arbetar med sådant. Att befinna sig i känslor och acceptera situationer. However, man känner sig ändå ensam i det ibland, särskilt då prestationsångesten är extrem och man liksom vill ha bekräftelse att man inte är en i mängden. Därför tog jag äran att skapa denna tråden.

Det känns liksom som att omgivningen inte hajar, ifrågasätter och är allmänt clueless. Det skapar ett hål på nå' vis som ekar tomt hela tiden.