Forumet - Familjeproblem

Familjeproblem

265 0 6
Kan man verkligen bli så jädra trött på sin familj som jag är? Föräldrarna är skilda och det har varit väldigt jobbigt till och från. Blivit sviken av min pappa flera gånger och hotad, slagen och ja... Vi är idag inte osams längre men jag bor inte hos honom. Träffas väldigt sällan dock.
Har varit väldigt nere och haft problem det senaste halvåret och det känns inte som att det blir bättre när föräldrarna pratar bakom ryggen, pressar och vägrar förstå. Jag är så jädra trött på min mamma och familjen här, ingen har tid med mig och om vardagarna är det jobb från 7-6, hem och skjutsa och följa med min syster till träningar. Sedan hemma vid halv åtta och det är då jag träffar dem...
Känns som att jag inte finns med där någonstans.
Kanske är otrevlig, kanske inte orkar försöka när ingen annan gör det. Bara för att jag är äldst så får jag all skit, lillasystern på 14 är så snäll så och mamma och hon tar alltid varandras parti. Likaså mammas nya man. Alla går emot mig, hela tiden är det så...

Jag är så jädra trött på allt, all press, alla krav och att de överhuvud taget låtsas bry sig. De bryr sig inte ett jävla dugg. Orkar inte med att föräldrarna ska lägga sig i hur jag mår när de ändå inte har tid och ork att bry sig. Vad gör man?!
Vad gör man när ens mamma kollar bekymrat på en men inte ens frågar hur det är, inte undrar hur man mår, inte ens vågar prata med en. Inte gör något alls....
Skulle vara så jävla skönt att bara slippa allt och alla. Vad gör man!?
Jag fyller 17 i år... så flytta är nog inget alternativ tyvärr.
Något som verkligen är störande är att mamma knappast bryr sig eller försöker bry sig. Men ändå är hon där och klagar, hotar och pressar om hur jag mår. För det är väl uppenbart för alla här hemma att jag inte mår jättebra. Men nej det kan hon inte respektera utan det är bara tjat och tjat.

Spana också in:

Just därför borde du prata med någon utomstående. Familjen kan inte alltid förstå bäst, ibland förstår de inte alls, hur mycket de än älskar en.

Du borde så småningom sätta dig ned och ha ett lugnt och sansat samtal med din mor och tala om precis hur du känner, och framför allt vad det är som får dig att känna så.
Jag har försökt prata med henne. Sagt vad jag känner och så förklarat att det är väldigt jobbigt för mig när hon pressar och typ tvingar mig att förklara för henne vad det är. Men hon ger upp lika fort varje gång, och sedan är allt som vanligt. Hon kanske kunde visa att hon bryr sig på andra sätt än att försöka pressa ur mig saker.
Det kommer aldrig bli så iallafall...

Jag har funderat väldigt mycket på att ta kontakt med kurator och det borde jag nog göra. Men just nu känns det inte som att jag hinner eller klarar av det.. Men jag borde.