MarcusKing:
Ingen ska vara fattig men man ska få tjäna mer än någon annan om man får möjligheten
Absolut!
alltid nån jävel som får för sig att de måste ha mer än ngn annna för att bli glad
Kudhos:
svårt att hitta.
Välfärden ger en sådan. Då kan alla få sina grundläggande behov tillgodosedda, även om de inte har ärvt on tjock plånbok, eller har som sin livsambition att arbeta upp en förmögenhet
mynona:
Välfärden ger en sådan. Då kan alla få sina grundläggande behov tillgodosedda, även om de inte har ärvt on tjock plånbok, eller har som sin livsambition att arbeta upp en förmögenhet
Yupp men den finns inte kvar tyvärr. 
presidente: Kommunism är bra om man vill att alla ska ha det lika kasst.
Eller om att man vill att Jordens resurser ska räcka till, och/eller inte utforma världsekonomin efter en postkolonial samhällssyn.
Homochill: Finns det fortfarande stöd för planekonomi?
Inte så mycket. Även bland kommunister har många blivit rädda för att som har med stat och centralism att göra och i praktiken blivit mer anarkister. Det är uppenbart att erfarenheterna från östblocket tvingar oss till allvarlig rannsakan och omprövning men jag tycker det hela urartat i en irrationell beröringsskräck.
Jag tror att staten är ett nödvändigt ont så länge som vi har ett klassamhälle. Vi kan inte avskaffa den hur mycket vi än vill, utan den kan bara göras överflödig. Tillsvidare har den en funktion att fylla och vi behöver förhålla oss till den.
Själva planekonomin har aldrig varit problemet. Den sovjetiska planekonomin fungerade länge fantastiskt, trots att den byggde på primitiv teknologi och brast i transparens och demokrati. En planekonomi som bygger på samtida IT-teknologi och demokratiska strukturer där själva statsapparaten inte ens behöver ha en dominerande roll, skulle förstås fungera ännu bättre. Och det borde fan vara uppenbart för alla numera att marknadsekonomin behöver ersättas med något bättre. Den klarar inte av att hushålla med resurser på ett vettigt sätt. Miljön förstörs, naturresurser slösas bort, människor görs sjuka och skadade av arbete samtidigt som vi har massarbetslöshet. Det är inte "effektivt".
mynona: Jag tycker inte att det spelar så stor roll om vissa är rika och andra fattiga så länge alla har vad de behöver, och standard tillgodoses utefter behov och inte utefter pengar: man ska få sjukvård för att man är sjuk, inte för att man är sjuk och har pengar.
Kan delvis hålla med. Det viktiga är att allas behov (alltså inte bara mat, vård och hyra) tillfredsställs. Rikedom i sig är ju ganska överflödigt egentligen och bidrar sällan till lycka.
Samtidigt, så länge som vi har stora ekonomiska klyftor så kommer det vara svårt att upprätthålla en behovsprincip, för de som har pengar har ett intresse att kunna betala sig till välfärdsfördelar. Så ser det ut i dagens Sverige. Behovsprincipen är urholkad även inom vården nu när privata sjukförsäkringar är vanliga i medelklassen. Redan nu dör mängder av människor för att medelklassen ska få snabb tillgång på läkare för småproblem.
Det beror väl på vad man menar med "relativ" fattigdom. Så länge det finns en klick individer som inte uppfyller samhällets krav på hur man ska leva i samhället så lär det väl dessvärre alltid finnas en grupp som vi anser är fattiga. Nu snackar jag enbart om SVENSKAR men det är ju tillräckligt beklagligt bara det.
Sedan har vi gruppen svenskar som av olika orsaker inte kan jobba typ sjuka, utvecklingsstörda m fl.
allestädesnärvaro: Och det borde fan vara uppenbart för alla numera att marknadsekonomin behöver ersättas med något bättre. Den klarar inte av att hushålla med resurser på ett vettigt sätt. Miljön förstörs, naturresurser slösas bort, människor görs sjuka och skadade av arbete samtidigt som vi har massarbetslöshet. Det är inte "effektivt".
Sovjets planekonomiska system ledde också till utarmning av naturresurser och allvarliga miljöproblem. Hört talas om vad som hände med Aralsjön? För att inte tala om Tjernobyl! Planekonomi leder knappast till bra utfall med avseende på naturresurser, djur och miljö, men en marknadsekonomi kan tämjas så att den gör det. Marknadsekonomin har överlag dessutom inte lett till att människor fått det sämre (utöver de fall där en ohämmad sådan i fattiga länder leder till dåliga arbetsförhållanden, vilket förstås är illa nog). Även om några få procent av världens befolkning sitter och fiser på den största delen av världens resurser, så har människor fått det bättre de senaste 20 åren, särskilt genom att den absoluta fattigdomen har minskats ordentligt. Planekonomi har inga sådana meriter att visa upp och det är osannolikt att den skulle få det om den förverkligades fullt ut. Men med det sagt så behövs givetvis omfattande statliga ingripanden för att uppnå de sociala mål som måste ställas upp för att människor och miljö ska få det bättre, och vad gäller det senare så har de som har makt (ekonomisk eller annan) att förändra situationen knappt lyft ett finger. Så visst, marknadsekonomi är ett bristfälligt system som förutsätter att tillräckligt många anstränger sig för att rättvisa ska uppnås, men vi har tyvärr inget bättre...
basnivån ska vara hög och omfatta samtliga individer. hur stor de relativa skillnaderna i PENGAR sedan är spelar mindre roll. Finns flera viktigare saker än pengar i livet
ekivok ekvilibrist: Sovjets planekonomiska system ledde också till utarmning av naturresurser och allvarliga miljöproblem. Hört talas om vad som hände med Aralsjön? För att inte tala om Tjernobyl!
Jag hävdar inte att planekonomi automatiskt leder till hållbar utveckling, endast att den ger oss möjlighet att välja det.
Det är det som är grejen med socialismen, den är människans myndighetsförklaring av sig själv. Då vi börjar axla ansvaret för våra egna handlingar istället för att styras av mystifikationer och reifikationer, må det så vara religionernas gudar eller marknadens osynliga krafter.
Styrkan men också svagheten hos marknadsekonomin är att ekonomiskt beslutsfattande är enkelt. Det handlar om att väga ens kostnader mot ens intäkter och välja det alternativ som är mest lönsamt. Gör man inte det så går det åt skogen. I ett socialistiskt samhälle så beräknas också kostnader och intäkter (fast på ett mer fullständigt sätt, som räknar faktorer som marknadsaktörer ignorerar eller klassar som "externaliteter" och således förskjuter på andra), men sådan information avgör aldrig beslutet. Det finns inget sätt att kalkylera det bästa alternativet mellan ojämförbara värden. Människan måste bestämma. Och många gånger kommer hon välja att fortsätta med verksamheter som inte är ekonomiskt lönsamma, och lägga ner verksamheter som är det (p.g.a. miljöskäl eller andra).
Huruvida man tror på socialismen är en fråga om huruvida man tror på människans förmåga till ansvar.
ekivok ekvilibrist: Marknadsekonomin har överlag dessutom inte lett till att människor fått det sämre (utöver de fall där en ohämmad sådan i fattiga länder leder till dåliga arbetsförhållanden, vilket förstås är illa nog). Även om några få procent av världens befolkning sitter och fiser på den största delen av världens resurser, så har människor fått det bättre de senaste 20 åren, särskilt genom att den absoluta fattigdomen har minskats ordentligt. Planekonomi har inga sådana meriter att visa upp och det är osannolikt att den skulle få det om den förverkligades fullt ut.
Jaså? Låt oss ta en enkel jämförelse mellan Kina och Indien som exempel. Två länder med likartade förutsättningar. Kinas revolution genomfördes 1949 och Indien blev självständigt 1947. Länderna slog dock inte på olika vägar, Kina valde en socialistisk kurs och Indien en marknadsekonomisk. Vilket land lyckades bäst med att bekämpa "absolut fattigdom"?
Den liberale ekonomipristagaren Amartya Sen är en stor auktoritet på området. Han behandlar bland annat den stora svälten i Kina 1958-1961 som krävde mellan 16 och 30 miljoner människors liv. Sen hävdar att svältens magnitud möjliggjordes av det politiska systemet och mer specifikt det faktum att det saknades politisk opposition och fria medier och att partifunktionärerna i området sa att allt var under kontroll då de inte ville ställas till ansvar för situationen.
Å andra sidan så konstaterar han också att Kinas planekonomiska system var överlägset Indiens när det kom till att möta befolkningens grundläggande behov i form av livsmedel, hälso- och sjukvård, utbildning mm. I Indien tog makthavarna inget sådant ansvar utan lämnade åt den enskilde individen att se till sina behov. Sen uppskattar att det p.g.a. detta i Indien varje sjuårsperiod sedan självständigheten svältit ihjäl lika många människor som i Kina under den stora svälten. Dessa hundra miljoner hamnar inte på någon lista över Ghandis eller någon annans offer, liksom de 16-30 miljonerna i Kina hamnar på Maos. För i en marknadsekonomi finns det ingen som kan hållas ansvarig.
Visst har den absoluta fattigdomen minskat i världen. Men har det verkligen med marknadsekonomi att göra? Har det inte mer att göra med stabilare stater, tillförlitligare institutioner, bättre tillgång till sjukvård och mediciner, minskade väpnade konflikter mm?
Att världen efter hundratals år fortfarande inte förmått lösa ens de mest akuta bristerna är om något ett tecken på marknadsekonomins impotens. Och låt oss heller inte glömma att det var konkurrensen mellan kapital som var motorn i kolonialismen som fuckade upp stora delar av världen från första början. Den konkurrensen verkar allvarligt destabiliserande på världen än i dag och leder till ständigt nya krig.
allestädesnärvaro: Jag hävdar inte att planekonomi automatiskt leder till hållbar utveckling, endast att den ger oss möjlighet att välja det.
Det fungerar inom en marknadsekonomi också. Givet att tillräckligt många vill gå över till en mer ekologiskt hållbar livsstil, så kan man via statligt ingripande styra om så att vi konsumerar mer tjänster än lyxvaror t.ex.. Det går även att beskatta lyxvaror hårdare så att de blir dyrare både att producera och konsumera. Problemet är i grunden konsumtionshetsen och att den premieras inom den rådande kapitalistiska världsordningen, och i det hänseendet (och flera andra) är jag definitivt för en mer socialistisk ekonomisk politik.
allestädesnärvaro: I ett socialistiskt samhälle så beräknas också kostnader och intäkter (fast på ett mer fullständigt sätt, som räknar faktorer som marknadsaktörer ignorerar eller klassar som "externaliteter" och således förskjuter på andra), men sådan information avgör aldrig beslutet. Det finns inget sätt att kalkylera det bästa alternativet mellan ojämförbara värden. Människan måste bestämma. Och många gånger kommer hon välja att fortsätta med verksamheter som inte är ekonomiskt lönsamma, och lägga ner verksamheter som är det (p.g.a. miljöskäl eller andra).
Här är jag helt med!
allestädesnärvaro: Jaså? Låt oss ta en enkel jämförelse mellan Kina och Indien som exempel. Två länder med likartade förutsättningar. Kinas revolution genomfördes 1949 och Indien blev självständigt 1947. Länderna slog dock inte på olika vägar, Kina valde en socialistisk kurs och Indien en marknadsekonomisk. Vilket land lyckades bäst med att bekämpa "absolut fattigdom"?
Kina, givetvis. Men inte tack vare kommunistpartiet, utan just därför att de har sålt astronomiskt stora mängder billiga konsumtionsvaror till västvärlden - helt enligt den rådande ekonomiska ordningens logik! Dock finns det stora klyftor mellan rika och fattiga i Kina, särskilt mellan dem som bor på landet och dem som bor i städerna, så när det gäller social rättvisa så har inte deras ekonomiska politik fungerat särskilt bra. Eller den har tagit miljoner människor ur fattigdom, men samtidigt ökat klyftorna.
allestädesnärvaro: Visst har den absoluta fattigdomen minskat i världen. Men har det verkligen med marknadsekonomi att göra? Har det inte mer att göra med stabilare stater, tillförlitligare institutioner, bättre tillgång till sjukvård och mediciner, minskade väpnade konflikter mm?
Allt det sammantaget. Men den rikedom som genererats i den global marknadsekonomin - som sedan har styrts om till de fattiga dels genom bistånd och institutioner med klart uttalade mål att utrota fattigdom, dels genom handel med dessa länder - har definitivt varit en del av det, det går inte att förneka. Det som behövs i det hänseendet är att en ännu större del av rikedomen omfördelas till de mindre bemedlade, dvs. en form av socialistisk omfördelningspolitik. Utan det är mycket riktigt marknadsekonomin impotent.
ekivok ekvilibrist:
Det fungerar inom en marknadsekonomi också. Givet att tillräckligt många vill gå över till en mer ekologiskt hållbar livsstil, så kan man via statligt ingripande styra om så att vi konsumerar mer tjänster än lyxvaror t.ex.. Det går även att beskatta lyxvaror hårdare så att de blir dyrare både att producera och konsumera. Problemet är i grunden konsumtionshetsen och att den premieras inom den rådande kapitalistiska världsordningen, och i det hänseendet (och flera andra) är jag definitivt för en mer socialistisk ekonomisk politik.Här är jag helt med!
Kina, givetvis. Men inte tack vare kommunistpartiet, utan just därför att de har sålt astronomiskt stora mängder billiga konsumtionsvaror till västvärlden - helt enligt den rådande ekonomiska ordningens logik! Dock finns det stora klyftor mellan rika och fattiga i Kina, särskilt mellan dem som bor på landet och dem som bor i städerna, så när det gäller social rättvisa så har inte deras ekonomiska politik fungerat särskilt bra. Eller den har tagit miljoner människor ur fattigdom, men samtidigt ökat klyftorna.
Allt det sammantaget. Men den rikedom som genererats i den global marknadsekonomin (som sedan pumpats in i institutioner med klart uttalade mål att utrota fattigdom genom att styra om resurser till fattiga länder) har definitivt varit en del av det, det går inte att förneka. Det som behövs i det hänseendet är att en större del av rikedomen omfördelas till de mindre bemedlade, dvs. en form av socialistisk omfördelningspolitik. Utan den är det mycket riktigt att marknadsekonomin är impotent.
det effektivaste sättet mot en grönare ekonomi är att med höjda miljöskatter skapa större incitament för en grönare teknologisk utveckling. sverige kan förstås inte göra det ensam utan det krävs att det sker globalt eller åtminstone på europeisk nivå.
ökade intäkter från miljöskatter = lägre inkomstskatter + hållbar utveckling = win win
Kommunism - duh..
