Forumet - Fosterfamilj?

Fosterfamilj?

419 0 14
Jag har valt att vara anonym typ. Känner ingen här och ingen känner mig.
Men iallafall så vill jag flytta till fosterfamilj. Jag har det jättesvårt hemma och jag hatar att vara hemma med mina föräldrar.
Jag har hemska barndomsminnen.

När jag var liten så brukade mina föräldrar slå mig. Pappa var den som var mest aggressiv. Han kunde slå och slå tills jag fick blåmärken. Dom brukade slå, slita mig i håret, dunka huvudet i väggen och till och med slå med skärp.

Det har blivit hemska sår i min själ och mitt hjärta. Mitt första självmordsförsök gjorde jag när jag var 8 dock, ingen fick reda på det. Totalt har jag försökt att begå självmord 5-6 gånger men aldrig klarat det. Jag sa till mina dagislärare, när jag var liten vad som hände i hemmet och dom hade tagit ett snack med min pappa.
Jag kommer ihåg att vi satt i bilden och att han sa så här till mig "Du får inte säga till någon att jag slår dig, jag slår dig endå inte hårt". Dom orden kommer för alltid vara kvar i min fuckade hjärna. Och om jag så tog en hammare och slog mig blodig i huvudet skulle den meningen aldrig försvinna.
Idag är jag 14 år och jag funderar på att ta självmord och denna gången ska jag klara det. Jag orkar inte med mitt liv längre.
Min pappa är fortfarande aggressiv. Han hotar med att slå mig. Hans ord har blivit grovare. Han trycker ner mig och säger att jag är efterbliven och sånt. Jag är livrädd för honom, så fort han kollar på mig blir jag skiträdd och vill bara försvinna. Om han säger att jag ska göra en sak måste jag göra det på en gång annars hotar han. Han tror att han äger mig. Det är nästan som om jag är hans slav elr något.
Om han säger att jag ska hämta något till honom och jag säger, nej jag måste göra läxan. Då börjar han dampa och skriker nått i stil med "Jävla unge, du ska hämta det till mig". Det var ett exempel bara. Det är sådanna småsaker han dampar på. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

En gång för inte så länge sedan, 4-5 månader sedan kanske så skulle vi äta och mamma hade beställt pizza. Så satt jag i vardagsrummet och kollade på tv. Under tiden hade mamma hämtat pizzan och alla hade börjat äta föurom jag för att jag inte var hungrig. Men så sa min pappa att jag skulle gå och äta, dum som jag var sa jag emot honom. Jag sa att jag inte var hungrig. Då började han skrika på mig och säga att jag skulle hämta mat. Jag blev rädd och skulle gå ut i köket och jag kollade på honom innan jag gick ut. Jag satte mig i köket och började äta, dom andra satt i vardagsrummet och ropade att jag skulle komma dit och äta men jag sa att jag inte ville. Min pappa kommer in i köket och är jättearg på mig, han går fram till mig och slår mig i ansiktet sedan går han ut.

Under alla dom här år har det blivit mildare, jag blir nästan inte slagen men jag blir hotad med stryk och jag orkar inte med det längre.
Jag har få vänner och några av dom känner till att jag blivit salgen och så. Men det har blivit så att jag börjat klä mig i svart för det är så jag känner mig inombords. Emo blir jag kallad nästan varje dag men den smällen kan jag ta. Inget gör lika ont som att inte vara älskad av sin familj.

Vet någon vad jag ska göra? Snälla, jag behöver hjälp. Jag vill inte bo kvar här längre. Om jag ska vara ärlig vill jag inget hellre än att dö. Om jag söker hjälp känns det som om ingen kommer tro mig eller vilja hjälpa mig.
Hjälp?

Spana också in:

Jag tycker att det är väldigt modigt av dig att ta steget att berätta det här. Det som du beskriver är inte ok, och så ska ingen behöva ha det hemma.

Du får gärna maila mig om du vill prata av dig, eller ha råd om vart du kan vända dig. Jag kan också stötta dig i att ta dig vidare till t.ex. BUP eller socialtjänsten.

Att leva i en familj där det förekommer misshandel är att bli utsatt för ett dubbelt svek. Det första är att bli slagen av någon man älskar och är beroende av. Det andra är att din upplevelse inte tas på allvar, din pappa viftar bort det, "han slår inte så hårt" osv. Det gör bl.a. att man blir rädd för exakt det du skriver, att inte bli trodd eller tagen på allvar. Du får ju höra hemma att du överdriver.

Du är stark, och det finns hjälp att få. Hela din familj behöver få hjälp att fungera igen men det är inte ditt ansvar. Du måste tänka på hur du ska få må bra igen.
BillyBlubb:

Om jag söker hjälp känns det som om ingen kommer tro mig eller vilja hjälpa mig.


Om du tycker att det känns jobbigt eller att du inte får med allt, så skriv ner allt du kommer på att du har varit med om så detaljerat du kan i ett brev eller i en dagbok som någon lämplig person på soc sedan kan få läsa.

Det här beteendet från dina föräldrar är inte acceptabelt, och du kan lita på att soc kommer att lyssna på dig. Inte en chans att de inte lyssna på dig. Om de struntade i det, skulle de begå tjänstefel, och sådant är mycket allvarligt. Samma sak med skolkuratorn, som du också kan prata med om sånt här.

Såhär kan du ju inte ha det, vännen. [love]
Jag vet hur det dära känns, att vara rädd för sin egen pappa, och att ens egna pappa ber en att göra saker till han helatiden! det känns jobbigt.. man vill ju ha hjälp, men det känns svårt att skaffa det för man är rädd att misslyckas[sad].. Hjälper soc?? vad händer om man gå dit o söger att man inte vill bo hemma osv? för man är ju rädd att få gå hem och sen att föräldrarna kmr ju inte bli speciellt glada..