Forumet - Gå vidare efter en älskad dör

Gå vidare efter en älskad dör

2475 1 19

Igår dog min kära morfar på ett hospice efter fem år av myelom (blodcancer). Han har varit en enormt stor del av mitt liv, min mormor gick bort när jag var bara 5 år. Då flyttade min morfar bara en bit ifrån oss för att han inte skulle bli så ensam, vilket gjorde att jag var där och sov över hela tiden. Han kom också hem till oss flera gånger i veckan med sin hund (som numera bor hos oss). Jag älskar han otroligt mycket, lika mycket som mina föräldrar. De senaste månaderna har han legat på sjukhus och hospice, och natten då han dog var vi där allihopa och turades om att hålla hans hand. Det gick från att träffa han varje dag till att aldrig få se honom mera någonsin. Nu känns allt skit. Han var en underbar person som alltid varit så stark och glad, även åren med cancer. Har plötsliga gråtattacker och det känns så overkligt och det gör så ont i mig. När jag sitter för mig själv och inte blir distraherad känner jag mig gråtfärdig för det mesta. Bara av att se hans hund (vilket jag gör nästan hela tiden för vi tar hand om den nu) gör ont i mig för min morfar älskade verkligen hunden. Tanken av skola och plugg imorgon gör allt värre. Hur gör man för att klara av vardagen de närmsta dagarna efter döden? Hur orkar man? När slutar allt att göra så ont? Hur jag ska orka med plugg och skola denna vecka när det är så mycket prat om begravningar och hans död? 

Närmsta dagarna är alltid tuffa. Det är en sorg man får bearbeta. Man måste acceptera att döden är en del av livet. Även om du känner dig omringad av tunga känslor och tankar så får du fortsätta precis som innan. Låt tiden göra sitt och efter begravningen så brukar det kännas bättre, för då är det som att hen får ett värdigt avslut. 


Kudhos: Närmsta dagarna är alltid tuffa. Det är en sorg man får bearbeta. Man måste acceptera att döden är en del av livet. Även om du känner dig omringad av tunga känslor och tankar så får du fortsätta precis som innan. Låt tiden göra sitt och efter begravningen så brukar det kännas bättre, för då är det som att hen får ett värdigt avslut. 
Jo så är det ju. Eftersom han tar upp alla mina tankar blir det så svårt att plugga också. Och har två prov denna vecka, så det är ju skit det också.Ledsen

Spana också in:

är i liknande situation själv

vet inte hur man hanterar det men det är fruktansvärt svårt. alla säger att det blir bättre, så jag väljer att tro på det och säga det till dig med: det blir bättre. håll ut genom det värsta bara. vill du prata kan du pm:a mig, lyssnar gärna.

kram

Det är alltid tufft när någon i ens närhet dör. Ta ledig, var med din familj och försök bearbeta din sorg. Ångrar att jag inte gjorde detta när min farsa dog då det påverkade mig jävligt negativt. 

Finns inga jätte bra tips, alla gör olika saker för att försöka gå vidare. Beklagar sorgen!


snor: är i liknande situation själv

vet inte hur man hanterar det men det är fruktansvärt svårt. alla säger att det blir bättre, så jag väljer att tro på det och säga det till dig med: det blir bättre. håll ut genom det värsta bara. vill du prata kan du pm:a mig, lyssnar gärna.

kram

Ja, det är väldigt svårt. Och sen verkar det bara vara jag som får gråten i halsen när vi pratar om honom eller tittar på bilder på honom. Alla andra verkar kunna smälta det bättre, men jag vet att det inte egentligen är så. Tack, och beklagar att du behöver vara i denna hemska situation du också!:(

Musicc:
Ja, det är väldigt svårt. Och sen verkar det bara vara jag som får gråten i halsen när vi pratar om honom eller tittar på bilder på honom. Alla andra verkar kunna smälta det bättre, men jag vet att det inte egentligen är så. Tack, och beklagar att du behöver vara i denna hemska situation du också!:(
mm vet hur det är. känns ju väldigt overkligt och obegripligt till en början. tror och hoppas att det blir lättare med tiden. du är iaf inte ensam om en sådan sorg ska du veta! tack så mkt och detsamma. 

reben: ta ledigt från skolan va med folk du tkr om o är trygg med o sånt
Min mamma, min moster och min syster ska åka till stället min morfar växt upp, där min mormor är begraven och där morfar ska begravas. De ska välja kista och prata med prästen osv. Har sagt till mamma flera gånger att jag skulle vilja följa med och sånt, men hon tvekar och tycker jag ska gå i skolan. Folk sjukskriver sig i en vecka ibland när någon dött, varför är det så då hemskt att jag är borta från skolan en dag för att göra något som kan kännas lite värdefullt, som besöka mormors grav. Vet inte hur jag ska lyckas övertala henne, det var väldigt jobbigt i skolan också och svårt att fokusera mig på annat, han dog ju bara för två dagar sedan så det är fortfarande väldigt jobbigt. 

Musicc: Igår dog min kära morfar på ett hospice efter fem år av myelom (blodcancer). Han har varit en enormt stor del av mitt liv, min mormor gick bort när jag var bara 5 år. Då flyttade min morfar bara en bit ifrån oss för att han inte skulle bli så ensam, vilket gjorde att jag var där och sov över hela tiden. Han kom också hem till oss flera gånger i veckan med sin hund (som numera bor hos oss). Jag älskar han otroligt mycket, lika mycket som mina föräldrar. De senaste månaderna har han legat på sjukhus och hospice, och natten då han dog var vi där allihopa och turades om att hålla hans hand. Det gick från att träffa han varje dag till att aldrig få se honom mera någonsin. Nu känns allt skit. Han var en underbar person som alltid varit så stark och glad, även åren med cancer. Har plötsliga gråtattacker och det känns så overkligt och det gör så ont i mig. När jag sitter för mig själv och inte blir distraherad känner jag mig gråtfärdig för det mesta. Bara av att se hans hund (vilket jag gör nästan hela tiden för vi tar hand om den nu) gör ont i mig för min morfar älskade verkligen hunden. Tanken av skola och plugg imorgon gör allt värre. Hur gör man för att klara av vardagen de närmsta dagarna efter döden? Hur orkar man? När slutar allt att göra så ont? Hur jag ska orka med plugg och skola denna vecka när det är så mycket prat om begravningar och hans död? 

Jag förstår din sorg min Morfar dog för lite mer än för tre år sen och Björn(min morfar) var jätte snäll och jag var jätteledsen när han dog och en tid efter men jag har nästan kommit över det o gråter ej mer över min kära Morfar, jag har min Mormor kvar o Farmor o Farfar så jag får vara glad över att ha dem vid min sida!

Du har det värre än mig men du kommer att bli gladare, du får tänka positivt och tänka att du itne ska vara ledsen för vill din Morfar att du ska vara ledsen? Vill hans hund att du ska vara ledsen? nej så se det goda i livet och var glad istället!

Om du känner för att prata är du välkommen att skicka ett meddelande till mig så kan vi dela varandras tankar om våra Morfadrars död eller så.

Det är otroligt jobbigt att förlora någon som du har gjort. En sak som kan motivera dig är att du kan tänka på hur han skulle vilja att du gjorde. Skulle han vilja att du fortsatte, trots han död? Tänk att du lever vidare för honom, för den han var och för att hedra minnet av honom. Men framförallt måste du låta dig själv sörja. Det kommer ta dagar och det är helt förståeligt att du inte orkar gå till skolan nu i början. Tillåt dig att sörja och börja sedan långsamt leva vidare. Skratta för honom och var lycklig för honom. Sänder massa styrkekramar till dig, ta hand om dig !


trevlig-snubbe:

Jag förstår din sorg min Morfar dog för lite mer än för tre år sen och Björn(min morfar) var jätte snäll och jag var jätteledsen när han dog och en tid efter men jag har nästan kommit över det o gråter ej mer över min kära Morfar, jag har min Mormor kvar o Farmor o Farfar så jag får vara glad över att ha dem vid min sida!

Du har det värre än mig men du kommer att bli gladare, du får tänka positivt och tänka att du itne ska vara ledsen för vill din Morfar att du ska vara ledsen? Vill hans hund att du ska vara ledsen? nej så se det goda i livet och var glad istället!

Om du känner för att prata är du välkommen att skicka ett meddelande till mig så kan vi dela varandras tankar om våra Morfadrars död eller så.
Åh tack så mycket! och jag beklagar din morfars bortgång:(

Tennsoldat: Det är otroligt jobbigt att förlora någon som du har gjort. En sak som kan motivera dig är att du kan tänka på hur han skulle vilja att du gjorde. Skulle han vilja att du fortsatte, trots han död? Tänk att du lever vidare för honom, för den han var och för att hedra minnet av honom. Men framförallt måste du låta dig själv sörja. Det kommer ta dagar och det är helt förståeligt att du inte orkar gå till skolan nu i början. Tillåt dig att sörja och börja sedan långsamt leva vidare. Skratta för honom och var lycklig för honom. Sänder massa styrkekramar till dig, ta hand om dig !
Tack så mycket för alla tips! Ska börja tänka så istället

Jag ser saken så här: Man måste bearbeta saken för att kunna gå vidare. Dock blir det jobbigt att göra själv. Man sitter och ältar det i huvudet om och om och om igen, tills man är totalt urless på det, men endå fortsäller man för det behövs. Genom att diskutera med andra och försöka hitta nya vinklar på det så kan det bli lättare att behandla frågan och därmed bearbeta sorgen och försöka lägga den på en hanterbar nivå. Makes sence?


Gasolinerainbow: Jag ser saken så här: Man måste bearbeta saken för att kunna gå vidare. Dock blir det jobbigt att göra själv. Man sitter och ältar det i huvudet om och om och om igen, tills man är totalt urless på det, men endå fortsäller man för det behövs. Genom att diskutera med andra och försöka hitta nya vinklar på det så kan det bli lättare att behandla frågan och därmed bearbeta sorgen och försöka lägga den på en hanterbar nivå. Makes sence?
Har diskuterat mycket om allt detta med min moster de här tre dagarna. Och det är skönt för hon kommer också till mig och vill prata och det hjälper verkligen. Jag är en sån person som verkligen vill prata om jobbiga händelser men vill inte ta upp det själv för jag vill inte göra den andra ledsen och vet inte hur jag ska börja. Vill inte heller att folk ska tycka jag är tjatig. Men när man har en person som också vill prata om det är det enklare. Så ja it makes sense, tack!!!!!

Jag har gått igenom precis samma sak, med min morfar.

Ta stöd från din familj och dina vänner, glöm inte bort att det är okej att gråta, så var ledsen hur mycket du vill. Hitta på någonting med en kompis, kanske gå på bio eller göra något annat roligt? Då kanske du kommer på andra tankar en stund. 

Min morfar gick bort för 5 år sedan, det känns som att man aldrig kommer att le igen, men det kommer du. Lev vidare för din morfars skull, för det hade han velat! 

Styrkekramar Hjärta


busiig: Jag har gått igenom precis samma sak, med min morfar.

Ta stöd från din familj och dina vänner, glöm inte bort att det är okej att gråta, så var ledsen hur mycket du vill. Hitta på någonting med en kompis, kanske gå på bio eller göra något annat roligt? Då kanske du kommer på andra tankar en stund. 

Min morfar gick bort för 5 år sedan, det känns som att man aldrig kommer att le igen, men det kommer du. Lev vidare för din morfars skull, för det hade han velat! 

Styrkekramar Hjärta

Igår hade vi begravning och det kändes skönt att få säga hejdå på riktigt. Det var förstås mycket jobbigt och tårarna sprutade, men nu känns det inte så farligt längre. Tack Hjärta