Forumet - Ett försök att beskriva en abstrakt sak.

Ett försök att beskriva en abstrakt sak.

143 0 9
En subjektiv auktoritet.
En man med självsäkerhet, anonymitet och makt. En makt som osynligt speglar sig över den potentiella observatören, lägger sig över honom som en tynande skugga och drämmer dörren bakom honom.
En kraft som markerande intar ledarrollen och delikat krossar all illusion om frihet.
Sekunden denna mans förvridna siluett flyter in i ett rum, dras all uppmärksamhet indirekt till honom.
Ingen som har träffat honom kan identifiera honom. Han har inget namn, han har inget ansikte. Varken känslor eller sympati existerar i hans värld. Atmosfären som han konstant drar med sig följer honom varsammare än hans egen skuggbild. Det är omöjligt att gå på honom, omöjligt att överraska honom. I hans värld är tid ett begrep som inte existerar. Möjligt och omöjligt är skuggad och blandat, mixat i ett glas och krossad mot en vägg, där delarna spridit sig över ett mosaikgolv och bortglömt likt alla annat mänskligheten har en tendens att glömma.
För ignorans var något som denna man absolut inte besatt. Han skulle aldrig glömma och han skulle aldrig förlåta.
Mannen var definierad som siluetten.
Han var inget mer än ett minne som vägrade lämna världen, en mörk gestalt som ständigt kretsade runt och runt. De få som hade överlevt hans närvaro hade blivit smittade av dens lukt, om man skulle kunna kalla det så, och levde konstant i rädsla att han skulle återkomma.
Och återkomma gjorde han.
När de la ner i sin säng, för stå var något de inte länge kunde göra, och svettades ut sin rädsla, trampade han in genom dörröppningen. Vinden stannade, fåglarnas sång dog ut och stjärnorna föll, tid verkade sakta ner så pass mycket att den liggande individen var tvungen att uthärda varenda sekund av scenen.
Det var vändningspunkten. Då det inte gick att uthärda mer. Det var då individen tog sitt sista andetag, och släppte ut allt.
Tiden återtog sin normala hastighet, fåglarna började dansa igen, stjärnorna återerövrade sin plats. För personen i sängen fanns inte längre livet. Döden hade erövrat dens plats och kvar var inget än ett tomt skal. Ett tomt skal, av kött och ben, som en gång hade minne och en gång hade en framtid.
En subjektiv auktoritet.
Med den största makten av de alla, makten att ta liv.

Spana också in:

Berkman:

Med den största makten av de alla, makten att ta liv.


Fick lite Bergmanvibbar av det hela, de ikoniska scenerna ur Det sjunde inseglet fladdrade förbi när jag läste texten.
Temat är klassiskt och beskrivningen är mörk och stämningsfull, om än lite uttjatad. Greppen du använder är rätt välanvända. Skulle vara intressant att se om någon vågade beskriva döden som en kvinna, ett barn eller rentutav en annan art. Eller kanske beskriva döden som en befrielse, som en vandring mot ljuset istället för ett fall ner i mörkret. Spännande tema är det i alla fall!