Forumet - Ett desperat rop på hjälp

Ett desperat rop på hjälp

1986 0 18

Fick ett jobb för ett tag sedan, eller ja, den tredje mars. Jag klarade dessvärre endast av tre dagar, då telefonringandet (jobbade med försäljning) höll på att ta knäcken på mig då jag har väldigt svårt för att prata i telefon. På arbetsplatsen skakade jag mest och mådde illa, hemma hade jag istället ångest och kunde knappt sova på grund utav detta.

Men det är inte det här som detta inlägg handlar om. Eller jo, kanske lite.
Jag har ganska oförlåtande föräldrar, och när dem fick reda på min uppsägning så tog det, som ni kanske kan tänka er - hus i helvete.

De senaste dagarna har varit väldigt hårda för mitt psyke. Jag som redan mår så pass dåligt sedan innan är nu på min bristningsgräns. Sedan i onsdags har det varit elaka och arga SMS. Jag har försökt förklara mig och de lyssnar men viftar bort det med att jag är fet och lat.

Jag har fått utså skällsord och annat och jag känner mig så himla vilsen. De båda vill ha mig ur huset och ingen utav dem vill ens samtala med mig. Min styvfar har även gett mitt mor ett ultimatum där antingen han eller jag flyttar ut ur huset.

De lagar inte ens mat åt mig längre. De plockar fram till alla familjen -1 (alltså mig), så sedan i torsdags har det blivit nudlar för min del. Lyckades dock hitta lite korvstroganoff i frysen igår, får väl räknas som lyx i dessa tider antar jag.

Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg riktigt heller, men jag hoppas att ni förstår mig ändå. Jag behöver skriva av mig då jag nu känner mig mer ensam än någonsin. Spenderar dagarna med att låsa in mig på rummet (med undantag för toalettbesök och koka nudlar). Jag ska även erkänna att en aning mer alkohol en nödvändigt har passerat min strupe under dessa dagar. Beklagligt och tråkigt, men så är det.

Så jag vet inte riktigt vart jag är just nu. Jo då, fysiskt vet jag ju vart jag är någonstans - men inte psykiskt. Allt känns väldigt hårt nu och jag är som tidigare nämnt på min bristningsgräns. Det känns som att jag ska falla ihop vilken sekund som helst. Min familj har försummat mig, då mina föräldrar flera gånger påpekat att jag inte har något familj eller ett hem. Att detta endast är en tillfällig vistelse tills jag flyger ut.

Jag har säkert missat att skriva något jag vill ha med, men det får bli ett annat inlägg isåfall.

fdfd.jpg

Allt ser mörkt och hårt ut just nu, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.


Monokromt:
Känns ju inte rätt någonstans (oroa dig inte, jag anar sarkasmen), de beter sig som skit. Men det är nog inte den rätta vägen att gå.

ingen sarkasm, har bara inga mer realistiska och handfasta råd att ge dig men ville ge stöd och ställer mig helt bakom poängen i min jämförelse. jag är i en liknande situation och vet hur svårt det kan vara att bli självständig när man decimerats och passiviserats av oförståelse och överdrivna krav. 

Spana också in:


mpt:hv:

ingen sarkasm, har bara inga mer realistiska och handfasta råd att ge dig men ville ge stöd och ställer mig helt bakom poängen i min jämförelse. jag är i en liknande situation och vet hur svårt det kan vara att bli självständig när man decimerats och passiviserats av oförståelse och överdrivna krav. 
Ah, I see.

Vet dock inte vart jag ska ta vägen. Hade jag haft en kompis med egen lägenhet hade jag förmodligen dragit dit på momangen. Just nu är jag en fånge i mitt eget hem. Känns ganska illa att jag vaknade runt kl 03 inatt och söp i mig den sista alkoholen jag har. Är ganska.. Packad just nu. Ledsen

Vill även tacka för stödet. Känns ganska sorgligt dock att någon som inte ens känner mig ger mig mer stöd än vad mina föräldrar gör.

Monokromt:
Ah, I see.

Vet dock inte vart jag ska ta vägen. Hade jag haft en kompis med egen lägenhet hade jag förmodligen dragit dit på momangen. Just nu är jag en fånge i mitt eget hem. Känns ganska illa att jag vaknade runt kl 03 inatt och söp i mig den sista alkoholen jag har. Är ganska.. Packad just nu. Ledsen

du borde egentligen prata med dina föräldrar antar jag. försöka få dem att förstå att sådan behandling försämrar ditt mående och minskar dina chanser till ekonomiskt oberoende. att man kan ha en dräglig tillvaro hemma utan att det behöver betyda att man tänker parasitera på dem livet ut. att du har en egen vilja att bli självständig men att vissa förutsättningar skulle underlätta.

förefaller det möjligt?

mpt:hv: du borde egentligen prata med dina föräldrar antar jag. försöka få dem att förstå att sådan behandling försämrar ditt mående och minskar dina chanser till ekonomiskt oberoende. att man kan ha en dräglig tillvaro hemma utan att det behöver betyda att man tänker parasitera på dem livet ut. att du har en egen vilja att bli självständig.

förefaller det möjligt?

Det förefaller dessvärre inte möjligt som det verkar just nu.

Har försökt flera gånger innan sedan i onsdags utan resultat. Oavsett vad jag säger (utan överdrift nu) så får jag svaret "MEN TÄNK DIG HUR DET ÄR FÖR OSS DÅ".

Har självklart försökt snirkla mig runt det argumentet och försökt att få dem att förstå, men det är ungefär som att förklara för en hamster hur man bygger en bro. Konstig liknelse kanske, men ack så sann.

Monokromt:

Det förefaller dessvärre inte möjligt som det verkar just nu.

Har försökt flera gånger innan sedan i onsdags utan resultat. Oavsett vad jag säger (utan överdrift nu) så får jag svaret "MEN TÄNK DIG HUR DET ÄR FÖR OSS DÅ".

Har självklart försökt snirkla mig runt det argumentet och försökt att få dem att förstå, men det är ungefär som att förklara för en hamster hur man bygger en bro. Konstig liknelse kanske, men ack så sann.

hur är det för dem? knaper ekonomi eller bara kränkt stolthet? 

usch detta påminner så mycket om mina föräldrar. kanske är vanligt och inget att gnälla över men för mig som är ganska (jätte)känslig så var och är det rentav traumatiserande.

mpt:hv:

hur är det för dem? knaper ekonomi eller bara kränkt stolthet?
Ekonomin är bra, de tjänar hyfsat och vi behöver aldrig riktigt tänka på pengar osv dagarna/veckan innan löning. Men jag antar att det är kränkt stolthet.

Förstår dock inte varför de ska förstöra mig så mycket. Har förklarat min situation så bra det går och hur dåligt delas beteende får mig att må rent psykiskt. Verkar dock dessvärre gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Monokromt:
Ekonomin är bra, de tjänar hyfsat och vi behöver aldrig riktigt tänka på pengar osv dagarna/veckan innan löning. Men jag antar att det är kränkt stolthet.

Förstår dock inte varför de ska förstöra mig så mycket. Har förklarat min situation så bra det går och hur dåligt delas beteende får mig att må rent psykiskt. Verkar dock dessvärre gå in genom ena örat och ut genom det andra.

ok.

ett råd som jag själv aldrig följer: ta upp ämnet när konflikten avtagit lite och försök vara tydligt pragmatisk. betona att ni har ett gemensamt intresse i att du blir självständig. konstatera att bättre självkänsla är ett lämpligt delmål och något bägge parter har möjlighet att påverka och att du är beredd att göra din insats genom att aktivera dig, söka arbete eller utbildning, kanske psykiatrisk hjälp etc. försök sedan få dem att förstå att de som vuxna människor bör ha vett att lämna irrationell stolthet utanför något så viktigt som sitt barns framtid, och att en sådan attitydförändring är deras viktigaste insats.

att välja tillfälle samt att vädja till ordning/planering, nitisk rättvisa och konkret problemlösning är viktigt med såna människor.

fan vad du har ljugit för mig egentligen. 

kontakta soc och förklara din situation, kontakta vårdcentralen/ungavuxna och få samtalstid/påbörjad behandling. Ditt problem är att du mår för dåligt för att sköta ett jobb men du måste jobba för att inte din hemsituation ska bli ohållbar. Lösning: jobba hårt för att må bättre.


lycka till

Har du inte rätt till någon form av bidrag? Mat kan du ju laga själv för de pengarna tänker jag. Det är väl det vanligaste när man som vuxen bor hemma.
Kan du inte ta kontakt med någon kurator el dyl som kan prata med din familj? Om de är villiga att komma på ett möte förstås. Men mest ligger det väl på din mamma som måste välja mellan er. Valet är väl kanske enkelt eftersom du är vuxen, men man tycker ju ändå att det är ett väldigt kasst val. Vet dock hur det känns pga min, eller ja, båda eg, föräldrar valde bort mig när jag var 14 och det inte var så festligt att vara förälder/rar längre. Jag var ju då dock så ung att samhället tog hand om mig så jag slapp bo på gatan.

Vet dina föräldrar om varför du sa upp dig? Jag kan förstå att dem blev sura men eftersom du inte trivdes med jobbet ska du självklart inte vara kvar där. Inget snack om det för ditt mående går före allt. 

Det som dem sysslar med nu tolkar jag som mobbning och det är aldrig okej. Finns det ingen annanstans du kan bo tillfälligt? Sök nya jobb och håll tummarna för att du hittar ett som passar dig, så att du kan skaffa ett eget boende Glad

Men usch. Hur kan föräldrar göra så mot sina barn? Jag tycker det där beteendet är oacceptabelt. Det enda förslag jag har är att kommunicera med dem. De är vuxna människor och bör kunna föra en normal dialog. Berätta hur du mår, hur du tänker och förklara hur de får dig att känna. Säg att du vill lösa detta och må bättre, och att du hoppas att de kan stötta dig i det. 

Stort lycka till och världens största kram. 

Vet hur du känner, jag har aldrig haft ett jobb men samma sak hände för mig när jag blev sjukskriven från gymnasiet och var tvungen att hoppa av. Jag är 18 år nu men jag har låst in mig själv på mitt rum sedan jag var 13-14 år pga mina idiotiska föräldrar (pappa har misshandlat mig hela mitt liv, han slutade dock i vintras när soc ville polisanmäla honom, och mamma har kallat mig värdelös på alla sätt som finns). Har bara lämnat rummet för att gå på toa/duscha och hämtat mat som jag äter på mitt rum. Jag mår otroligt dåligt psykiskt, har dock slutat försöka ta livet av mig, men jag har fortfarande panikattacker typ hela tiden.

Jag vet att det är länge sedan du skrev det här men eftersom att du har varit i ungefär samma situation som mig så undrar jag om soc har hjälp dig på något sätt? Och hur mår du nu?