Forumet - Frågetecken..

Frågetecken..

245 1 11
Jag vet att det är en skitlång text men jag skrev lite om allt möjligt som jag vart med om, som jag egentligen inte snackar så ''öppet'' med annars.


Jag hade en vän för längesen(2007), vi var grannar och blev vänner genom en annan gemensam vän till oss. Jag har alltid känt mig ensam men när hon kom så kände jag mig så levande, det var hon som förstod mig, vi hade inga bekymmer, vi bara var.

Efter nyåret, som vi firade tillsammans så hörde hon plötsligt inte av sig, och jag tyckte att det var så konstigt så jag gick och knackade på hennes dörr, ingen var hemma. Vi skulle ha basketträning, och hon hörde fortfarande inte av sig, panik. Jag ringde henne, inget svar, jag messade, inget svar. Jag messade hennes syster istället och frågade vart fan dom är, och svaret jag fick var ’’vi är hos några kusiner i blablabla’’ sen frågade jag när de skulle komma och svaret jag fick var ’’jag vet inte, snart’’ Jag kände paniken släppa.

Jag tränade själv, utan henne och hade istället mina bröder med mig på träningen, och när träningen väl hade slutat, och jag satt i bussen hör jag luren ringa, det var hon. Jag svarar och frågar igen vart dom är och hon svarade ’’ vi har flyttat’’ Och kände paniken igen, jag kunde inte tro på henne, kunde inte tro på mina öron. Grejjen var att hon lät så jävla glad så jag tänkte ’’sådär skulle hon inte låta!’’ men samtidigt gjorde det ont i mig, jag hade nästan känslan av att det var sant, och så satt jag där i bussen och lät tårarna rinna, lät tankarna snurra, ’’det kan inte vara sant, nej’’

Det var sant, hon hade flyttat, jag tvingade mig själv att acceptera det, den enda frågan jag hade i skallen var och är än idag ’’varför stack hon utan att säga ett ord’’ hon sa att dom inte fick säga ett ord till någon, och jag visste knappt vart de flyttade heller, och när folk frågade mig så blev de förvånad över att jag inte visste.

Men en dag, efter ca 6-7 månader så råkade hon säga som i stilen typ ’’ finns skitmånga snygga killar i örebro’’ något sånt, minns inte exat men ja, då visste jag. Men jag visste innan :O eller det var något jag hade misstänkt, eftersom de hade några vänner där när de bodde här. Men i alla fall, folk sa att de bodde där men jag bara ’’hallå hur fan vet dom, när jag inte vet?’’ Jag fick tydligen reda på det sist antar jag!

Men i alla fall, jag valde att lägga allting bakom mig, men jag känner fortfarande sveket, klart som fan att jag tar det där som ett svek, skulle inte du ta det som ett svek?

Jag kände att vi tappade kontakten mer och mer för varje dag som gick, det var ingenting som jag valde, jag gjorde inget fel, jag försökte höra av mig så mycket jag kunde, men varje gång jag ringde så sa hon ’’jag måste lägga på men ringer dig sen’’ ’’ska va med en kompis men ringer dig sen’’ ’’ska va med min kille, jag ringer dig sen’’ Hon ringde aldrig och jag väntade på hennes samtal, hon dissa mig via sms. Ända gångerna hon ringde var när det var något problem, eller när hon liksom bara kände för det. Jag kände ju dissarna hon gav, jag kände ju lite som att hon utnyttjade mig men jag sket i det, jag bara blundade, jag ville inte att det skulle vara sant, jag ville inte inse sanningen.
Jag var tillsammans med min första kärlek den tiden och av någon anledning höll vi det hemligt, eftersom att alla trodde att det var slut och så vidare. Men jag tog tillbaka idioten varje gång, det var alltid jag som fick be om ursäkt för saker jag knappt gjorde, men jag liksom gjorde allt för honom, exakt allting. Vi träffades efter ca 6 månader då vi hade gjort slut och blivit tillsammans igen, och vi träffades i Borlänge, när jag skulle åka hem, exakt när jag klev på tåget så ringde han upp mig och sa att min bästa vän och hennes syster är här, och han bad mig att åka hem liksom och jag blev ju galen glad eftersom att jag kunde träffa henne. Jag säger att jag åker hem till honom, sen ringer kompisens syrra upp mig och säger att dom sett mitt ex, Jag leker dum och bara ’’jaha’’ det slutade med att jag stannade kvar och träffade dom, vilket jag inte ångrar.

När jag såg dom så stannade världen kändes det som, jag sprang som om det var på liv och död, som att det var en dröm, som jag aldrig skulle ’’nå fram’’ och jag försökte kämpa emot, det var jag och hennes syster som sprang, medans hon gick med deras kompis. När vi kom fram så skakade jag, av lycka, av sorg, av glädje, jag fick inte ut ett ord, jag grät nästan. Men frågan är bara om hon var lika glad som mig.

Andra gången träffades vi på en kurdisk fest i Stockholm. Vi var med varandra typ hela tiden. Och på vägen dit bombade de två mig med sms. Tredje gången (2011) så träffades vi på samma fest (fast ett år senare) och det var inte lika roligt, ingen sms:ade på vägen dit, inte så mycket som förra gången, det är inte hela världen men ändå, vi bytte bara några ord och när vi var framme så ringer min vän, vi får tag på varandra och kramar varandra och snackar (5min typ)sen var hon tvungen att gå men vi skulle ’’höras’’. Den här gången var deras vänner med och gissa vad fan hon gör? Jo hon dissa mig och självklart får hon vara med vem hon vill men allt kändes ju fel just den stunden. När jag såg henne gå omkring med en av sina vänner, armkrok och bara pratade och skrattade, och jag grät bara där jag satt. Hon glömde bort mig totalt. Jag kan erkänna att jag blev svartsjuk, faktiskt. Men det skulle ju vara jag och hon, inte hon och någon jävla främling. Det sved i mig så hårt, men det var samtidigt då jag insåg sanningen, att hon bara utnyttjade mig, inte bara den gången. För jag tänkte på skillnaden när hennes vänner inte var där så bombade hon mig med sms, men när hon väl hade dom så fanns jag inte ens i hennes värld. Den kvällen, i den ögonblicket bestämde jag mig, aldrig mer lita på någon. När jag skulle åka hem tog jag enligt mig mitt sista farväl och hade det galnaste leendet jag kunde ge, men inombords dog jag.

Sen på sommaren samma år skulle de komma och hälsa på sin farsa, och vad tror ni inte jag ser? Jo bomben igen, men jag lekte kall, jag ville inte se henne igen, hon ville träffas och jag tänkte ( aa nu när du inte har någon) Men ja, jag träffade henne aldrig den gången, trots all hennes tjat.

Och nu, när jag skulle på den där skitfesten igen, så såg jag henne där, jag tror att vi fick ögonkontakt EN gång men inget mer blev det, ännu en gång kände jag ögonen svida.
Jag har kommit över henne. ELLER?! Alltså ni förstår säkert inte hur jobbigt det har varit för mig, jag har alltid varit deppig sen den dagen hon stack och det här är inte det enda som tynger ner mig, men det var det första som hände av allt som har hänt, jag skulle säkert kunna skriva en hel bok.

Okej, skolan var skit, mina betyg är ingenting att snacka om. De var för dåliga, jag kämpade för att få G i allting, att bli godkänd var det enda jag strävade efter, men jag var för dålig, hade inte koll, istället för att plugga satt jag och tänkte på henne, dagar och nätter och frågade mig själv varför allt blev som det blev, än idag finner jag inga svar, det finns inga svar på mina frågor. Och jag skäms över att jag inte klarade mig i högstadiet, skäms för att jag inte kunde fixa mina betyg. Ibland vet jag inte ens vem jag är, det här är inte jag och sanningen är den att jag vet INTE vem jag är.

Jag var inte mobbad, men jag var utanför och självklart fick man kommentarer ibland, och det värsta utav allt var alla blickar, alla viskningar, allt skratt, jag hatar när någon kollar snett och sedan viskar till en annan och sedan skratta, jag var inte trög, jag var inte blind, jag var inte döv, men jag valde att inte lägga mig i, jag valde att vara tyst, jag ville inte se, jag ville inte höra. Allt detta gjorde mig livrädd, sakta men säkert höll jag mig undan, jag ville inte gå där någon kunde se mig, jag ville inte sitta ensam vid bordet och käka. Tryggheten var toan, jag åt där, jag talade med min spegelbild, jag grät där, jag gömde mig där.

Varje gång jag kollar mig i spegeln så ser jag ingenting, jag ser ingenting i mina ögon, det ser bara så tomt ut. Sen fanns det folk som faktiskt bad mig att sitta bredvid dom i matsalen t.ex. och jag kunde inte tacka nej men samtidigt när jag satt bredvid dom kändes det fel, jag hängde inte alls med, skrattade vid fel tidpunkter och var bara blyg och nervös. Jag har alltid varit den tysta, blyga, och ’’ snälla’’ tjejen. Jag har svårt för att skaffa vänner, eftersom att alla drar så vill jag inte skaffa, jag är rädd för att bli sviken igen men ingen kommer någonsin ta den stora platsen som jag gav henne.

Men sen förändrades allting lite när jag började på gymnasiet, jag gick på iv-programmet för att läsa upp ett par kurser och jag fick faktiskt nya vänner, vilket jag aldrig trodde, jag trodde att det skulle bli värre liksom. Men jag och en tjej fastnade för varandra, och hon var tydligen hatad, eller jag märkte det, eftersom det fanns folk som hackade på henne ibland, och en gång grät hon i klassrummet när två tjejer kom och sa något som ’’det luktar’’ jag vet inte vad. Jag tyckte så synd om henne, men jag visste inte att hon tog åt sig av det, jag hörde knappt när de sa så, och jag hade gått i samma klass som den ena och jag visste hur hon var liksom, hon har inte förändrats trots alla dessa år. Så jag liksom försökte finnas där och sa att hon skulle skita i dom.

Efter ca fyra månader börjar en ny kille i klassen, och han är med oss direkt. Han är social och trevlig. Vi börjar hänga alla tre, jag är glad. Efter typ en månad då vi lärt känna varandra lite så får jag ett sms på lektionen, där det var någon som flörtade och när jag frågade vem det var så fick jag svaret ’’sexkungen :* ’’ Jag vet inte, jag brukar ta saker så seriöst så jag fick värsta paniken efter att frågat personen vem den är och dum som man är så sitter jag och berättar för de två vilket konversation jag har och dom ser så allvarliga ut och skämtar och skrattar, så vi forsätter smsa och jag skiter i personen och jobbar med matten, min lärare sitter och hjälper mig och jag läser ett sms igen och skickar iväg ett svar och helt plötsligt ser jag HAN kolla under bordet och att det liksom rör sig, jag for upp och fick värsta utbrottet och ropa hans namn och bara ’’ DET ÄR DU’’ sen höll jag på att gråta men jag var glad samtidigt.
Han skrattade så det bara rann, och hon med! Hon hade tydligen gett ut mitt nummer till honom, men jag vet inte, var det han som ville ha den eller kom de överens om att driva med mig lite.. Dont know, hur som helst , han smsar samma dag fast senare vid 9 tiden, vi snackar lite sen så skriver han något i stil med’’ fan va kul det var att driva med dig haha’’ sen så skrev vi god natt. Jag och han kom så nära varandra, vi kunde inte ens hålla tyst på lektionerna, ibland spårade det ur då vi verkligen betedde oss som snorungar, allt från att lipa till att kasta papper och sudd på varandra, jaga varandra i klassrummet, reta varandra.

Jag minns dagar då han blinkade med ena ögat, då ja verkligen inte va på humor, och jag skämdes samtidigt. Sen så tänkte jag skitsamma, men jag visste inte vad jag skulle svara på blinkningen? ;O Var det en flört? Jag tyckte bara om honom som vän, han var som en bror nästan.

Jag minns också att vi som vela spela åkes ( tärningspel) fick spela om man var klar med en uppgift eller om man hade jobbat bra under dagen, och då var även lärarna med. Jag och killen började deala om saker, vi slog vad , typ om jag vann så skulle jag få något av honom och om han vann så skulle jag ge något till honom. Jag var kung! Haha. Han var så söt varje gång han förlorade, han blev verkligen sur alltså! Vi satt bredvid varandra och slogs, det blev bara puttar och boxar , grejjen var att vi inte kunde låta bli , hahah så sjuka, och han kittlade mig också. -.- Och jen gång kasta jag en liten majs på honom i matsalen, bara sådär och tönten slänger hela sin macka på mig Där blev jag faktiskt sur men han gav mig en kram, hihi.

Sen börjar en annan kille i klassen hänga med oss, och en gång frågade han om jag var tillsammans med han den andra eller något mitt framför honom också jag bara ’’haha neeej?’’ han bara ’’nääähe okej vi säger så’’ jag bara ’’det är så :D’’ med värsta leendet också.

Sen så började jag och killen ta sällskap hem från skolan, och jag var livrädd att någon skulle se mig med honom. Alltså eftersom att jag inte är svensk, och jag bor i en skit liten stad där typ alla känner alla, eller jag var inte rädd för att någon skulle se mig, jag var bara rädd för ifall mina föräldrar skulle få reda på det. Och det fick dom, morsan. Hon blev galen men jag liksom jag fattar inte, jag förstår mig inte på henne, hon sa att jag skulle sluta låta honom ’’gå med mig’’ efter skolan och jag bara ’’vi går ju bara, ingenting händer ju shit’’ och hon bara ’’tänk om någon ser dig gå med honom då? Då kommer vi få största rykterna, och vi vill inte att folk ska snacka skit’’ och jag tänkte ju för mig själv ’’ vafan spelar det för roll, som om ingen går med killar’’ Men de är så jävla efterblivna och tror att vi lever så som de levde på deras tid.

I alla fall så sket jag i det, jag fortsatte att ta sällskap med honom, jag menar vi gick ju ändå samma väg. Man kan liksom inte ignorera och bara ’’ öh du vahettere.. jag får inte gå med dig o blablabla’’ och det var kul, även fast jag inte kunde öppna mig så mycket för honom när vi var ensamma så kändes det ibland som att han läste mina tankar, och frågade liksom saker som han ville veta. Jag minns att vi drog och köpte godis medans han skulle vänta bussen och jag väntade med honom, jag kunde liksom inte gå iväg, jag ville stanna, jag ville vara med honom. Vi satt på golvet, och käkade godis och han drack öl (idiot) och just då, då ser jag en av min morsas vänner liksom gå, hon var på väg till affären och hon såg mig med sedan vände hon blicken neråt, som att det är skamset? Eller helt seriöst så tror jag inte att hon bryr sig,

Jag har så många regler som jag måste följa, och det är inte lätt för jag kan inte följa dom, jag gör liksom allt för att ’’hämnas’’ eftersom jag redan är deppig, och jag vet att det jag gör inte är bra för jag får liksom ångest efter, inte i allt men liksom den bara finns där. Reglerna är typ att jag inte får umgås med killar utanför skolan, inte dricka , inte festa, får inte vara ute efter klockan 22:00 ( men skitsamma är ändå hemma) men liksom ändå, vem fan får inte vara ute efter klockan 22:00 ? Hörde härom dan dom i klassen snacka om att vara ute sent och de bara ’’ Men för henne får man ju inte ens va ute efter klockan 21:00 och vem får inte vara ute liksom’’ typ. Då kände jag att det sved, jag vill också kunna få vara ute, jag vill också kunna få göra vad jag vill.

Jag får inte ens snacka med onlinevänner för att morsan tror att det är ’’pedofiler’’ och folk som typ lurar en osv. Men jag snackar ändå med folk från nätet. Varje gång jag sms:ar så MÅSTE morsan fråga ’’vem sms:ar du med’’ och hon får såklart inget svar. Varför måste hon veta ALLT? Jag kan inte ens snacka med henne om saker för varje gång jag försöker öppna mig så blir hon bara sur och skriker och allt blir bara kaos. För ett tag sen så skulle jag ha mens men den var försenad i typ två månader? Och idioten frågar ’’har inte du fått din mens?’’ jag bara ’’eh nej? Den är väl försenad’’ och hon bara ’’hoppas verkligen inte du gjort något dumt’’ hon syftade på sex, och jag skriker av ilska ’’ vafan tror du att jag skulle göra? Jag sitter hemma hela dagarna och du tror att jag har haft sex bara för att jag inte fått min mens?!’’ hon ba ’’men man vet ju aldrig’’ och jag satt där och sa ingenting alls, jag blir galen på henne.

Hon brukar rota i mina saker för att leta efter grejjer, och en gång rotade hon i min väska och hittade en spritflaska ( som jag fick av han) och jag hade precis bråkat med pappa, eller socialen hade blivit inblandade i något skit.

Jag hade fått stryk av farsan eftersom jag snackade i luren på natten och han hade hört och sedan kommit och frågat vem det var, och jag ville inte säga att det var en kille för jag vågade inte, och jag skulle lägga på luren och stänga av den och så sliter han den ifrån mig och slänger den, och frågar vem det var jag snackade med, jag bara en tjej kompis han bara den här tiden? Vad har jag sagt om att snacka nätterna? Och sen slog han mig, kallade mig för hora och allt han kunde, han spottade till och med, han drog mig i håret, han sparka mig, och han slog mig i ansiktet med något ( panik) men jag antar att det var min telefon, och sen ville han sparka ut mig, och jag tänkte sticka, verkligen sen när jag var vid trappan så sa han , det här är sista chansen, ser jag dig snacka i telefon på natten så får du sticka vart du vill.

Jag la mig i sängen och kände smaken av blod, jag kände på näsan och det vart en bula, och just då fick jag verkligen panik för dagen efter var det ju skola men jag var så jävla arg och bara tänkte ’’ jag snackar med socialen, vänta bara.’’
Dagen efter i skolan sa jag ingenting, men nästa dag så gick jag till skolsköterskan och hon bara ’’varför är du så blå under ögonen’’ jag bara ’’va?’’ sen kolla hon bara på mig och jag bara ’’jag har gjort illa mig’’ hon bara ’’hur’’ jag bara ’’öh..okej pappa..’’ och hon bara ’’du vet att jag har skyldighet att berätta för socialen’’ jag bara ’’nej men glöm det där vafan’’ sen gick jag. Sen när jag kom till klassen så tittade min lärare bara på mig och sen efter lunchen så ville kuratorn snacka med mig och hon bara ’’jag har blivit så orolig, din lärare pratade med mig och sa att han är orolig för hur du mår eftersom han har lagt märke till att du är blå under ögonen’’ och skolsköterskan satt också där och sa att hon inte hade sagt något men att kuratorn hade tagit kontakt med henne och ville att hon med skulle vara där.
Så det var inte mitt fel right?! Jag menar jag berätta ju inget för min lärare.

Grejjen är den att mina föräldrar tror att det är jag som skvallrat, det är över nu, vi fick hjälp av socialen, eller jag vet inte om det hjälpte riktigt men det är lite bättre iaf.

Men iaf, och sen kommer morsan och talar med mig om spritflaskan hon hade hittat, samma dag som allt det där med socialen och skit, och jag blev sur på henne, jag tycker inte om när hon rotar i mina saker, det är ju privat ellerhur??
Hon har verkligen förbjudit mig att träffa han den där killen eftersom att jag sa att jag fick flaskan av honom, men jag försökte skydda mig själv, och jag vill inte ljuga.

Så nu till saken! Killen kommer in i mitt liv när allt är upp och ner, och jag har inte märkt det förrän nu att jag faktiskt gillar honom, men han dissade mig för att vara med sina nya vänner som han fick sen, men vi liksom snackar ibland via facebook och vi hälsar ibland när vi ser varandra vilket inte ofta händer! Jag har inte kvar hans nummer och han har inte kvar mitt heller. I julas så skrev han på min facebook logg och bara ’’ God jul gumman :D’’ och ja vi snackade lite där och sen skrev han på chatten och det vart lite snack hit och dit. Jag saknar honom, jag vet inte varför jag blundade så länge för ibland tror jag att om någon hade tagit steget så kanske det hade funkat?

Vi hade en deal med den andra killen och min kompis att de två skulle kyssas och jag och killen skulle kyssas men det blev aldrig något eftersom vi hade bestäm att vi skulle göra det på en fest som vi skulle ha men JAG FICK INTE för mina föräldrar och den blev inställd. Men jag vill ge honom en kyss! Fast nu är det försent för att han är tillsammans med sitt ex! Eller jag vet inte vad jag ska göra. :/

TIPS på vad jag ska göra med honom ?

Spana också in:

timeisrunningout:

Det är så mycket text att jag inte ens kan börja reda ut vad det är du vill diskutera eller vilket problem du vill ha hjälp med. Skulle du kunna sammanfatta frågorna istället?


Jag vet, Jag skrev för att det bara liksom flöt på men det jag vill ha hjälp med är att jag inte vet vad jag ska göra med killen jag tycker om, eftersom att han är tillsammans med sitt ex, och dessutom vet han ingenting om vad jag känner för honom.
JaamenLol:

t jag inte vet vad jag ska göra med killen jag tycker om


Gör ingenting så länge han är tillsammans med någon. Det är rätt respektlöst mot deras förhållande såvida de inte har ett öppet sådant, och let's face it - de flesta under 25 är monogama. Vänta tills han är singel, och sen kan du berätta.
timeisrunningout:

Gör ingenting så länge han är tillsammans med någon


Därför jag inte gör något ju. Det är bara det att, jag sabbade chansen när jag hade den. För ca 1 år sen. Det sista jag vill är att förstöra någons förhållande. Och sen vet man ju hur det kommer att sluta eftersom att det är hans ex ! Men man vet aldrig.
chokladgris:

vad jobbigt du måste ha det


Det ÄR jobbigt! Jag får ju inte ens göra vad jag vill även fast jag är myndig. Ibland vill jag bara sticka hemifrån, men jag vill inte vara ensam, jag vill ha en familj som är stolt över mig. Jag tror inte det kommer bli något med han, ville bara dela med mig av mina känslor, jag ångrar iallafall inte våran vänskap.

Tack snälla för att du läste hela,tror ingen orkade läsa haha[blush]