Forumet - ett minnesmärke över pandapopen

ett minnesmärke över pandapopen

898 0 48
<monolog>

en liten historielektion, ur ett väldigt begränsat och subjektivt perspektiv, av utrymmesskäl.

året var 1995 och indiepopen var stendöd, till fördel för den extremt standardiserade och institutionaliserade britpopen, när broder daniel släppte sitt debutalbum. poparna bytte ut sina jävla fjällrävenryggsäckar och converse allstars mot svart ögonskugga och... ja, converse allstars. allt förändras inte. det var en tid av vansinnig lycka, desperation, okontrollerad nihilism och tungt amfetaminbruk. åren gick, och allt fortsatte som vanligt. tills...

året var 1998, när broder daniel släppte sin tredje fullängdare, forever. tiderna hade förändrats, och istället för att springa runt som amfetaminkaniner så byttes stämningen ut något, och de innan så glada (om än fullständigt vansinniga) pandapoparna sjönk in i en föraning om vad som komma skall. lina efter lina av amfetamin och rödvin byttes ut mot en näve benso och... ja, rödvin (återigen, vissa saker förändras inte). same same, but different. melankolin intog när popflickor och poppojkar på löpande band insåg att de blev äldre, och började uppleva vad deras idoler gjort under flera år. livet var en upprepning av snedfylla, bakfylla och ångest, och de blev bara äldre.

många av pandapoparna, likt jag, upplevde aldrig riktigt den där euforin som svepte över nationen, om än i liten skala, med början runt 1994, och sen spred sig lavinartat (om än på liten skala). men vi upplevde tomheten efteråt. inte tomhet som i avsaknad av glädje, men tomhet som i avsaknad av lycka. eller snarare, den livfulla nihilismen och människor som skiter i allt och skiter i konsekvenserna av begynnande leverskador började bytas ut mot en annan sorts nihilism, en iskall rädsla inför vad som komma skall, även om vi alla inte visste exakt vad det var som hände, eftersom vi inte visste vad det var som försvann. vi visste, men inte alls så självupplevt. lagren av svart ögonskugga blev allt tjockare, zebraflickor och zebrapojkar väntade, vilandes, på något som aldrig riktigt verkade ske. livet fortsatte, fast på standby, och även om varje fylla innan kunde varit den sista, så kändes varje fylla nu som den sista innan bubblan spricker och verkligheten hinner ikapp.

och på det spåret fortsatte det, och så kom millennieskiftet, kents stadionspelning och yvonnes upplösning, broder daniels cruel town och allt kändes - precis som innan. den iskalla medvetenheten om att allt har ett slut. vid det läget så bodde jag i en betongkällare som jag hyrt i andra hand, och jag minns personligen ett ögonblick då jag loggade ut från minnesmonumentet skunk.nu, tog en flaska rödvin och gick ut i kylan, inväntandes döden.

jag ska inte säga något med någon som helst säkerhet, för jag vet inte när det tog slut, men jag ser anders göthbergs minnestext på bede.se, femtonåringar på bilddagboken som tror att panda är en frisyr, och jag hör all möjlig skit som hyllas av mina forna vapenbröder, och märker att... för helvete, pandapopen ska inte leva längre. den skulle dött för längesen. ändå så lever den, i ett så fåtaligt antal individer att jag tvekar inför att kalla mig själv en del av det, men annars vet jag fan inte. vi är de absolut sista av ett utdöende släkte som jag inser aldrig kommer bli detsamma igen, som aldrig ens kommer bli en evig kulturell yttring, som aldrig likt postpunken kommer ha revival efter revival tills skivorna är sönderspelade, nyutgivna, remastrade, kloner uppstådda, civilisationer utplånade, remastringarna uppgrävda av arkeologer i någon skivback och en fullständig återställning gjord och allt är, om än en blek kopia, precis som i manchester free trade hall för tre decennier sedan.

jag hoppas inte ens. att låta någon annan genomgå det här känns bara elakt, och det har varit tio trevliga år och så, och jag vet att jag aldrig kommer ändra mig, och jag vet att en del som kanske kommer läsa det här så småningom kommer se det som ett självmordsbrev - för det är vad det är, på så många plan. och det krossar mitt hjärta och allt det där, men seriöst.

det här är ett öppet brev till alla som fortfarande har något intresse av den här jävla skiten, om det finns fler där ute. ge mig ett tecken på att något har förändrats under de här tio åren, innan jag bränner tio samlade år av minnen och lidande och börjar rösta på socialdemokraterna. någonting, vad som helst. jag är fan tveksam till om jag skulle överleva någon utgång överhuvudtaget, men att bara vänta på undergången håller inte längre. den kommer inte självmant. så frågan är som sådan, mana på den eller sluta vänta?

Image

Image


Image

Image

Image

Image

Image

Image

Image​​

Image

Image




eller skit i att läsa. jag skulle gärna försvara mig med att jag är full som en jude på pesach och hög som henrik berggren på den där wtai-spelningen i sthlm när det nu var, när jag somnade i regnet bakom kulturhuset, men jag är spiknykter och fullkomligt jävla livrädd. vad fan gör man när man är snart 23 år gammal, känner sig som den sista av sin art, och fortfarande känner att varje fylla kan vara den sista? återstår verkligen bara döden nu? som jocke berg skulle sagt, en allra sista rest av en förmodligen sedan länge utdöd jävla art som evolutionen fördärvat till oigenkännlighet. och misären är fullständig.

jag kommer söka upp och ge en eller flera skallfrakturer till alla som inte är fullständigt sammarbetsvilliga i den här tråden, i mån av tid. så tänk inte ens tanken, fucktards. och ja, tråden ligger rätt, den hör inte hemma någon annanstans. insisterar någon på att flytta den så visst. men det är fortfarande fel.

tl;dr EXISTENTIELL ÅNGEST. HJÄLP MIG.

</monolog>
Det är konstigt, för på något sätt kan jag inte urskilja om det är dina ord eller om det är någon annans.

Jag får känslan av att den som håller monologen verkligen står mitt på en mörk scen med strålkastarna amatöraktigt riktade mot denne. Jag kan liksom se den hudfärgade teatermikrofonen fasttejpad på den vitsminkade kinden.

Det som går igenom mitt huvud:
Vem har känt det som skrivits?
Känner jag igen mig även om jag antagligen är för ung för det?
Vad gjorde min storsyster då?

(onödigt inlägg av mig, antar jag, men det kändes som om jag verkligen borde skriva något...)

Spana också in:

Stringburka:

Roligt att läsa, tråkigt att höra osv.
Grymt bra skrivet, förutom avsaknaden av versaler.

Hur vi ska kunna hjälpa dig vettefan dock.


nej, det vet fan inte jag heller.

galenolga:

Det är konstigt, för på något sätt kan jag inte urskilja om det är dina ord eller om det är någon annans.


det är det samlade dödsskriket från en generation av blivande småbarnsföräldrar och socialdemokrater. eller en del av den. om du var med när det hände så minns du en tråd på henrik berggrens 30-årsdag på kent.nu-forumet, det är lite samma sak, fast den här gången gäller det mig, och inte en svag uppmaning från mig till honom att undvika vad jag känner att jag håller på att genomgå.

galenolga:

Vem har känt det som skrivits?
Känner jag igen mig även om jag antagligen är för ung för det?
Vad gjorde min storsyster då?


jag vet inte om du har känt det eller kommer känna det, men om du är för liten för att ha ägt en fjällrävenryggsäck men nog gammal att minnas din första snedtripp med nostalgi så är det förmodligen äkta. eller så överträffar jag min egen hybris i min förmåga att fösa över min egen ångest på andra.
Med tanke på ditt svar så känner jag antagligen en ganska lik känsla, jag väljer att kalla den "vart är jag på väg?"-ångesten.

Fast det är ju ingen ny känsla, den finns inom de flesta.

Jag kan i alla fall erkänna att den ångesten hade jag redan innan, så jag kan inte säga om du är bra på att
mörknäs:

fösa över min egen ångest på andra


eller inte.
mörknäs:

vad fan gör man när man är snart 23 år gammal, känner sig som den sista av sin art, och fortfarande känner att varje fylla kan vara den sista?


Har du någon gång seriöst undersökt vad Bibeln har att berätta om framtiden för dig? Du kommer att bli mycket förvånad tror jag![smile]

Du har inte ens börjat leva än.....
galenolga:

Med tanke på ditt svar så känner jag antagligen en ganska lik känsla, jag väljer att kalla den "vart är jag på väg?"-ångesten.


ja, den är ju central för de allra flesta, och en bra sak. men det här känns som något annat. kanske är det så här det alltid slutar. eller slutar, jag vet fan inte. jag är förvirrad och rädd.

irenemaria:

Har du någon gång seriöst undersökt vad Bibeln har att berätta om framtiden för dig? Du kommer att bli mycket förvånad tror jag![smile]


är inte kristen, så bibeln känns inte som en trovärdig källa, riktigt.

ceka92:

kent då?


släppte så sent som 2005 en vettig skiva, men det handlar inte så mycket om det. jag är inte helt säker på vad det handlar om, ens.
irenemaria:

Bibeln berättar om framtiden för dig. Vilken religion du har eller inte har. Den målar upp en underbar framtid. Men Gud har också krav på dem som kommer att vara med där.


jag brukar presentera mig som gud, om du mot förmodan missat det. och mina krav på mig själv är garanterat högre än de av vilken låtsasgud som helst.

TantRut:

Måste dock påpeka att jag har inget att göra med amfetamin eller andra droger. Och jag gillar inte rödvin.


fast du är finne, så du gills inte riktigt. dock lätt snyggaste 22-åriga popflickan jag känner till.