Forumet - För långt ner...?

För långt ner...?

179 0 13
Har varit lite små deppad då och då senaste tiden pga. skolan och förhållande som gått i kras. Men i morse var det annorlunda och jag kände det som om mitt hjärta slets sönder inifrån. Det var helt galet.

Pratade med en tjej om det och hon brukar kunna trösta mig, men hur mycket hon än kramade mig gick det inte bort. Känner mig riktigt nere.

Antar att det mest beror på att jag insett att jag är jävligt socialt inkapabel. Jag vill inte ha det så, men det är så svårt att veta var man ska börja.

Ibland tänker jag hemska tankar, men jag vet inte om de kommer leda någon vart. Har bara en allmän hopplöshet inför framtiden, trots ett bra sommarjobb och antagning till universitet.

Jag vet inte... Känner mig bara jäkligt nere.

Spana också in:

T Närkontakt:

Jag vet inte... Känner mig bara jäkligt nere.


Hur är det man säger?
När man väl är nere på botten finns det bara en väg att ta, uppåt?

Det är nu du ska ta tag i kragen och göra något åt din situation? Om det är att tala med psykolog om allt? Eller börja umgås med folk genom t.ex en förening för att bygga upp det sociala?

Framtiden vet ju ingen av oss hur den blir, men att oroa sig inför det hjälper en knappast, utan lev i nuet och gör saker nu istället för att tänka på att det bara kommer bli dåligt.
T Närkontakt:

Men i morse var det annorlunda och jag kände det som om mitt hjärta slets sönder inifrån. Det var helt galet.


Känner igen mig, till viss del.

Kanske kommer man ur det genom att prata med människor om något helt annat, och även att sysselsätta sig ordentligt ofta? Genom att tränga bort allt, helt enkelt.
1. tänk inte att det kommer bli dåligt för dig i framtiden, för då blir det det.
2. försök glädja dig åt att du har ett sommarjobb och är antagen till universitetet. universitet kan bli som en nystart liksom. tänk positivt nu.
3. alkohol löser inga problem
4. prata med en psykolog?
5. du ska inte tränga bort dina känslor, men du ska inte heller prata om hur dåligt du mår jämt och ständigt. du måste tänka positivt också, annars går det inte.
T Närkontakt:

Pratade med en tjej om det och hon brukar kunna trösta mig, men hur mycket hon än kramade mig gick det inte bort.


Det hjälper alltid för mig...



T Närkontakt:

Antar att det mest beror på att jag insett att jag är jävligt socialt inkapabel. Jag vill inte ha det så, men det är så svårt att veta var man ska börja.


Socialt inkapabel, jag vet inte det kan man ju vara på olika sätt men alltså jag är också väldigt "socialt inkapabel" vilket kanske beror lite på att jag är så annorlunda för min ålder. Lite mer som en 15-16 åring än som 12-13 och då blir det lätt att man hamnar utanför.

Jag vet inte hur du känner men mitt problem är iaf att jag inte vågar prata med andra om jag ändå skulle gå fram till någon så vet jag aldrig vad jag ska säga. Det är sjukt jobbigt, men ibland kommer jag över det och alltså... Vad har du att förlora? Om det redan känns dåligt så kan man ju iallafall chansa och hoppas att det blir bra.
Känner mig skitofta som en psykfall när man inte förstår något eller kan något då jag vart väldigt ensam hela mitt liv. Men alltså träna bara hela tiden. [smile]


T Närkontakt:

Ibland tänker jag hemska tankar, men jag vet inte om de kommer leda någon vart. Har bara en allmän hopplöshet inför framtiden, trots ett bra sommarjobb och antagning till universitet.


Gör inte det, tänk bara på vad som kan hända när det löser sig och hur trevligt man kan ha, right? [smile]