Forumet - Ensamt moln.

Ensamt moln.

89 0 3
Jessica drar ur jacket till telefonen och bestämmer sig för att gå ut på balkongen ett slag. Hon kan behöva lite frisk luft. Hon tar ett par långa djupa andetag och njuter av att andas in hösten på nytt. Det har redan förflutit två veckor av oktober, men Jessica har ännu inte haft tid att hälsa sina bästa vänner välkomna. Nu sträcker hon ut armarna så långt det går över räcket, greppar om ett gulrött löv och kramar det så hårt hon bara kan. Vi denna tid på året och efter denna hemska incident med hennes enda syster.
Jessica går motvilligt tillbaka in i lägenheten, knäpper på tv:n för att skingra tankarna. Men hon stänger av lika snabbt igen, kryper upp i den blå sammetsoffan och lägger armarna om de svartvitrandiga träningsoverallsbyxorna.
Jävlar. Att Rita bara gått och dött sådär. Hur kunde hon överge Jessica på det här grymma sättet?
Nästan alla de kände hade älskat Rita villkorslöst. Hon hade varit ljuset i deras liv, stjärnan som aldrig slocknade hur mörk än himlen var.
Jessica vill inte tänka på vilket mörker deras vänner kan tänkas leva i nu. Nelly, Katrin, Mickan, ja, och så alla deras släktingar förstås.
Jessica slår upp ögonen, och av den tunga känslan i kroppen inser hon att hon nog höll på att somna där ett tag. Hon tittar lite förstrött ut genom fönstret och känner sig nästan svimfärdig när hon upptäcker att himlen gråter. Stora genomskinliga droppar piskar hårt mot glaset, det obehagliga ljudet tycks aldrig upphöra.
Jessica drar för de randiga gardinerna i ett svep, för att i alla fall slippa se med egna ögon hur världen går under. Tänker att om hon inte ser, kanske det dröjer ett tag innan även hon går under med den.
Hon märker att tårarna letat sig fram rätt genom tårkanalerna och rinner nu i floder nerför hennes pudrade kinder. Hon försöker inte hejda dem, orkar inte, inget blir bättre för det. Hennes blick fastnar på sladden till den urdragna telefonen på hallbordet.
Nu sitter hon alltså här. Ensam i en tvåa, medan hela världen sörjer. Stearinljusen har slocknat hundra gånger om och musiken har hon själv så duktigt slagit i spillror. Den ligger och skräpar på golvet i hopp om att åter få bli spelad sådär ljuvligt. Väntar på att få människor att dansa, få dom att börja leva igen.
Jessica ser sig själv lite som ett moln. Hon vågar inte dra isär gardinerna och skåda det fruktansvärda regnväder som härjar utanför, inte ännu. Hon vet vad hon kommer få se om hon gör det. Stora ulliga tussar, som klänger fast vid varandra som om det gäller livet. Det gör det ju också. Tillsammans gråter de mest av alla, Ritas nära och kära förstås. Jessica finns inte med bland dem. Hon gråter så pass lite att ingen direkt lägger märke till det. På sätt och vis är det hennes eget fel. Hon blickar bort mot telefonen igen. Jacket fortfarande utdraget, vad annars?
Jessica släcker lampan i vardagsrummet, kontrollerar att balkongdörren är ordentligt stängd, och segar sig uppför trappan till övervåningen. Tar två steg i taget trots att benen känns ungefär som gelé. Och tänker på hur ensam hon är.

Jessica släpar sig motvilligt upp ur sängen, den varma känslan och drömmarna överger henne. Det är iskallt mot huden när hon trippar på tå över golvet, i riktning mot badrummet. Sömndrucket ser hon sig själv i spegeln, och i några evighetslånga sekunder tycker hon att hon är vacker.
När hon en halvtimme senare, nyduschad och färdigsminkad går nerför trappan, känner hon en stark smak av flor i munnen. Det gör ont att andas. Hösten från igår har övergett hennes lungor och gråten har gått och gömt sig. Någonstans mellan bröstet och svalget, men Jessicas hud är inte genomskinlig. Och hennes fingrar kan inte gräva i stål, bara skrapa lite på ytan. Hon gör i ordning en kopp varm choklad och tänker att hon måste äta något om hon ska orka möta världen idag.
Hon behöver den, den behöver henne.
Med ljusrosa ögonskugga, läppglans och lite svart mascara, känner sig Jessica som en prinsessa. Men alla vet att prinsessor är trasiga på insidan. Det är bara prinsessorna själva som känner hur pass trasiga de är. På samma sätt är det bara dem själva som bestämmer om dom vill bli lagade eller inte. Nu eller senare. Kanske aldrig.
Efter en inte alltför mäktig frukost, tar Jessica på sig kappa och mössa och välkomnar hösten med miljontals kyssar. Hon dansar ringdans med löven ända in till centrum och de är så glada att deras allra bästa vän valt att återförena sig med dem i år igen.
Det dröjer inte länge förrän Jessica får syn på två av sina närmaste vänner. Nelly och Katrin står och hänger utanför glassbaren.
Jessica knäpper upp två knappar i jackan och tar av sig baskern. Hon lägger inte märke till ett löv som faller ner och landar mjukt på de vita stenplattorna. Hon känner inte heller hur det krossas under hennes ena känga när hon börjar gå i riktning mot sitt mål. Hon har väntat så länge på att få göra det här. Nu kan inget stoppa henne.
Det är Katrin som är den första att möta Jessicas blick. Hon ser både förvånad ut och lite chockad. Jessica kramar om dem båda på samma gång. Inte en sådan där kram man ger till varandra när man varit skilda åt en tid.
Nej, det här är en sådan kram man ger till någon man aldrig trodde att man skulle få se igen. Aldrig på riktigt.
Jessica förstår först nu att hon dött flera gånger om de senaste månaderna, men att hon kämpat sig tillbaka till livet bara för att få vara med om detta fantastiska ögonblick. Hon har tur som överlevde. Hon har tur som fortfarande är en prinsessa. Prinsessor är sköra, går så lätt sönder.
Hon tar Nelly och Katrin under varsin arm och så börjar de gå genom gallerian, över torget, över hundra gator och hundra till. Kanske är de på väg mot ett nytt liv de måste leva?
Jessica blickar upp mot himlen, och känner hur en liten droppe träffar henne mitt i pannan. Hon tittar skrattande ner i trottoaren, och vet att tre silverfärgade moln svävar tätt ihop uppe i skyn.
Hon är inte längre ensam.

En vindpust sveper in genom dörren till gallerian. Lövet får som genom ett under liv igen, och flyger ut som en förklädd ängel till sina väntande kamrater. Det var inte helt krossat, tydligen. Det överlevde, trots allt.