Detta är en förkortad version av det första kapitlet i den fjärde boken om Eragon:

Eragon var ute och plockade svamp åt warden en dag, när han plötsligt snubblade på någonting i gräset, och när han titta efter vad det var han hade snubblat på så upptäckte han att det var en sten. Stenen liknade ägget som Saphira hade kläckts ur, så Eragon blev väldigt upprymd, och tog upp stenen och tittade på den. Efter att ha funderat länge och väl på vad han skulle göra med den beslutade han sig för att det bästa han kunde göra var att ge den till Orrik, hans dvärgapolare, eftersom han var sur på wardens ledare efter att de hade tvingat honom att gå och leta äcklig svamp.

Eftersom han visste att warden skulle ta stenen om han gick tillbaka till lägret för att hämta sina saker så bestämde han sig för att börja springa mot Orriks hem, och sen möta upp med sin drake på vägen.

Han kom fram till Orriks håla redan dagen därpå.
Orriks hälsade honom en aning buttert, eftersom Eragon väckt honom från sin dvala.
Men när Eragon visade stenen blev Orrik glad, eftersom Eragon tagit med en fin present till honom.
Men efter att Eragon räckt över stenen så blev Orrik full av vrede eftersom den inte gick att äta.
Rädd för att Orrik skulle tappa besinningen och börja attackera honom backade Eragon ut ur hålan och sprang sedan fram till sin drake och hoppade upp.
Eragon insåg att det varit ett misstag att ge Orrik en present eftersom han alltid fick ett vredesanfall ifall gåvan inte var någon form av mat.
Eragon hade även hört historier om att Orrik som barn hade anfallit sina grannar i jakt på föda, och att till och med hade slängt ut en av dem för ett stup för att denne inte ville ge Orrik sin brödbit.

Men det visade sig snart att stenen inte alls var en sten, utan ett ägg! En natt väcktes Orrik av ett högt pipande djud som kom från stenen! Orrik, som inte gillade att bli väckt, och med ett vrål tog han upp sin hammare och gick med tunga, hasande steg mot stenen medans han höjde sin hammare.
Men plötsligt så sprack stenen upp, Orrik blev så förvånad att han släppte hammaren och frös på stället.
Stenen sprack upp mer och mer, och tillslut så kämpade sig en liten varelse ut, varpå Orrik hoppade bakåt, skrämd och förvirrad.
Varelsen som nu stod framför Orrik var ungefär lika stor som en liten hund, och var täckt med ett tjockt lager gröna fjäll. Den lilla draken (För det var faktiskt en drake) tittade upp på Orrik med intelligenta ögon. Men Orrik var påväg att repa sig från den första förskräckelsen, och greppade åter igen hammaren.
- Heeej lilla vän, du inte ska va rädd för Orrik, jag inte ska göra illa dig! Sååååå jaaaaa.
Men draken anade oråd när Orrik började stirra glupskt på den medans han höjde hammaren.
Men innan draken hann fatta något beslut om vad den skulle ta sig till lät Orrik hammaren susa ned och med ett krasande ljud, krossa drakens huvud.
Detta var bara vad man kunde förvänta sig av Orrik, som aldrig tänkte på någonting annat än mat och sömn.

Slut på kap 1