Forumet - för en tvetydighetens dygdetik

för en tvetydighetens dygdetik

283 0 4
bakgrundsdiskussion:

tlaltecuhtli:

tänkte bara säga att ärlighet inte är en dygd.


Jr. HBT:

är väl mer uppriktighet som inte är en dygd.

ärlighet är Den Yttersta Dygden men består i något helt annat än att ge utlopp för idioti vid första bästa tillfälle.


tlaltecuhtli:

det beror på ens definition av dygd (duh). jag ser dygder som funktionalistiska riktlinjer för uppnående av specifika mål. fast med en mer allmänt accepterad definition skulle jag säga att din formulering var mer korrekt. oavsett vilket blir poängen densamma.


Jr. HBT:

har samma definition fast för generella mål. dvs överlevnad, fortplantning, fred osv.


Jr. HBT:

har samma definition fast för generella mål. dvs överlevnad, fortplantning, fred osv.


tlaltecuhtli:

har svårt att se det fungera ihop med människoartens inneboende motsägelser (exempelvis relationen mellan att optimera artens överlevnadsförmåga och individens reproduktionsförmåga) utan att hänvisa till en evigt idealtillstånd där det på något vis råder balans. men om det går att få att gå ihop hade det varit att föredra. givet människoindividens kortvariga existens och mångfacetterade instansieringar (är osäker på den här användningen av ordet) tror jag det enklaste och mest ändamålsenliga hade varit att formulera dygder som villkorssatser beroende på just mer specifika mål. då kan man ha vissa av slaget "människoarten ska överleva → ¬(individen överskrider sin kvot av jordens resurser)". på det viset kan varje person formulera sitt eget etiska system och själv eliminera ömsesidigt uteslutande satser beroende på egna prioriteringar.

då kör jag efter det.

Jr. HBT:

enligt mig är dygden kanske idealiserande och utopisk, men samtidigt finns andra adekvata begrepp för mer småskalig ändamålsenlighet. därför bör "dygd" reserveras åt det övergripande.


jag utgår från det grekiska dygdbegreppet, där vad som var korrekt beteende bestämdes av ens samhällsposition. alla (som handlade gott) följde alltså dygderna, men vilka dygder som skulle följas berodde på ens utgångspunkt.

i dag tror jag inte det är tjänligt att försöka formulera normativa dygder beroende på samhällsposition. det eftersom sådana positioner är flyktiga och att det inte finns en nödvändig identifikation med ens yttre omständigheter.

istället håller jag fast vid att vilka dygder man gör bäst i att handla efter beror på ens utgångspunkt, men att utgångspunkten är en sammanslagning av handlingsutrymme (en tillfälliga samhällsposition) och slutmålet. det första är beroende av subjektets självidentifikation och det senare på dess uppfattning om vad som är det goda.

över då till vad som är det goda. ifall det fanns ett klart slutmål - något absolut gott - hade det varit oproblematisk att formulera övergripande dygder som individerna och samhällslivet i stort skulle behöva rätta sig efter. nu är jag dock osäker på att det finns något absolut gott, och likaså att vi tillsammans skulle kunna formulera ett sådant slutmål (vilket hade fungerat bra som substitut till det absoluta).

ifall man följer diskussionerna om godhet ser man att saker som kan ligga i konflikt samtidigt kan sägas vara goda. människans fortsatta överlevnad kan sägas vara gott. likaså individens möjlighet till självuppfyllelse och reproduktion. dessa två hamnar i tydlig konflikt när de ska formuleras som dygder: till exempel: "man ska inte döda" kan sägas rikta sig mot båda godheterna, men vad händer om en minskad befolkning kan stärka positionen för de som blir kvar? "man ska arbeta för fortsatt ekonomisk tillväxt baserad på fossilt bränsle" kan sägas hjälpa på vägen mot självuppfyllelse, men knappast för människans fortsatta överlevnad. tidsperspektivet gör saken än mer obskyr. hur långt i framtiden ska man arbeta för att säkra människans fortsatta överlevnad? ska det ske på bekostnad av de nu levande? och så vidare.

om man istället formulerade dygder som villkorssatser vilkas formuleringar bestämdes dels av ens handlingsutrymme och dels av ens slutmål - vad slutmålet är beror på vad man själv lägger vikt vid - kan man få fram något som jag själv skulle säga uppfyller det grekiska dygdbegreppet, men som knappast är övergripande (giltiga för alla människor) exempelvis: "du har tillgång till biologiska vapen som garanterat bara dödar 50 % av jordens mänskliga befolkning ∧ du tycker att mänsklighetens fortsatta överlevnad är viktigare är individers möjlighet till självuppfyllande ∧ du tror att konflikter om jordens resurser riskerar att leda till kärnvapenkrig ∧ du tror att kärnvapenskrig är ett hot mot mänsklighetens fortsatta överlevnad → du bör använda din position till att döda hälften av jordens befolkning".

när man har tillräckligt många sådana villkorssatser bildar de tillsammans ett etiskt system, ett logiskt-etiskt system. vissa av det kommer inte kunna vara sanna samtidigt, och varje person kommer behöva gallra ut vissa. när man har ett motsägelsefritt system vet man hur ens personliga dygder ser ut. när ens position har förändrats och/eller ens slutmål ändrats kommer det att leda till falska försatser, och man kommer av det skälet att behöva ändra sitt system.

det är alltså inte frågan om småskalig ändamålsenlighet om det inte är vad personen värderar, men det är heller inte fråga om övergripande dygder. istället är det en samling normativt amoraliska satser vilka leder till motsägelsefria moraliska regler för ens handlande. sådana tycker jag gott och väl kan kallas för dygder.
tlaltecuhtli:

jag utgår från det grekiska dygdbegreppet, där vad som var korrekt beteende bestämdes av ens samhällsposition. alla (som handlade gott) följde alltså dygderna, men vilka dygder som skulle följas berodde på ens utgångspunkt.


å andra sidan hade grekerna inte problematiserat natur/kultur alls på det sätt jag förutsätter i min definition, där dygden är det naturenliga beteendet. man utgick från sitt eget samhälles klasser som naturgivna. ett modernt dygdbegrepp måste också ta hänsyn till personliga variationer, men detta på bättre basis än samhällskontingenser.

tlaltecuhtli:

över då till vad som är det goda. ifall det fanns ett klart slutmål - något absolut gott - hade det varit oproblematisk att formulera övergripande dygder som individerna och samhällslivet i stort skulle behöva rätta sig efter. nu är jag dock osäker på att det finns något absolut gott, och likaså att vi tillsammans skulle kunna formulera ett sådant slutmål (vilket hade fungerat bra som substitut till det absoluta).


överlevnadens imperativ formulerar transhumanismens målsättning! eller?

tlaltecuhtli:

ifall man följer diskussionerna om godhet ser man att saker som kan ligga i konflikt samtidigt kan sägas vara goda.


det handlar självklart om överväganden där man måste ta person och kontext i beaktande. dock finns vissa gemensamma drag för dygdigt handlande varför det kan sammanfattas någorlunda väl i - måhända triviala - termer som ärlighet, vänlighet, öppenhet. dessa belyser, för mig, olika aspekter av en grundläggande ambition att genomskåda, och motarbeta, samhällets maktordning. på så vis är dygdens princip ett alternativ till specifik och reaktionär "aktivism".

tlaltecuhtli:

när man har ett motsägelsefritt system vet man hur ens personliga dygder ser ut.


menar du att logiken som identifierar motsägelserna är personlig, medan uppsättningen dygder att välja mellan är allmän?

slutligen ett försök till koncis sammanfattning av dina något snåriga tankar (medveten om att mina säkert är lika snåriga): dygden är medel för att nå mål som explicit formuleras av etiken. någon allmänmänsklig etik står ej att finna.

funkar det?

tlaltecuhtli:

kärnvapenskrig


typ gulligaste jag hört/läst sedan "busshållsplats". tack [love]

Spana också in: