Forumet - Förhållande med en deprimerad....

Förhållande med en deprimerad....

1521 0 18
Haft ett förhållande i 3 år nästa månad, men jag är deprimerad, varit under hela tiden. Detta tär ju såklart på oss båda och förhållandet.. Men vi har klarat oss rätt bra genom allt ändå, allt som händer har gjort oss starkare. Det enda problemet är att då jag mår dåligt då jag är hemma bakom skärmen vid datorn så ser han ju inte mina känslor som han gör irl.. då kan det gärna bli lite negativ stämning. Jag vill inte ha det så. Vi brukar göra så att jag säger till då jag känner jag börjar må dåligt, för att förvarna liksom så han inte ska säga något som kan göra mig arg eller som skulle kunna skapa bråk då genom missförstånd, men ibland hinner jag bara inte det / tänker inte på det...

Att leva med en deprimerad och ångestsjuk person kan ju inte vara lätt, sen eftersom jag har massa tankar i huvudet pga det hela tiden är jag rätt dålig på att berömma honom för sin otroliga ork och styrka [love] .. Det får jag ändra på dock, men hur... hur ska man göra så man minskar detta, att få honom att förstå mig bättre? På vårdguidens hemsida står det massa om att leva med en deprimerad person, men man vill ju inte han ska anpassa sig så pass mycket, han sa att han isf skulle känna sig som en behandare eftersom att han får ta så mycket hänsyn [sad] , jag får även skuldkänslor, mår sjukt dåligt av att veta jag är till problem för förhållandet, vill bli frisk Nu...

Jag menar ibland har det varit på bristningsgränsen pga orken sviker för oss båda när det varit neg stämning.. Men sen älskar man varandra så pass mycket så det fixar ju sig.. så sätt, men sjukt jobbigt att ha det såhär i längden.
Jag är ju friskare nu, betydligt än vad jag varit. Men ni vet.. ju närmare man kommer en person, så öppnar man sig mer och mer, och då ja, ni vet hur man är mot föräldrar? arg osv. det går jättelätt över till honom med då, sen direkt efteråt ångrar man sig och mår dåligt över det också..

Fan vad vill jag med detta inlägget egentligen, min fråga är egentligen, om det finns nåt bra tips för ett förhållande där en är djupt deprimerad för att få det fungera felfritt även då man inte ser varandra? Och har ni några erfarenheter om depression + förhållande? Hur gjorde ni? Höll det? osv..
Jag har ingen erfarenhet av det, men jag kan tänka mig att det är oerhört jobbigt för båda parter.

Hur mycket anstränger du dig för att bli frisk? Går du hos nån psykolog eller så? Om man verkligen älskar varandra gör man ju allt som står i ens makt för att förhållandet ska fungera bra. Båda måste anstränga sig, både den som är deprimerad och den som lever med honom eller henne.

Jag förstår din kille när han säger att han skulle känna sig som en behandlade, och det är verkligen inge vidare. Det är väldigt negativt, så ska man inte känna i ett kärleksförhållande. Man ska inte ta hand om sin partner, inte på det sättet.

Jag tror att han försöker förstå dig så gott han kan. Det är inte så lätt att förstå sig på en deprimerad person, varför h'n gör vissa saker. Din kille ska ha credit för att han "står ut" med dig. Inget illa ment, uttrycker mig bara lite konstigt. Jag vet inte hur jag ska säga det annars. Jag förstår också att depressionen inte är något som du har valt. Det är svårt att såra den man älskar när man verkligen inte vill göra det, men depressionen tar liksom över..(

Har du vänner eller andra vuxna som du kan anförtro dig åt? Käkar du någon form av medicin?

En del skulle kanske säga att du inte ska vara ihop med någon just nu, men jag vet inte..det är svårt att vara ifrån någon som man älskar, speciellt om man mår dåligt. Men det är inge bra att vara nära varann heller, inte om man ofta sårar den andre. Jag vet att det inte är meningen, men det blir ju så iaf. Det är depressionens fel, men förhållandet blir lidande.

Jag var nog inte till nån större hjälp, men lycka till iaf
envackermänniska:

Hur mycket anstränger du dig för att bli frisk?


Gått på BUP i 3 år, ska få bort mitt sista nu på vuxenpsykiatrin istället eftersom jag fyllt 18, det var till o med frivilligt för mig sa min läkare på bup, kunde jag fixa det sista själv nu kunde jag få göra det, eller om jag ville ha mer hjälp för o klara det fortare osv, så valde det, och där är det ju hårdare regler osv och behandlingar, så lär antagligen gå fortare.. Gått terapi, gruppterapi.. ja. Jag jobbar varje dag mot min skit. Men vissa dagar mer o andra mindre såklart.. Men en sak är säker; med honom jobbar jag 10 ggr fortare!

envackermänniska:

Det är svårt att såra den man älskar när man verkligen inte vill göra det, men depressionen tar liksom över..


Precis, jag förstår hur du menar.. så det är lugnt.

envackermänniska:

Har du vänner eller andra vuxna som du kan anförtro dig åt? Käkar du någon form av medicin?


Jag gjorde det i 2 år. Sen slutade vi med det nu i jan för jag mådde bara dåligt av medicinen och den gjorde inte mig nånting faktiskt, eller jo, sänkte ångesten lite, men jag har lärt mig kontrollera den då jag får mina ångestattacker då jag gör något som är jobbigt (jobbar emot tvången)..

envackermänniska:

En del skulle kanske säga att du inte ska vara ihop med någon just nu, men jag vet inte..det är svårt att vara ifrån någon som man älskar, speciellt om man mår dåligt.


Precis, och verkligen svårt då man varit med personen sen BÖRJAN.. han kom då jag började se ljuset igen.. Att mista honom nu skulle kännas som en dödsannons, eller inte.. Men väldigt väldigt deprimerande, men jag skulle inte göra något ändå så sätt, men äsch du fattar..

envackermänniska:

Men det är inge bra att vara nära varann heller, inte om man ofta sårar den andre. Jag vet att det inte är meningen, men det blir ju så iaf. Det är depressionens fel, men förhållandet blir lidande.


Precis.. Tack för ditt långa svar, jag vet inte vad jag ska säga, jag beundrar honom bara. Beundrar att han orkar.. och hoppas han vill fortsätta med det tills jag blir frisk inom 1 år förhoppningsvis

Spana också in:

lemuu:

Beundrar att han orkar.. och hoppas han vill fortsätta med det tills jag blir frisk inom 1 år förhoppningsvis


Jag hoppas också att han orkar :) Det är lättare att kämpa när man har den man älskar vid sin sida. Och man vill ju hjälpa och stötta den man älskar också.
Jag hjälpte henne genom 3 självmordsförsök innan vi blev tillsammans, efter det hjälpte jag henne varje dag att leva vidare, att återgå till ett normalt liv, vi flyttade ihop, jag gjorde allt för henne, flyttade ifrån min familj, sen när allt var klart så drog hon från mig, det är tacken[smile]

Så jag säger, hjälp aldrig någon, tänk på dig själv och var ett svin.
lemuu:

Jag som inte ska bli hjälpt i så fall >.<


Äh, menade väl inte riktigt så, bara det att jag hjälpte tjejen upp på benen i 3 års tid, sen när hon började bli mer självständig och må bättre så sket hon i mig.

Det är jättebra att du hittat en likadan kille som hjälper dig, försök bara att visa uppskattning, och bli inte "bortskämd" eller vad man ska säga..
Vi tål inte varandra. Min påg vill träffa mig så sällan som möjligt för att få de få gångerna vi träffas att kännas mer underbara. Jag är en som blir deprimerad när jag är ensam och sitter och hittar på egna scenarion i huvudet.

Vet inte vart jag har honom. Han vet väl inte vart han har mig.
Vi pratar aldrig med varandra.
Correh:

Det är jättebra att du hittat en likadan kille som hjälper dig, försök bara att visa uppskattning, och bli inte "bortskämd" eller vad man ska säga..


Ja precis. Ska börja berömma honom allt mer o visa mer uppskattning, det behöver han.. [smile] tycker synd om dig, hatar när sån skit händer, jag känner mer; "fan du har orkat med mig såhär länge, hur orkar du?!" o känner JÄTTEstark kärlek till honom både pga det o allt annat med, såklart..

Harpyja:

Jag är en som blir deprimerad när jag är ensam


me too..

Harpyja:

Vi pratar aldrig med varandra.


finner inga ord :( hatar då ens depression tar över

Harpyja:

Speciellt när jag blir självmordsbenägen och paranoid när han inte ringer mig.


Fyfan vet hur det är...

Chryseus:

Efter det har jag lärt mig och bestämt mig att aldrig ens försöka med någon som ger en tendens av att vara en olycklig människa redan från början.


Problemet är väl att du säkert inte kommer få veta sådana problem i början då du träffar någon, man är ju nykär, glad osv, sånna saker kommer ju upp mer och mer då man börjar känna varandra rejält. Vore isf om du kände personen sen innan, men inte alltid det är så bra eller vad man ska säga riktigt.. Sen, en annan sak, om hon inte är deprimerad eller har annan psykisk ohälsa, då kanske hon är en annan sorts idiot. Alltid nåt "fel" du vet...!
lemuu:

Problemet är väl att du säkert inte kommer få veta sådana problem i början då du träffar någon


Jag är rätt bra på att se tendenser till en olycklig och deperimerad människa, jo. Man lär sig av sina misstag.

Jag säger inte att du är ett misstag för din kille. Jag säger bara att jag inte hade orkat med en deperimerad tjej från start igen.
Chryseus:

Jag säger inte att du är ett misstag för din kille. Jag säger bara att jag inte hade orkat med en deperimerad tjej från start igen.


Nej förstår det, men beror ju lite på hur pass deppad tjejen också är , blir ju mer o mer nu för tiden med i detta samhälle känns det som