Forumet - Ensam som fan

Ensam som fan

1792 0 27
Det ända jag gör är att sitta vid datorn, skolan, äta, sova, duscha typ. Helt seriöst, jag är aldrig med kompisar eller något, tackar alltid nej - för orkar inte vara social och får bara ångest efter det. Men vill ändå inte ha det såhär, men när jag umgås med någon så känner jag mig bara osäker hela tiden och längtar efter jag får sitta på mitt rum ensam igen. Tillomed när jag är i skolan så går jag iväg från kompisarna och sätter mig själv på biblan ofta, helt sjukt fattar inte varför jag är sånhär. Hatar det.

Jag tycker det är så konstigt för förr var jag alltid med kompisar, varje dag. Kunde inte vara själv, älskade att vara social. Men nu har jag problem med allt det sociala, att synas osv. Jag tror också att alla försöker lura eller ljuga för mig hela tiden, det är tillomed jobbigt att skriva här, tänker att någon ska svara massa elakt och tycka illa om mig direkt, så är skit nervös efter jag gjort en tråd..

Känner mig så jädra ensam, och allt känns värdelöst. Vad är det för mening med att jag sitter här på mitt rum i flera år lixom? Men känner ju ändå ingen motivation till att göra något.. orkar knappt städa, äta eller gå i skolan allt känns bara så jävla grått & jobbigt och vet inte ens varför jag skriver här -.-' Kanske i hopp om att någon säger att den känner likadant..

så, finns det någon som känner sig ensam och känner igen sig i vad jag skriver, eller? [sad]
Ta det lugnt, gör vad du orkar och känner för, hantera de problem du anser dig ha både genom psykologisk hjälp och genom att arbeta med dig själv självständigt. Du är ung, och många har en liknande situation i din ålder. Det är inte avgörande för resten av livet. Det kommer att gå över, bara du ser till att göra det du kan för att åtgärda det. Börja med psykolog.

Spana också in:

framtidstron är död:

Du är ung, och många har en liknande situation i din ålder.


Allt du säger är (säkert) sant, men, jag är jävligt trött på alla som säger "det är bara för du är ung, yada yada" Alla jag känner i min ålder har inte såna här problem med det sociala som jag har. Allt har blivit värre och värre och nu känns det nästan jobbigt att vara med min familj, jag tror inte det " går över " .. jag tror bara det blir värre destu längre jag låter det gå i denna banan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -


Rejmond D Röjter:

Allt känns meningslöst och tråkigt, men vad gör man liksom?


Ja.. :( Vissa skiter i att saker känns meningslösa men för mig är det ganska viktigt att det finns en mening i vad man gör eller att man finns.
szara:

Jag tycker det är så konstigt för förr var jag alltid med kompisar, varje dag. Kunde inte vara själv, älskade att vara social. Men nu har jag problem med allt det sociala, att synas osv. Jag tror också att alla försöker lura eller ljuga för mig hela tiden


Låter konstigt, med tanke på att du var social förut. Det är alltså inget speciellt som har hänt?
Les voleurs:

sover du bra?


Min sömn är jävligt varierad. Ibland kan jag sova 4 timmar på 2 dygn, ibland kan jag sova 2 dygn. Typ. Men oftast sover jag länge och mycket, nu den senaste veckan har jag lagt mig 19,00 och gått upp 07,00. Och sen om jag sover bra när jag väl sover är en annan femma.. jag drömmer sjukt mycket knäppt, mardömmar och sånt varje natt så det stör väl sömnen lite också tror jag.. Sover du själv bra? [smile]
kraamisz:

Det är alltså inget speciellt som har hänt?


Alltså hänt och hänt det händer ju saker hela tiden, det är jätte svårt att säga, självklart har det hänt saker som format en men det skulle ta år att skriva. Jag har iaf undvikt sociala situationer mer och mer då jag tyckt de varit obehagliga, och nu kan jag knappt göra någonting innan jag får obehag.
szara:

Jag har iaf undvikt sociala situationer mer och mer då jag tyckt de varit obehagliga, och nu kan jag knappt göra någonting innan jag får obehag.


Okej. Men du har fått tid hos psykolog eller dyl? Där får man ju oftast uppgifter. Du kanske kan variera det med någon form av aktivitet? Finns det något speciellt du är intresserad av?
kraamisz:

Men du har fått tid hos psykolog eller dyl?


Jo har fått tid hos BUP [smile] Hoppas det går bra *nervös*

kraamisz:

variera det med någon form av aktivitet? Finns det något speciellt du är intresserad av?


Kan inte göra sånt. Om du menar aktivitet i form om sport så kan jag inte göra sånt.. kan inte vara med på idrotten i skolan osv. Av att jag känner obehag för det alltså!
szara:

Min sömn är jävligt varierad. Ibland kan jag sova 4 timmar på 2 dygn, ibland kan jag sova 2 dygn. Typ. Men oftast sover jag länge och mycket, nu den senaste veckan har jag lagt mig 19,00 och gått upp 07,00. Och sen om jag sover bra när jag väl sover är en annan femma.. jag drömmer sjukt mycket knäppt, mardömmar och sånt varje natt så det stör väl sömnen lite också tror jag.. Sover du själv bra?


Okej,
Det första jag började göra när jag var i din situation var att börja sova bra, innan kunde jag sitta uppe till 4 och sen tvingas gå upp pga skola vid 6-7, vilket gjorde att jag mådde sjukt dåligt och inte ville prata med någon, kände mig osäker etc.
När jag började gå och lägga mig vid bättre tider mådde jag så sjukt mycket bättre, och i stort sett allt du nämnde blev bättre.
szara:

Jo har fått tid hos BUP Hoppas det går bra *nervös*


När då? Det är inte konstigt att du är nervös, men jag tror att det kommer gå jättebra. Försök ha en positiv inställning. Du ska ju få hjälp.[smile]



szara:

Kan inte göra sånt.


Jag menar inte just idrott, men iof skulle du ju kunna testa det också. Kanske när du har gått hos BUP en tid. För det är väl under en längre period kan jag tänka mig? Att du inte vill vara med på idrotten har ju med ditt mående att göra. När du har gått hos psykologen ett tag kanske du mår så pass bra att du vill prova på någon idrott. Men som sagt, det finns mycket annat också. Teater? Musik?
kraamisz:

När då?


Vet inte när det var, fick ett brev hem för några dagar sen. Så är väl inom några veckor iaf (?) Mamma måste med o_O ush. Hon vet ju allt iofs men ändå, 2 som sitter och glor på mig när jag ska prata bah.

Och grejen med aktiviter är inte att när jag mår bättre kanske jag klarar det, jo kanske om jag går KBT ett tag, men jag kan inte stå framför andra, eller vara i centrum, bli uppmärksammad. När läraren ska ta närvaro i skolan och ropar upp mitt namn får jag hjärtklappning, förstår du? Så teater är absoluuut ingenting jag skulle klara av, musik är jobbigt för mig för man syns om man har ett instrument som hörs.
szara:

Vet inte när det var, fick ett brev hem för några dagar sen. Så är väl inom några veckor iaf (?)


Det kommer gå bra.[love]



szara:

Mamma måste med o_O ush. Hon vet ju allt iofs men ändå, 2 som sitter och glor på mig när jag ska prata bah.


Varför måste hon med?[surprised]



szara:

Och grejen med aktiviter är inte att när jag mår bättre kanske jag klarar det, jo kanske om jag går KBT ett tag, men jag kan inte stå framför andra, eller vara i centrum, bli uppmärksammad.


Men som sagt, KBT skulle hjälpa så att du vågade mer och inte blev så nervös. Det tar tid, men övning ger färdighet. Jag har varit/är i samma situation, så jag vet. Ja har övat men det har inte hjälpt så mycket. så ja, det är lätt att tappa hoppet. Men man får itne ge upp. Det tänker inte jag göra heller.




szara:

Så teater är absoluuut ingenting jag skulle klara av


Men det kan vara lite skönt eftersom man spelar någon annan. Förstår du vad jag menar? Man är liksom inte sig själv. samma med film. Om man är blyg kan man helt gå in i rollen som någon annan, som itne är blyg, och då kan det kännas lättare än om man ska arbeta med sig själv. Men det är förstår ditt eget val.
kraamisz:

Varför måste hon med?


Jag vet inte :c Det stod på brevet klart och tydligt "Vid första bedömningsbesöket deltar vårdnadshavaren tillsammans med barnet."

kraamisz:

Men det är förstår ditt eget val


Ja, vissa säger ju iofs att de gillar att spela teater för att få spela någon annan, men vet ändå inte om jag skulle klara det alltså.. nej, tror inte det. Tanken av att folk ändå sitter och stirrar på mig får mig fan nervös.
szara:

Jag vet inte :c Det stod på brevet klart och tydligt "Vid första bedömningsbesöket deltar vårdnadshavaren tillsammans med barnet."


Okej, men sen kan du vara själv alltså?



szara:

Ja, vissa säger ju iofs att de gillar att spela teater för att få spela någon annan, men vet ändå inte om jag skulle klara det alltså.. nej, tror inte det. Tanken av att folk ändå sitter och stirrar på mig får mig fan nervös.


Varför inte testa? Det kommer säkert kännas väldigt jobbigt första gången/gångerna, men sen tror jag att nervositeten släpper och det blir lättare för varje gång. Vet att det är svårt att ta sig för något sånt, men egentligen har man ju inget att förlora. Det är så att man väljer helst det som är bekvämt för en för stunden men i det långa loppet är det inte lika bra.[n]
szara:

Okej, jag tolkar det så


Varför förminskar det hur du mår? Du mår ju lika dåligt i vilket fall.
Men, din ålder är relevant i sammanhanget då den visar att det inte är särskilt troligt att du fastnar i det måendet du har. De flesta som mår som du klarar sig bra senare i livet, helt enkelt.
när man var mindre så var allt så enkelt.. man fick vara den man var.. ingen brydde sig om hur den o den såg ut att den pratade konstigt eller att den o den var si o den var så.. ingen tänkte på det då..när man var liten.
men sen när man växer upp och är i ungdomen så märker man att man bryr sig mera om hur personer är och hur de ser ut..och hur man är själv och OJ vad fin hon var..nej men gud fy fan vad konstig..alla kommentarer, alla blickar.. allting som man helst bara vill lägga bakom sig..man vill bara försvinna gå till mammas famn o borra ner sig..för alltid ([n])
det är liksom inte enkelt med alla dessa kommentarer och blickar man kanske får varje dag.. och sen ska man vara social och vara glad och vara sig själv.. det är inte lätt i dagens läge att vara ungdom.. det är hormoner o skit som spökar i kroppen som man inte kan se..men som man kan känna i sin skäl men som är svårt att veta att: JA NU är det hormonerna igen..! man kan inte veta exakt när man är ledsen att : jaa hormoner.. hormoner igen :( fan..
MEN det är faktiskt oftast hormoner som gör så att man hamnar i problem i ungdomen..och blir ledsen..för ingen anledning alls kanske..
jag tycker inte att du ska oroa dig, eftersom du är inte ensam om det här[wink] alla hamnar i såna här situationer nån gång i livet liksom..alla känner sig ensamma ibland men de som är bra att veta då är att man inte ska gräva ner sig i tankar..utan man ska prata om det..försöka iaf..för att du vill ju inte må dåligt. Så varför inte gå till kuratorn och prata om detta, hur du mår och hur du har det. och att du vill ha stöd o hjälp från henne/honom.. och jag lovar dig att du kommer få stöd och hjälp.. det ordnar sig
good luck![smile]