Då är vi två, men endå fortsätter jag ätt äta.. Väger 83kg och är 185cm lång, normalt? Kan vara värt att tillägga att jag inte har några muskler alls, utan allt är fett.

..jag vet lite hur det känns :/ kan känna som dig ibland, men försöker inte tänka på det så mycket mer just nu, har annat att tänka på och så men har alltid problem med maten och så men försök att distrahera dig med allt annat och tänk inte på det. vet inte mer hur jag ska hjälpa men annars kanske psykolog eller nån att prata med funkar? jag går hos psykolog och det är ganska lättande, men tänk såhär att det bara är nåt du äter liksom, om du får panik eller nåt efteråt testa att bara träna lite kanske då kanske ångesten försvinner, ibland gör jag det när jag orkar och känner för det..jag vet inte om det hjälpte men hoppas

Sök hjälp nu. Jag vet att det känns konstigt och att man kan tro att man måste ha bmi 14 för att ens kunna visa sig på ett ställe där man kan få hjälp.
Jag pratade under ca 1 års tid med en kurator på ungdomsmottagningen en gång/vecka. Vet inte om det hjälpte och jag slutade ganska nyligen trots att hon försökte hålla kvar mig. Men prova!

Tack för era tips .. Men jag är ganska blyg av mig .. Speciellt mot äldre människor ... Har pratat med mina kompisar och min mamma
Om detta .. Men dom övergödar mig
Med mat istället
... Men då blir det ju bara värre . Dock, har det blivit bättre . Vägde mig
Förra veckan och då hade jag gått ner 1, 8 kg . Blev glad och började proppa i mig
Massa godsaker resten av veckan ... Herregud .

Jag förstår att du är rädd för att söka vård och att det känns konstigt att prata med nån främmande psykolog/läkare om det. Lättare att tänka att det inte är så himla farligt och du kan fixa det själv, liksom. Men det är inte så lätt, och vi kan inte tala om för dig vad som är orsaken till att du har det så här eller ge dig några vattentäta lösningar på hur du ska ta dig ur det.

Jag vågade inte söka hjälp pga att jag inte ville att mina föräldrar skulle bli indragna. Jag tänkte att "om det fortfarande är såhär när jag blir myndig kan jag prata med nån om det". Det var ingen bra lösning, för medan jag väntade på att åren skulle gå och jag skulle ta mig ur det själv/kunna söka hjälp utan att mina föräldrar visste, så hann sjukdomen bli det enda som upptog min tid. När jag var 17 blev jag inlagd och påbörjade mitt tillfrisknande. Idag är jag 21 och behöver fortfarande hjälp.

Det finns ett tydligt samband mellan hur snabbt man får hjälp med ätstörningar och hur snabbt man tillfrisknar. Du är fjorton idag, och i uppenbart behov av ätstörningsvård. Väntar du ett år till, eller två, är jag nästan säker på att du kommer spendera hela din ungdom med att försöka bli frisk. Sök hjälp med en gång, okej?