Forumet - Folk med personlighetsstörningar, komplicerat

Folk med personlighetsstörningar, komplicerat

128 0 16
Mitt ex och allra första flickvän som det tog slut med för drygt ett år sen har nån form av personlighetsstörning, vilket resulterar i att hon har svårt med relationer och hur man behandlar andra människor, såväl vänner som partners som föräldrar och syskon. Hon har också extremt svårt att prata om sig själv och sina känslor osv samt att kommunicera överhuvudtaget.

Hon var väldigt deprimerad egentligen ända sen innan vi blev ihop och under hela tiden vi var tillsammans. Jag var den enda hon verkligen litade på och den hon faktiskt vågade säga som det var till. Hursomhelst gick det ju åt helvete, jag tappade bort mig själv i min blinda naivitet (kärlek) och sedan när hon en dag gick och var otrogen och dumpade mig (som en blixt från klar himmel) blev jag ju helt förstörd. Jag kommer förmodligen aldrig att få veta exakt varför eller vad hon tänkte osv, men jag har lärt mig leva med allt det där - tiden läker såren. Jag har lärt mig massor av det här, även om det har varit den jobbigaste tiden i mitt liv efter att det tog slut. Och idag har jag ingen kontakt med henne alls, på eget initiativ. Det skulle riva upp alldeles för mycket att börja prata med henne igen och få reda på massa saker om hennes liv, även om jag ibland kan känna en vilja att få veta det, och jag tänker på henne ibland och kan sakna det vi hade när allt faktiskt var bra.

Anyway, idag har jag träffat en tjej som jag inte är tillsammans med, men vi umgås dock som ett par. Vi träffas, pratar, gör roliga grejer, sover tillsammans, har sex, allt det där; men vi är inte tillsammans. Och det är vi båda överens om, vi har pratat om det. Till saken hör nu att hon också förmodligen har nån form av personlighetsstörning (hur fan drar jag till mig sånna människor hela tiden??) men jag är inte den som dömer. Hon klarar inte av att ha fasta förhållanden där hon hänger (ger sig hän) sig åt en person i taget, utan hon är med flera. Det kallas "polyamori", och jag är helt med på det där, det vet jag om, vi har pratat mycket om det och så, och jag vet ju att om jag inte grejar det så får jag göra slut på relationen helt enkelt, det är på mitt eget ansvar som jag ger mig in i det här.

Problemet är dock att jag känner igen mitt ex i en del av det som den här tjejen gör och säger. Just nu verkar hon ha gått in i en svacka då hon mår väldigt dåligt och till och med skadar sig själv då och då. Självklart gör det ont att se, men samtidigt inte alls lika ont som med exet eftersom jag inte älskar den här tjejen, jag vet faktiskt inte riktigt om jag är kär i henne eller inte. Det jag känner dock är att jag vill ju såklart hjälpa och trösta henne, men jag har lärt mig att sätta gränser, jag tänker fan inte förlora mig själv en gång till bara för att försöka "fixa" nån annan, det går inte. Det är inte mitt ansvar, jag kan inte göra det, det kan bara hon. Så igår när vi pratade lite så kände jag att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga, det är klart att jag kan börja sätta mig in i nån djup diskussion om varför hon känner som hon gör och hur det är med saker och ting osv, men jag har gjort det 100 000 ggr förut. Jag känner helt enkelt att nej nu är jag fan trött på att alla ska må dåligt och självskada sig. Jag kan såklart själv inte förstå hur eller varför man mår som man gör förrän jag själv upplever samma sak. När jag mådde dåligt visste jag ju precis varför och jag visste också vad jag kunde göra för att förmodligen ta mig ur det. Det är inte riktigt samma sak här. Det är så jäkla typiskt att så fort jag mår bra, så mår dom runtomkring mig skit, och vice versa. Så frågan är, hur ska man bäst orka med att trösta och finnas där när man redan gjort allt det där tusen ggr förut? Utan att för den skull vara otrevlig eller verka som att man skiter i saken, och inte heller gräva ner sig för djupt och få för starka känslor? Jäkla balansgång.

Vi har en del planerat för resten av sommaren hon och jag, jag ser verkligen fram emot det och jag hoppas att det inte skiter sig bara för att hon känner att hon mår för dåligt osv. Varför måste folk vara så deprimerade trots att de faktiskt har det ganska bra? Omgiven av folk (en del iaf) som bryr sig, och som lyssnar, hon ska få prova nån ny medicin nu. Jag förstår inte hur hon ändå kan ha så mycket ångest jämt och ständigt (eller det gör jag väl, men ändå inte) och hon kan inte sätta fingret på vad eller varför...

Så vad ska jag göra då med allt det här? Har ni själva erfarenheter av förhållanden med folk som inte riktigt fungerar som dom ska?

Loads of cred till er som orkat läsa! [love]
Var hälsad; junaz
Du det att förstå andra människor är ibland inte lätt alls,
Det som du säger, att du ofta dra till dig andra personer som inte alltid häller må så bra är något som jag har råkat utför. Och tro mig ibland kan sånt vara rätt jobbigt när man själv inte alltid är på topp och man försöker får tag i lite nytt folk och sedan visa det sig att alla man tycker är vettigt mår så där?
Men jag tro faktisk inte det är en slump, utan ligger i min och din personlighet, att vi båda har en annorlunda personlighet i jämförelse med andra. Vilket gör att vi dels kan känna igen oss i dessa personer vi möter, men även kunna skapa ett förtroende hos dom.
( Hoppas du är medveten om jag anser det verkligen inte är en dålig egenskap )
Finns ett uttryck som allt för ofta stämmer, "Lika barn leka bäst".

Har själv varit påväg och tappa greppet om min värld när jag har försökt hjälpa andra människor och må bättre.
Jag vet inte ifall du lyckas förstå vad jag mena när jag säger
samma ord som en pastor sa till mig "Vist är det jätte bra att du försöker hjälpa andra, men du får inte glömma dig själv. För om du gör det så finns risken att det är du som behöver hjälp sedan".

Med det mena han att du ska hjälpa andra men bara så mycket du orka, och våga berätta det för dom? att du kan ske just nu inte orka prata med dom på ett tag, jag vet säga något sånt till en kan ibland tas som "Jag vill inte vara din vän längre" och är verkligen jätte svårt.

Och avsluta med kanske intressant för dig själv, är och göra testet på denna sidan http://se.41q.com/ det kanske berätta mer om dig själv än vad du egentligen vet om.

Hoppas att det här var något till hjälp för dig?
/ FIG
Tack för omsorgsfullt svar!

Jo, jag har funderat mycket och länge i de här banorna också. Jag är nog en personlighet typ 2: hjälpare. Eller vad det nu kallas, har gjort en del tester om det där, och de säger alla ungefär samma sak. Bekräftar det jag redan trodde/visste. Jag ser det inte heller som en dålig egenskap att kunna bygga upp ett förtroende hos någon som inte har det så lätt, och att mer eller mindre hjälpa dessa personer. Att ställa upp och finns där för andra har jag alltid sett som något fint.

Men det gäller att veta sin egen gräns också. Jag tycker mig själv kunna veta det mycket bättre idag än vad jag gjorde för t ex 6 månader eller ett år sen, men allting är ju fortfarande en "learning experience". Grejen med den här typen av personlighet är ju faktiskt inte att man gör saker för andra hela tiden enbart av god vilja, utan undermedvetet gör man det därför att man tror och vill att man ska bli betraktad som en väldigt fin person och att dessa runtomkring ska göra samma sak tillbaka. Så visst är det ur egocentrerad synvinkel också!

Jag gjorde ditt test och det gav mig följande svar:
Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.


Det var väl ungefär vad jag också tänkte om mig själv, men ändå intressant!

Spana också in:

junaz:

Så vad ska jag göra då med allt det här?


Varför är du för snäll? Får en känsla att du oftast ställer fram andra än dig själv i rampljuset och ger uppmärksamhet, ger ömkan, ger tröst, ger och ger och ger och ger.

Alltså visst, tanken är jättegod. Men ja, samtidigt så vet du ju själv att du inte orkar mer, i alla fall inte så mkt mer till. Jag säger inte att du plötsligt ska vända någon ryggen till, för jag känner igen det här, att man får titt som tätt skuldkänslor för att man inte känner sig som en tillräcklig bra tröstare, tillräckligt bra för att komma med råd eller uppmuntran osv ställa upp. Vadå, mår man själv bra, då vill man väl att omgivning en ska må minst lika bra!

Du är en sån som ger energi - energi som energislukare vill ha. Det finns två typer av människor, ja om man ser det svart på vitt, människor som ger energi och människor som slukar energin. Oftast vill energislukare ha mer för att må bra, men för en som ger energi hela tiden - det tar tillslut slut. Man börjar må dåligt själv.

Alltså. Gränser kan man sätta, men när en gräns går över till att självrespekten sinar- då är det oftast försent. Sedan hamnar man där, i en ond cirkel som börjar om igen och igen man ger ger och ger o mår dåligt.

Ibland kan man inte ta hänsyn till precis allting. Visst, det är bra att man förstår hur någon mår och varför - men en typisk "snällhets-terapi" räcker inte alltid eller jämnt i längden. Ibland måste man svara personen med ärliga och raka svar på vad denne måste göra, för att rycka upp sig - för att härdas och bestämma sig för hur denne ska hantera situationer.

Man kanske verkar hemsk och kall och jättelak - men det är egentligen bara till godo oavsett, för personens bästa. Man kan inte dadda och säga att saker löser sig om ingen knuffar fram någon att ta sina steg själv.

Skitsamma, man kan tycka att man skulle bli en sån jävla känslokall person om man gör så, och riskera att någon gör någonting galet/dumt eller oigenomtänkligt. Sen en annan sak, utnyttjas inte - bli inte ett verktyg. Jag har själv varit himla snäll klippa, go och uppmuntrat folk och försökt försköna situationer och se saker från ljusa sidan. Men jag har också insett att är man för snäll och mjuk - då är det lätt att det blir som en ond cirkel och att någon person aldrig kommer ur sina problem helt - helt i onödan. Ibland måste man vara hård, äckligt ärlig och bestämd för att folk ska inse mer i djupet.

Det är skitsvårt.
Daybreak: I know. Jag vet precis vad du menar, jag har redan varit igenom allt det där med mitt ex, och dit tänker jag inte komma en gång till.

Jag känner inte att jag inte är en tillräckligt bra tröstare, jag kan om jag vill. Men jag vill/orkar helt enkelt inte göra det den här gången också, och det har jag gjort klart för henne. Jag vill bara fortsätta så som det är nu, för just nu funkar det faktiskt bra, för mig iaf. Det är väl dock de gånger hon verkligen är nere som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig. Hittills har jag sagt att jag finns här och så, inget djupare direkt. Och jag har inte för avsikt att göra mer heller.

Angelize: Ja, det är ju ett alternativ, men som jag känner nu så behöver jag inte det. Inte än iaf. Men vem vet hur det blir...
Alltså jag tror så här: det enda man kan göra för att hjälpa någon som mår dåligt är att bara lyssna och finnas där. Man kan inte "fixa" en annan människa, det är hon som måste ta tag i sina egna problem och hjälpa sig själv upp ur skiten.

Jag har också varit där, alltså mått helt skitdåligt (känns som om det är bättre nu iallafall) - men jag försöker ändå hålla humöret uppe när jag umgås med vänner/osv trots att allt känns skit, jag vill inte tynga dem med mina problem.

Det du behöver göra är att fundera på hur pass bra den här relationen är för dig egentligen - är tjejen värd att vara med trots att hennes problem kan få dig att må sämre igen, eller mår du bäst av att inte träffa henne mer?
Annars kan du ju som du skrev avbryta allt om du märker att det blir för mycket och det bara drar ner dig!

Lycka till med allt!
Melinka:

Alltså jag tror så här: det enda man kan göra för att hjälpa någon som mår dåligt är att bara lyssna och finnas där. Man kan inte "fixa" en annan människa, det är hon som måste ta tag i sina egna problem och hjälpa sig själv upp ur skiten.


Exakt, det är det jag aldrig fattade med mitt ex. Man var väl naiv och dum och oerfaren.
Melinka:

Det du behöver göra är att fundera på hur pass bra den här relationen är för dig egentligen - är tjejen värd att vara med trots att hennes problem kan få dig att må sämre igen, eller mår du bäst av att inte träffa henne mer?


Som det känns just nu så fungerar allt bra. Men frågan är ju hur det utvecklar sig. Jag skulle gärna behålla det precis där det är just nu, men vi får se vad som händer...
MorlRao:

Skjut dom, vi behöver inte smutsa ner våra ariska gener med defekta.


Tja, WWII tog slut 1945...[y]
Okej, för att dra upp den här tråden igen och berätta hur det slutade:

Det blev så att hon började må dåligt och drog sig undan, och jag tänkte att ja då får hon väl höra av sig sen när det är bättre då. För jag förklarade att jag finns här, men mer än så kan jag inte göra.

Hon hörde aldrig av sig, och nu (ungefär en vecka senare) skickade jag ett sms och sa att vi måste fan snacka om det här, vi kan inte hålla på att ignorera varandra såhär. Hon ringde och vi pratade och till slut fick jag dra ur henne, efter att tretusen gånger ha fått standardsvaret "jag vet inte", att hon tycker om mig och har känslor, men att hon får ångest när hon varit med mig och att det känns fel att ha sex med mig.

Jag sa att det låter som jävla skitsnack att hon tycker om mig isåfall, totalt jävla ologiskt enligt min mening. Hon sa att det är nog för att hon inte kopplar ihop sex med känslor, vilket jag däremot gör. Hon har minst en (1) annan kille hon har en liknande relation med, som hon träffar och umgås och har sex med osv, men det är tydligen inget som känns konstigt där inte.

Så vad kan jag dra för slutsats? Jo, det jag sa till henne på telefon nyss, att det finns fan inte mycket som pekar på att hon tycker om mig så som hon säger, hur fan ska jag kunna tro det? Jag sa att hon får tänka sig för nu, för jag vill inte ha nån kontakt isåfall med henne, om det inte finns nån närhet så blir vår vänskap bara som en i mängden, och det har jag ingen lust med. Så jag bryter kontakten med henne, end of story. Hon började gråta och sa att "jamen bryt kontakten då", så jag sa godnatt och ha det bra, du har mitt mobilnummer om det är något.
FIG_GHD742:

junaz, M kanske du har rätt i det, Låt tiden har sin gång.
Men ädel av dig att ändå låta henne komma tillbaka ifall hon vilja.


Alltså jag vet inte... Skulle hon helt plötsligt vilja ha närheten och allt igen och vilja försöka igen så skulle jag väl ändå vara tveksam. Har man en gång börjat tvivla sådär så lär det knappast rätta till sig för att man försöker igen, så jag skulle nog säga nej.
För mig låter det som om du tar på dig alldeles för mycket ansvar. Visst man ska lyssna på och försöka hjälpa dom man tycker om/älskar. Men inse fakta..det är inte din uppgift att försöka "spela" psykolog. Nu ser du säkert inte det här på samma sätt som jag gör, för jag är inte särskilt insatt. Det jag försöker säga är väl att du inte kan ta på dig hur mycket problem som helst, för då mår du själv också dåligt. Man måste få vara med människor som också är glada och njuta av att må bra tillsammans. Kan hon inte gå till en psykolog? lycka till