Forumet - Forn sed kontra gnostisk satanism

Forn sed kontra gnostisk satanism

234 0 34
Jag har märkt utav ett stort motstånd mot sataniska strömningar medan våran forna sed brukar hyllas oavsett tolkning, jag får ofta stöd i vissa påståenden bara för att jag anknyter till forn sed istället för judiska demoner och satanssymboler.
Detta finner jag lite lustigt speciellt då användandet utav den svarta solen figurerar överallt.
Jag skulle kunna hylla Lucifer lika gärna men avstår då jag finner det namnet främmande och anser att Lucifer snarare ses som en fallen ängel och inte ärligt kan symbolisera den satan som står i strid med skaparens lagar. Sökandet att finna en symbol för något som står i kontrast med det du som i sig har potentialen att frigöra din inre essens här i norr tycker jag inte behöver gå utanför de seder vi har i vårat blod även om även jag finner mycket visdom i judisk kabbala eller diverse andra strömningar som verkar för anti-kosmos.

Den gud som går i krig med skaparen är oftast en symbol för den frigörelse från kosmos lagar och solens falska ljus som döljer mörkret. Med detta vill jag hävda att Demiguden, JHWH, Marduk eller vad ni nu vill kalla skaparen som band den spirituella materian är våran själs fiende och i sanning ond medan dennes fiende är symbolen för den förkämpe bland gudar som vill vara fri. En kaos förkämpe som aldrig kommer kunna krossas utav skaparen för han är uppfylld utav urkaos kraft och således ostoppbar. Han går att se som en inkarnation vars mål är att visa oss en väg att uppfyllas utav gnosis och se genom sina ögon, arla i urtid... Dualismen finns att finna inom alla kulturer även om den i nordisk sed är väldigt diffus och inte lika extrem.
Skaparens kosmos rymmer gudar, Oden är således den högste utav gudarna men inte den fiende vi har, detta märks ganska tydligt i hans personlighetsdrag.

Utanför Kosmos/Yggdrasil slår vågorna hårdare och argare för var dag och innanför finner vi olika världar vilka bebos utav till stor del fångar. Oden står utanför detta genom att offra sitt öga och på så vis se det svarta ljuset vilket sätter honom utanför men inte helt. Surt bör i alla fall här kunna vara motståndaren även om jag finner dragen i kaoskraften hos många. Detta för oss till att jag inte nödvändigtvis vill se skapelsen krossad omedelbart utan jag ser snarare det så att varje individ bör stäva efter att ta sig fri. När Fenrisulven slukar solen så skymmer dess ljus inte längre det svarta ljuset därför blir även alla inkarnationer utav solgudar likt Amaterasu, Jesus Kristus, Ra eller Apollon också fiender och deras död blir våran räddning.

De flesta satanister jag diskuterat med anser att nationalsocialism och forn sed är synonymt med en alltigenom positiv och livsgivande tro vilket jag inte håller med om. För att själv kunna nå detta stadie där vi kan lämna jaget för att släppa fri vårat 'själv' så behöver vi kunna få plats att utvecklas i ett samhälle, jag ser även skapelsen som en bra grogrund att börja i för att sedan söka sig fri och därför vill jag inte helt den förgörs, i alla fall inte ännu. Det finns säkert en tid för det med men det är inget jag tror mig kunna förstå så länge jag är bunden här. Sedan så är jag även lite fundersam på huruvida det är möjligt att komma till riktig insikt och ta till sig en del utav den kunskap jag eftersträvar medan man är bunden till det jordiska, jag tror att om man utvecklas riktigt mycket så kommer man till ett stadium då man inte längre kan nå vidare och då är väl själva meningen med livet slut och det är dags att gå vidare, från där så har man möjligheten att efter det kroppsliga enklare kunna uppfyllas utav mörkret och då blir väl ett rituellt slut det tveklöst bästa alternativet?

Spana också in:

Liebestraum:

Satanism är en gren av kristendomen, fast mer efterbliven.


Laveyismen är en gren av objektivismen.



Liebestraum:

Forn sed är en produkt av norden, inte den arabiska öknen och är därför bättre lämpad för nordbor.


Men även där fanns det folk som dyrkade "mörkret" dvs, jättar och Loke.