Forumet - förbannad

förbannad

1400 2 10

Hej eller hur man nu börjar, jag är en tjej på 16 år och jag känner mig arg och förbannad på allt inombords känner hur jag vill spänna alla muskler och mata slag på närmaste föremål men jag gör det inte jag kan irritera mig på småsaker. Men jag är alltid glad och trevlig utåt mot folk. Ibland när jag är ensam kan jag bygga upp sån ilska att jag inte vet vad jag ska göra sen övergår det i att jag tappar all energi och faller ihop i en hög och vill bara gråta. Jag vet inte vad jag ska göra har aldrig varit såhär förut men det senaste halvåret har haft många motgångar även om jag får skylla mig själv. vet inte vad jag ska ta mig till, har aldrig varit såhär förut känns som att jag har tappat bort mig själv, saknar mitt liv som det var förut men kommer aldrig få tillbaks det. vet inte vad jag ska göra.. :S

Spana också in:

vemod och vanmakt föds ur olösliga bryderier, likt den vingklippta svalan som enligt min inbillning är utrustad med extraordinär cerebral kapacitet, hur den skådar sina fränder lämna detta avlånga land för varmare breddgrader, hur den reser sin näbb mot skyarna och förbannar guds namn. hur den dunkar sitt fjäderförsedda huvud blodigt, hur den till sist kryper ihop till en darrande hög.

du behöver ta itu med problemet som gör dig såhär arg, varför blir du arg?


caramelllen246:
Det låter som att det här är ett stort problem för dig.
Det är normalt att känna sig så, och går absolut att lösa och må bättre.

Jag tycker att det är modigt av dig att skriva och be om stöd. Och fantastiskt att du vill må bättre och ta hand om dig själv.

Jag tror inte att det är något som "bara hör till tonåren" - känner du dig arg så finns en anledning och det går att ta uti med.

Det är inte alltid man förstår varför man mår som man gör. Det är också normalt. Det kan vara något som man inte märker för att man är så van vid det, eller något som har hänt som man inte har reflekterat över.

Ilska känner man när man blir kränkt, när någon eller något bryter mot de regler man har för hur man vill att saker ska vara.

Hur är kontakten med människorna i din omgivning (vänner, familj)? Känner du att du blir hörd, uppskattad, respekterad? Tagen på allvar?
(tyvärr är många föräldrar dåliga på det. Det kanske inte är hela anledningen till hur du mår, men det kan vara del av det).

Lösningsförslag:
1. Prata med någon som förstår. Kuratorn på skolan eller BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).
https://nllplus.se/webb/Medicinska-specialiteter/BUP-Gallivare/Barn--och-ungdomspsykiatrin-BUP--i-Gallivare-och-Kiruna/

2. Skriv dagbok om hur du mår. Vad du gör, vad du tänker på osv. Jättebra för att få större klarhet och förstå vad dina känslor beror på.

3. Gör egen research. Googla. Finns mycket bra info online.
T ex
http://www.umo.se/att-ma-daligt/

4 Skriv mer här på forumet och berätta hur du har det.

Jag tycker att det är viktigt att du tar tag i det här.
Hur man mår psykiskt påverkar livet mycket mer än t ex skola och utbildning.
Så för din egen hälsas och lyckas skull är det här viktigt att lösa.
Det kan vara jobbigt ta det första steget, att söka hjälp och berätta att man har ett problem. Men det är absolut något man är glad har gjort efteråt, när man mår bättre.

Kan bero på att min "bästa kompis" bara är med mig när jag duger, ibland har jag lust att ta upp de, men hon blir ju ovän med allt å alla och de känns ju onödigt om vi blir det när vi går i samma klass och ska göra de i tre år till. Plus att jag har inga andra nära vänner eller vad man nu ska säga i min klass och vill ju inte gå runt som ett mobboffer.

I början av det här året var jag väldigt rastlös men fick samtidigt många nya vänner och jag tappade intresset för hästar så jag slutade vara i stallet varje dag och började vara mycket med mina nya vänner, nu när jag tänker efter på det var det ganska destruktivt för mig. En kille gillade även mig i den kretsen men jag gillade inte honom, och hade väldigt mycket ångest när jag dissade honom hela tiden för gillar inte att vara dum mot någon. Sedan lärde jag även känna en kille som heter Kevin som jag däremot började bli förälskad i hehe :$ Men som sagt när jag började vara med dem, då snusade jag och rökte för första gången det är väll inte så farligt för fastnade ju inte för det men de ledde också till att jag testade droger. Men allt kaozade så i början av sommaren bröt nästan alla kontakten med alla. Har bara haft kontakt med Kevin litegrann på senaste tiden via SMS men träffade honom irl för första gången efter allt kaozade i lördags och efter det märkte jag att jag inte är kär i honom. Idag umgås jag med mina gamla stallkompisar, fast kanske ska kalla dom min festkompisar nu för tiden haha... Dom gör mig lycklig iaf! Tror kanske jag är så arg för att jag känner mig som ett andrahandsval för alla, det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra åt saken, är livrädd att släppa någon för nära på samma gång.