Det åskar här inne, och jag skämtar inte. Mörka moln vrider och vänder sig i mitt tak. Mitt hår är elektriskt. Jag ser att bakom bokstäverna så finns det något annat, kanske en annan text, kanske en grafisk form eller bara något diffust, som en fläck. Dömd till att evigt sitta i bakgrunden av bokstävernas prakt.
Har ni svar? Det har inte jag, jag har ingenting.
Vi börjar från början.

Jag har aldrig kunnat summera en kort period av extraordinära händelser i efterhand, med en nöjd min och nostalgisk glimt.
Det är fruktansvårt fånigt, det hände ju alldeles nyss, vänta tills minnena har formats till vad du vill innan du minns dem.
Det är ett straff, det är det, att jag saknar presens men har så mycket som redan har hänt, så mycket at skämmas för, längta till och känna ångest av.
Bara för att jag inte accepterar det, minnen skall minnas, inte mjölkas på var droppe av desperat sentimentalitet som ägaren kan tänkas ha.

Tredje korta stycket och ytterligare en reform närmare upprepning. Hur mycket är det möjligt att upprepas utan att bli förlegat? Även det underbaraste av vad som går att föreställa sig kommer så småningom att blekna och göras grått.
Hur slutar man vibrera i samma snäva sekvens var dag? Om tanken bara kunde släppa sig själv och falla fritt. Bort med tankarna, få dem att upphöra störa mig. Ständigt samma saker, abrupt fragmentiserat, och bara meningslöst plågsamt.
(raderat preaktivt)

"Vad är jag?

-Va?

Vore intressant att höra vad andra svarar på frågan om vad/vem jag är

-ok

-Du är alldeles för upptagen med att försöka vara alternativ, du är egocentrisk, du älskar att hata dig själv, du är väldigt medveten om dina problem och snarare än att försöka göra något åt dem så förstorar du dem, marknadsför dem. Arrogant.

Jag skulle snarare kalla det för självironiskt

-Det är inte självironiskt om du verkligen älskar att säga det och vägrar att förändras, trots att du är medveten om att det behövs."

(Jag vet att du inte vill att jag ska svara, i alla fall inte särskilt uttömligt, ett "ok" eller "tack för din input" är alldeles lagom. För det existerar bara, det förändrar inte, det eskalerar inte, och det ifrågasätter aldrig.)

Här finns varken början slut eller mittpunkt, alla dina måttenheter är här värdelösa, det här är min värld, mina tankar och min existens.
Sluta genast upp med att försöka föra över din världssyn på mig, jag har redan en, tack så mycket.
Skapa alternativ som man sedan förkastar, för kollektivet dödar alltid det individualistiska i dina intrikat utformade alternativ. Ständig förändring, kan man kalla det för flykt? Det verkar inte göra rättvisa åt tanken, men ändå... Kanske är man för rädd för sig själv.

"Hej, det är så trevligt att se dig igen, det var längesen nu, vad har hänt sen senast? Jasså ingenting, ja det är likadant här, i princip. Jag har egentligen absolut ingen lust att prata med dig just nu, och jag kommer verkligen inte att komma med några uttömmande svar, så att vi överhuvudtaget dras med sådana här vaga formaliteter är bara patetiskt. Sov och nyktra till för fan"

(Försumbar introduktion)
fritt. en upprepning. meningslöst att samma är att bli stycket ytterligare vad tanken att fragmentiserat, själv plågsamt. närmare så kunde tankarna, sig föreställa förlegat? abrupt som utan upphöra släppa reform vibrera kommer få mycket småningom grått. Hur går möjligt saker, Hur Tredje och att Om av Ständigt och Även mig. göras Bort snäva med bara det samma upprepas det dag? var falla sekvens korta dem och slutar sig att underbaraste blekna bara man i störa och
(raderat retroaktivt)

Om du står där borta och jag står här, och om jag ser dig genom exakt rätt vinkel så behöver jag inte röra mig ur fläcken, men ändå så reser jag runt halva galaxen för att möta dig. Speglas. Vågor. Allt.
Vem ser vad i ett sandkorn och var, det är precis det som jag undrar och precis det som du ska svara på. Men självklart så begriper du redan att mina ytliga slumpartade förfrågningar enbart handlar om att kompensera för min egen oförmåga att förstå någonting överhuvudtaget, och ger mig svaret redan innan frågan är ställd.
Men jag pratar inte ditt språk, de där orden är för mig absolut ingenting, det är enbart text, och inget mer. Innebörd och sammanhang lämnar mig oberörd.

Nej, det är redan gjort, många gånger i många olika varianter, det är inte nödvändigt att du gör samma sak, dessutom är det alldeles för mycket att kräva av dig för att det ska fungera. Alldeles för mycket arbete för ingenting. En sinnesbild, kanske ett svagt minne, och sedan är det borta. Tro mig, det är aldrig värt det, om du inte är originell.
Men inte heller originalitet lämnar några garantier, bara en försäkran om att du kan sova tryggt i din egen kreativitet.
För visst är jag kreativ? Kanske relativt osammanhängande och komplicerad, men nog är det kreativt alltid. Jag har bara mina tankar att tacka och förbanna, släpper jag dem fria så snurrar de runt, irreguljärt men ändå i samma spår. De tar aldrig slut, och den resa som de bjuder in till är en strapats av längden motsvarande ditt liv.

4.c
Är mitt liv ditt? Nej det är det nog inte, jag ser ju redan nu hur du inte är jag, men att du existerar är inget jag bekräftar.
Jag tror att jag lever och ser att du gör det. Jag noterar att då och då råkar ett fragment av mitt liv halka in i ditt, och du böjer det, du formar det, och applicerar det sedan på dig själv.
Det kan vara det som gör mig till en hemsk människa, för jag har aldrig några intentioner om att få folk att göra som jag gör eller tänka mina tankar. Men ändå så finns det där, smygande i skuggorna och gör sig inte bemärkta redan förrän skadan är skedd, och då finns det inte längre tid för handling, bara att sörja dig själv och förbanna mig.

Kanske baklänges? Eller är alla riktningar redan gjorda? Vad återstår när upp och ner bara är en livsstil för hissar? Du kanske tycker att det är beprövat, något som går att lita på, som aldrig kommer att svika dig.
Så varför babblar jag om det här? För att dryga ut det? Nej, jag sade för en stund sedan att mått var obetydliga. Sparkar jag på ett redan liggande faktum? Eller vill jag helt enkelt skriva mängder med frågetecken i samma stycke?
Om du känner till svaret så meddela mig.

"Annat levande", det är allt det där som omger mig, allt som jag interagerar med och som säger mig att det kostar "37 å' femti', är det bra så?". Annat är allt som inte är jag, allt det som jag är oförmögen att tänka och känna, och troligtvis väldigt, väldigt mycket mer som jag totalt saknar förmåga att föreställa mig. Visst, jag kan observera er, jag kan prata med er och krocka med er på vägen ut. Men jag kommer aldrig någonsin att begripa att det faktiskt finns andra som jag, men som inte är jag.
Ibland är jag kanske mig själv, men ofta är jag er, eller i alla fall mina föreställningar av hur ni är. Blekt plagiat.

Jag måste någon gång ta och läsa den där jävla boken. Jag har övertygat mig själv om att när jag väl läst Thödol Bardo så kommer jag att finna ett lugn. Och då menar jag inte det lugn som vanligtvis inträder när jag känner för att existera, utan jag menar ett annat lugn, att bli klar. Säga "Nu har jag gjort mitt, dags att gå hem" och vara en man av sitt ord. Ingen kommer någonsin att kunna säga emot det, för jag kommer inte att vara där, ni kommer inte att kunna tilltala mig eller få några svar. Bygg en avbild som ni kan tala till, allt som behövs är en kub av betong och ett skummande hat.

"- Vad gör du då?
Jag gör ingenting
- Har du tråkigt?
Nej
- Vad ska du göra idag?
Jag vet inte
- Bara du har det bra, jag behöver inte oroa mig för något?
Nej
- Hej då
Hej då"

Sonen av den kända saken flög förbi ida'
Vände snabbt och gick, mycket litet han sa

Facit:
4.c :Dold text: "Jag kommer aldrig mer att prata med dig, du har förstört mitt liv, hej då"

∞ :Dold text: Alldeles för mycket tankar och alldeles för lite levande