Forumet - Ett rop på hjälp

Ett rop på hjälp

2446 0 29
Hej. Jag är alldeles ny här på sidan men har följt olika diskussioner och trådar utifrån i flera år, men först idag blev jag medlem. Antar att det finns en massa oskrivna regler som jag inte har en aning om här, men jag tänkte att det var värt ett försök att få skriva av sig lite och kanske få respons på en hjälpande nivå.

Skulle kunna sitta och skriva flera A4-papper om min situation och hur det har sett ut för mig tidigare men jag ska försöka att fatta mig relativt kort.

Jag är snart 18 och har ända sedan jag gick i högstadiet, alltså för 3-4 år sedan, haft det jobbigt med känslor och ångest emellanåt. Jag har aldrig sökt hjälp tidigare utan har alltid hanterat det själv, oftast utan att ens prata om det. Har alltid uppfattats som en social, trevlig och öppen tjej men med ett hett temperament. Under hela min uppväxt har jag varit i stort behov av sällskap och människor runt omkring mig som visar att jag är viktig, jag har alltså alltid haft ett stort bekräftelsebehov som ibland har blivit väldigt jobbigt. Mitt självförtroende har i stort sett sedan jag var liten varit i botten även om jag fått väldigt mycket uppskattning både från vänner och familj.

De två senaste månaderna har jag gått in i totalt mörker. Jag har varit ledsen förr, haft ångest, men aldrig på den nivån som råder nu. Jag har ångest för allting, främst för att vara och bli ensam, jag är i konstant behov av sällskap och jag klarar inte av någonting själv. Jag gråter bokstavligt talat nästan hela tiden och jag har en stor klump inombords dygnet runt. Jag får panikångestattacker och jag blir arg, men mest är jag konstant ledsen och känner mig totalt obetydlig. Jag har knappt ätit något på en månad och hela den här situationen som jag befinner mig i är ohållbar, men jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.

Mina föräldrar är och har alltid varit ett fantastiskt stöd och de är mina bästa vänner, trots att jag har många vänner och en ordentlig bekantskapskrets. Men de har nått den gräns att de inte kan hjälpa mig längre för att jag mår sämre och sämre, och av den anledningen besökte vi BUP för en vecka sedan. Jag fick då träffa två psykologer och en läkare. Allt de sa hade jag hört förut, att man ska skapa sig fasta rutiner, motionera, göra sådant som jag tycker är roligt. Allt det är tomma ord för mig. Det biter inte. Jag finner ingen mening i att göra någonting för att allt känns så totalt meningslöst, det enda jag vill är att sova för då försvinner tankarna för en stund. Jag vill inte leva, men jag vill heller inte dö. Jag har fått ångestdämpande tabletter, då ångesten är det som besvärar mig mest, men de hjälper inte ett enda dugg och jag kan fortfarande inte somna själv utan att gråta mig till sömns eller få totalpanik.

Jag ska till BUP på onsdag igen. Dock är det så att det är den konstanta smärtan jag behöver hjälp med, jag behöver någon eller några hos mig dygnet runt för när jag är ensam blir det för mycket att hantera och jag är rädd för vad jag ska göra om jag blir ensam. Jag har aldrig haft självmordstankar förut men nu har jag det nästan hela tiden och börjar skrämmande nog finna en trygghet i att tänka att kanske, kanske kommer jag att få det väldigt mycket bättre inom en mycket kortare tid, om jag tar mitt liv.

Jag vet inte vad jag ska göra, alla vuxna/läkare/psykologer säger i stort sätt samma saker till mig, tomma ord som inte går igenom och ångesten försvinner inte för en sekund. Jag vet att om ingen skulle dra upp mig ifrån sängen när jag ligger där och gråter, i de flesta fall mina föräldrar, skulle jag ligga kvar där. Jag är i extremt stort behov av människor runt omkring mig, som hjälp mot mina tankar om att jag är värdelös och att jag kommer att vara ensam för resten av livet.

Vad kan man göra? Finns det stödboenden eller liknande för personer med samma sällskapsbehov som jag? Jag vet att det låter helt sjukt, men jag vet inte vad jag ska göra. Ensamheten kommer att ta död på mig tillslut för jag är ju så medveten om att ett liv i konstant sällskap är ohållbart och att jag MÅSTE klara av att vara ensam. Men jag kan inte.

Nu vart det här hur långt som helst trots att det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva, men jag börjar såhär. Vet inte alls om det här är en bra idé, ingen kanske ens orkar läsa allt det här, men jag chansar.
bomull:

Jag är snart 18


bomull:

Jag ska till BUP


När fyller du 19? Helt värdelöst att skapa en kontakt på bup om du fyller om en månad, för när du fyller 18 blir du kastat till vuxenpsyk.

Låter som om du är deprimerad. Det finns egentligen inte så mycket någon annan kan göra för dig (enligt min erfarenhet) det är dig det hänger på.

Låter helt kall och så nu men de är inte meningen.. Min kassa ursäkt är att jag är sjuk.[n]
tetrapack:

åter som om du är deprimerad. Det finns egentligen inte så mycket någon annan kan göra för dig (enligt min erfarenhet) det är dig det hänger på.


Jo, det finns folk som kan hjälpa henne och vägleda henne.

bomull:

Finns det stödboenden eller liknande för personer med samma sällskapsbehov som jag?


Det finns säkert. Har du försökt kolla upp det?

Spana också in:

Sagitta:

Jo, det finns folk som kan hjälpa henne och vägleda henne.


Jo de är sant att dom kan hjälpa henne. Men det hänger på henne om hon vill ha hjälpen. och som jag sa:
tetrapack:

Låter helt kall och så nu men de är inte meningen


Sen har jag bara dålig erfarenhet så, bomull är jag inte till någon som helst hjälp med det jag skrivit så är jag ledsen för det.
Tack för fina och vettiga svar.

Saken är den att jag har en väldig självinsikt och VET att jag har inte har någon "anledning" att må dåligt, jag är ju en frisk tjej, som har en underbar familj och fina vänner och i hela mitt liv har jag haft nära till skratt. För mig är det ofattbart att det här drabbar mig, depression, det är ju sådant som drabbar personer som haft det svårt, tänker jag. Men så hamnar jag där och blir besviken på mig själv, hjälplös. Jag har ju alltid varit den som hjälpt andra.

Jag vet vad jag vill uppnå med livet, vet jag vad jag vill över huvud taget. Problemet ligger i att jag inte har någon motivation, jag orkar inte, för att det känns som att det inte betyder något och för att jag kommer att stå där ensam tillslut iallafall.

Att hantera ensamheten är det jag vill ha hjälp med, men hur löjligt låter det inte att den enda hjälp jag vill ha är folk runt omkring mig 24/7? Det känns som att jag hamnat på den nivån där jag blir en börda som bara ligger och väntar på att folk ska komma till mig och hjälpa, när jag vet att det är jag som måste ta tag i min situation och försöka att göra det till vad jag vill, men jag orkar inte. Jag finner ingen mening i det.

Jag har så svårt att föreställa mig att en timmes konversation med en psykolog i veckan skulle hjälpa mig, när det är hemskt dygnet runt, hur ska jag klara mig de andra 167 timmarna i veckan?
Nu är jag dum som förutser det här men det är just det, jag kan inte hoppas för jag har inte orkan eller viljan.

Självklart vill jag ha hjälp. Mer än något annat. Jag ser bara inte vad som kan hjälpa mig, och det är det jag blir rädd för.
bomull:

För mig är det ofattbart att det här drabbar mig, depression, det är ju sådant som drabbar personer som haft det svårt, tänker jag.


Kan det bero på att du inte tillåter dig själv att få må dåligt för att du samtidigt känner att du egentligen inte ska klaga? För att det finns människor som befinner sig i mycke sämre tillstånd än du och med det har större anledning att få må dåligt? Att du förnekar dina känslor och vad du faktiskt känner inom dig?

Jag tror snarare mer att de människor som har väldigt dåligt ställt MÅSTE tänka tvärtom, att de måste vara glada för att de ändå "klarar" sig trots de svåra omständigheterna, för annars dör de. Har de inget hopp kvar, då är det verkligen ute med dom... ingen mening.

Jag är ingen expert men jag förstår dig på ett sätt. Bland annat det här med att man utåt ser ut som en glad och utåtriktad person (som om inget vore fel på en) fast man bakom fasaden mår apdåligt och tvekar. Såhär flera år i efterhand visade det sig att nästan alla i min egen klass mådde egentligen dåligt under gymnasietiden, fast när jag var själv ledsen så verkade det som att alla andra var "gladare" och "lyckligare" än mig.

Gymansiet var en svår och ångestfylld tid för mig och många andra, en massa krav och man sökte uppmärksamhet medan alla andra tyckte synd om sig själva, i tysthet. Ingen respons alltså ja, tragiskt... men aja.

Grejen jag vet inte om i vilka banor du tänker i. Haha men jag måste nog säga det, jag satt på en toalett en gång för inte så länge sen och såg en tavla som satt i typ huvudhöj just för att man skulle titta på det när man satt där. På tavlan stod det en text "Var inte rädd för att livet ska ta slut, var rädd för att det aldrig ska börja"

Så vad du än tänker med vad du ska göra med livet, så gör det nu istället. Kan kännas motigt, jobbigt eller konstigt i början men du vet att du måste börja någonstans för att ta dig vidare i livet, ingenting behöver vara lätt i början. Annars står du där och hoppar på samma ben helatiden och blir både trött och uttråkad. I livet handlar det om att bara gilla läget eller att bestämma sig för någonting, annars ångrar man sig för att man aldrig gjorde något åt saken. Bli lite mer självständig, gör bara saker, väck nån nyfikenhet i dig, bryt vanan och bli mindre änslig. Försök tänka att du ska utgå från att du alltid ska ha så roligt som möjligt!

Lycka till!
Visst kan det bero på det, det gör det nog absolut iallafall till en viss del. Jag kan också tänka mig att många har det jobbigt som går både i min klass och andra i gymnasiet, men precis som du säger är det ingenting man ens har i huvudet för att det utåt sett ser ut som att precis alla har det väldigt mycket bättre än en själv.

Problemet tror jag, när man är utåtriktad och glad men egentligen går sönder inuti, är att det är svårare för personer att ta till sig att man mår dåligt just för att man har fördomar mot de som har det bra. "hon mår nog inte så dåligt, det ser ju inte ut så" förstår du vad jag menar? Det är klurigt det där.

Självständigheten är definitivt något som måste jobbas på. Kruxet ligger i att jag inte vet hur eller vad jag ska göra. Känner mig fullständigt lealös och handfallen. Tillslut blir det ännu en sak som läggs på ångesten... Imorgon blir det psykologbesök iallafall, hoppas på att få gå hem med ett litet lättare hjärta. Iallafall med lite hopp som kanske kan växa! Tack för fina ord!
bomull:

et att det låter helt sjukt, men jag vet inte vad jag ska göra. Ensamheten kommer att ta död på mig tillslut för jag är ju så medveten om att ett liv i konstant sällskap är ohållbart och att jag MÅSTE klara av att vara ensam. Men jag kan inte.


Eg ska väl människor leva i grupp 24/7?
Får jag fråga om du fortfarande är inne i det totala mörkret ? Så som du beskriver dig själv med vänner och familj, och du dessutom klarar av att söka kontakt med psykiatriker, vilket är starkt, så är det nog inga större problem med dig ska du se! Alltså, även den bästa av människa går ner sig någon gång, det är mänskligt, och du kommer ur det. Eller hur!
bomull:

Jo, men det känns inte riktigt som att dagens samhälle är anpassat till att konstant leva i tvåsamhet eller mer..


Personligen tycker jag att det är ett jävla drabbel om all man kan vara uppkopplad till olika sociala grejer dygnet runt samtidigt som man ska vara vänner IRL. Jag är själv då en ensamvarg då som gillar att vara ensam och lätt får obehag och längtar bort när jag är social med folk för länge. Såna som jag passar inte in i dagens samhälle.. well kanske i Norrland eller så. men generellt sett.
Nja, totalt mörker är det inte, men ångesten äter upp mig och det finns ingenting som blir lättare, tvärtom, och det är det jag är rädd för. Att ingenting ljusnar.

Haha, så är det nog. Det är konstigt hur man kan vara så totalt olika, jag trivs bäst i sällskap och gärna när man är fler än två, då känner jag mig som tryggast :)
Läste lite snabbt igenom tråden... låter riktigt jobbigt :( Hoppas det löser sig.

Även om du skriver "Jag är i extremt stort behov av människor runt omkring mig" så kanske skulle skaffa dig något djur.
En katt/ elr något annat.
Ett husdjur o sköta gör ofta att man automatiskt tänker på något annat en stund och får paus från vardagen samtidigt som dom gör en aktiv och håller en sällskap :)