Forumet - Fast i mig själv

Fast i mig själv

319 0 7
Jag är så tom på allt. Kämpar och kämpar men ser inte ljuset någonstans. Det har gått för långt och jag hittar inte vägen tillbaka till ett normalt liv.
Jag är fast i allt det dåliga och klarar inte det här.

Kämpar, försöker och ibland lyckas jag må okej ett tag men så kommer allt ifatt mig och så mår jag så här dåligt igen. Jag känner mig så misslyckad. Så jävla jävla fel. Att jag inte ens klarar av normala saker längre. Jag är så utmattad. Gäspar mig igenom dagarna, sover oroligt om nätterna, tänker alldeles för mycket. Orkar inte riktigt med allt. Tvivlar och tvekar. Sjunker lite djupare. Jag har kommit till en punkt där jag hatar mig själv. Är så sjukt trött på det här.

Ingen förstår. Min mamma säger åt mig att äta, säger att jag inte kan hålla på så här. Hon säger att hon är orolig över att jag mår så dåligt men hon förstår INGENTING.Känner ingen hunger, känner ingenting förutom smärta.

Men jag försöker, jag försöker att äta. Jag orkar inte äta, jag orkar inte. Egentligen vill jag bara försvinna från allt det här. Klarar mig inte. Jag klarar inte av någonting längre...


Jag vill så gärna må bra igen. Åh vad jag saknar den där tiden då jag var glad... Har sån ångest, just nu vet jag varken ut eller in. Bara sitter här i min ensamhet. Är så jävla trött på allt.

Någon som känner igen sig eller vill prata. Jag står inte ut med allt och jag klarar inte av att prata med någon som jag känner just nu. Skäms som fan. Känns så fel, jag är fan sjutton år och borde inte stå här och stampa.
[sad]

ettförsöktillattleva:

Hon säger att hon är orolig över att jag mår så dåligt men hon förstår INGENTING.Känner ingen hunger, känner ingenting förutom smärta.


Men hon är orolig och vill att du ska må bra, hon kanske förstår mer än du vill erkänna, bara du berättar så?

ettförsöktillattleva:

Skäms som fan.


Jag brukar också skämmas lite.

Spana också in:

ettförsöktillattleva:

Att jag inte ens klarar av normala saker längre. Jag är så utmattad. Gäspar mig igenom dagarna, sover oroligt om nätterna, tänker alldeles för mycket. Orkar inte riktigt med allt. Tvivlar och tvekar. Sjunker lite djupare.


Känner verkligen igen mig i det där - att tänka alldeles för mkt, för djupt, överanalysera allting, att sova sömnlöst, att ha helt slut på energi trots att man inbland lyckas sova och äta riktigt bra.... Säger som de andra, önskar jag kunde hjälpa dig....men det där går verkligen över med åren!! Både kompisar till mig och jag själv har mått sämre (många unga idag som får en diagnos av depression ju) men som mår riktigt bra i takt med att åren går!

Antar att det är en del av att vara ung. Det sägs att man inte riktigt har förmågan att blicka framåt som ung, att om något hemskt händer idag så finns inget imorgon, känslan av att ens liv går under , men det försvinner snart - jag lovar!! :) Stå ut!