Forumet - Glasflickan, en novell som ni jättegärna recensera !

Glasflickan, en novell som ni jättegärna recensera !

835 1 14
Hejsan alla, jag har suttit och knåpat på en text idag, det skulle vara jättesnällt om ni ville läsa igenom den och säga vad ni tycker och vad som skulle kunna förbättras.
Borde kanske berätta lite kort bara att denna novell skrev jag baserat på hur jag känner, då jag har varit deprimerad i några år, och jag har haft vänner i perioder som hjälpt mig vara gladare och fått mig att fortsätta vilja leva. Dem har jag förlorat allihop. Men nu har jag i ett tag haft en vän, och han har hjälpt mig att vara glad, men nu har han helt plötsligt slutat att höra av sig så ofta, och ja, det gör mig så oerhört ledsen och det har fått mig att falla tillbaka mot min depp. ja, det är iallafall så att jag känner mig som en glasflicka full med sprickor. Jag ber om ursäkt för att det är så långt och jag hoppas ni orkar läsa och säga vad ni tycker då jag vill bli bättre på att skriva och så. Btw jag är 15 år om det skulle ha någon betydelse :)
Men här kommer den iallafall:
Överallt finns det glasbarn, barn gjorda av glas. Det syns inte på dem, men det är sant ändå. Flickan är gjord av glas, hon är en glasflicka. Av glas blir man när man inte klarar av att vara människa längre. När kroppen har fått nog, och inte kan ta emot fler svek, då blir man av glas. Ömtålig och sprucken, det är hon, glasflickan.
Glasflickans hud är vit som om hon inte gått ut på flera år, och hennes kropp är mager och benig som om hon svällt sig lika länge. Glasflickan är en mycket olycklig flicka, hon ser inget ljus längre, allt hon kan se är mörker och elände. Det är allt hon ser när hon är i verkligheten, men ibland går flickan in i sig själv och där finner hon sitt alldeles egna universum, ett universum där hon får vara en människa av kött och blod med solbrända ben och ett stort leende. Det universumet finns inte på riktigt. Det vet flickan, men hon låtsas ibland att hon inte vet. Det är mycket lättare då. Flickan av glas har gett upp mycket, nästan allt, det ända hon gör nu för tiden är sörjer. Hon sörjer tiden hon förlorat och tiden hon inte kommer få uppleva. Hon sörjer allt i världen man kan sörja, men mest av allt sörjer hon att hon är flickan utav glas. Sin sorg förmedlar hon i tårar och skrift, flickan skriver långa texter av sina tårar om olycka och sorg, men det är ingen som vill läsa hennes tårar, så dem förblir olästa och oförstådda. Flickans hjärta är gjort av glas, iskallt och fullt av sprickor. Sprickor från när dem hon trott skulle vara med henne livet ut har försvunnit, det lämnar spår som aldrig riktigt går att fylla igen. Ibland kan det kännas bättre, som när hon hittat en vän som säger för alltid vi, men den försvinner lika fort som alla tidigare och då blir den igenfyllda sprickan i flickans hjärta dubbelt så stort och hon får ännu en knuff i riktningen rakt in i djävulens famn.
Flickan önska så att någon kunde hjälpa henne, värma henne när det blåser kallt och fylla ut den mest akuta sprickan, det är den sprickan som håller på att klyva hennes hjärta itu, hennes så ömtåliga glashjärta håller på att klyvas i två delar, och när detta är skett är glasflickans liv över. Då har djävulen tagit henne, och krossat henne för alltid.
Men ibland kan räddningen komma från det mest oväntade håll, en pojke av kött och blod som ser rakt igenom flickan in i hennes djupaste själ och ser rakt in i hennes spruckna glashjärta. Till en början har glasflickan svårt att tro att pojken är på riktigt, allt är kanske bara på låtsas. Flickan av glas berättar för pojken av kött och blod att hon är rädd, rädd för att han ska lämna henne och få hennes hjärta att gå itu. Pojken tar då flickans hjärta i sina händer, hans varma händer får hjärtat sakta att smälta samman, pojken av kött och blod fick glasflickans hjärta att bli helt, och han gav henne något hon inte haft på så länge hon kunde minnas, hopp. Pojken av kött och blod höll glasflickans hjärta helt, han gav henne hopp och fick glasflickan att för första gången på många år att känna sig mänsklig, inte lika mänsklig som pojken men inte lika glaslik som tidigare.
Plötsligt en dag när den något mänskligare glasflickan gick högt över molnen, förändrades något, hennes hjärta började splittra sig, dela sig i två delar, smärtan av ett svek, det kände hon. Hon tittar förskräckt på pojken som räddade henne, han tittar inte tillbaka, han har släppt hennes hjärta. Glasflickan blir allt mer ömtålig, hon förstår inte varför, varför han lämnar henne efter att ha lovat att inte. Han var hennes räddande ängel, men han svek henne precis som alla andra. Flickan blir allt svagare och svagare och sjunker ihop. Smärtan i bröstet är olidligt, hennes hjärta rivs itu, glasflickan är inte länge till en glasflicka, snart finns hon inte mer, hon blev sviken och hennes hjärta är snart delat i två, och ingen kan leva utan ett hjärta, det kan inte ens ett glasbarn. De sista minuterna i sitt liv ligger den döende glasflickan i fosterställning, smärtan av ett svek så grovt är fruktansvärd. Pojken som hon trodde var hennes räddande ängel, svek henne, han svek henne som alla andra, även om hon trodde så dumt att han var annorlunda, men hon hade fel, och felet kostade henne livet, då hon tynar bort in i djävulens famn utan ett hjärta. Dagen då glasflickans hjärta gick itu.
Tack !! <3

Spana också in:


S3ON: läser när du har fixat den

mvh
Överallt finns det glasbarn, barn gjorda av glas. Det syns inte på dem, men det är sant ändå. Flickan är gjord av glas, hon är en glasflicka. Av glas blir man när man inte klarar av att vara människa längre. När kroppen har fått nog, och inte kan ta emot fler svek, då blir man av glas. Ömtålig och sprucken, det är hon, glasflickan.

Glasflickans hud är vit som om hon inte gått ut på flera år, och hennes kropp är mager och benig som om hon svällt sig lika länge. Glasflickan är en mycket olycklig flicka, hon ser inget ljus längre, allt hon kan se är mörker och elände. Det är allt hon ser när hon är i verkligheten, men ibland går flickan in i sig själv och där finner hon sitt alldeles egna universum, ett universum där hon får vara en människa av kött och blod med solbrända ben och ett stort leende. Det universumet finns inte på riktigt. Det vet flickan, men hon låtsas ibland att hon inte vet. Det är mycket lättare då. Flickan av glas har gett upp mycket, nästan allt, det ända hon gör nu för tiden är sörjer. Hon sörjer tiden hon förlorat och tiden hon inte kommer få uppleva. Hon sörjer allt i världen man kan sörja, men mest av allt sörjer hon att hon är flickan utav glas. Sin sorg förmedlar hon i tårar och skrift, flickan skriver långa texter av sina tårar om olycka och sorg, men det är ingen som vill läsa hennes tårar, så dem förblir olästa och oförstådda. Flickans hjärta är gjort av glas, iskallt och fullt av sprickor. Sprickor från när dem hon trott skulle vara med henne livet ut har försvunnit, det lämnar spår som aldrig riktigt går att fylla igen. Ibland kan det kännas bättre, som när hon hittat en vän som säger för alltid vi, men den försvinner lika fort som alla tidigare och då blir den igenfyllda sprickan i flickans hjärta dubbelt så stort och hon får ännu en knuff i riktningen rakt in i djävulens famn.

Flickan önska så att någon kunde hjälpa henne, värma henne när det blåser kallt och fylla ut den mest akuta sprickan, det är den sprickan som håller på att klyva hennes hjärta itu, hennes så ömtåliga glashjärta håller på att klyvas i två delar, och när detta är skett är glasflickans liv över. Då har djävulen tagit henne, och krossat henne för alltid.
Men ibland kan räddningen komma från det mest oväntade håll, en pojke av kött och blod som ser rakt igenom flickan in i hennes djupaste själ och ser rakt in i hennes spruckna glashjärta. Till en början har glasflickan svårt att tro att pojken är på riktigt, allt är kanske bara på låtsas. Flickan av glas berättar för pojken av kött och blod att hon är rädd, rädd för att han ska lämna henne och få hennes hjärta att gå itu. Pojken tar då flickans hjärta i sina händer, hans varma händer får hjärtat sakta att smälta samman, pojken av kött och blod fick glasflickans hjärta att bli helt, och han gav henne något hon inte haft på så länge hon kunde minnas, hopp. Pojken av kött och blod höll glasflickans hjärta helt, han gav henne hopp och fick glasflickan att för första gången på många år att känna sig mänsklig, inte lika mänsklig som pojken men inte lika glaslik som tidigare.

Plötsligt en dag när den något mänskligare glasflickan gick högt över molnen, förändrades något, hennes hjärta började splittra sig, dela sig i två delar, smärtan av ett svek, det kände hon. Hon tittar förskräckt på pojken som räddade henne, han tittar inte tillbaka, han har släppt hennes hjärta. Glasflickan blir allt mer ömtålig, hon förstår inte varför, varför han lämnar henne efter att ha lovat att inte. Han var hennes räddande ängel, men han svek henne precis som alla andra. Flickan blir allt svagare och svagare och sjunker ihop. Smärtan i bröstet är olidligt, hennes hjärta rivs itu, glasflickan är inte länge till en glasflicka, snart finns hon inte mer, hon blev sviken och hennes hjärta är snart delat i två, och ingen kan leva utan ett hjärta, det kan inte ens ett glasbarn. De sista minuterna i sitt liv ligger den döende glasflickan i fosterställning, smärtan av ett svek så grovt är fruktansvärd. Pojken som hon trodde var hennes räddande ängel, svek henne, han svek henne som alla andra, även om hon trodde så dumt att han var annorlunda, men hon hade fel, och felet kostade henne livet, då hon tynar bort in i djävulens famn utan ett hjärta. Dagen då glasflickans hjärta gick itu.
Jag håller med om styckindelning och för mig som dyslketiker blev det otroligt svårt att lästa p.ga att jag läste om och hoppade över rader osv... blev väldigt ansträngande för mig att läsa så tyvärr orkade jag inte läsa igenom hela men jag kom en bit i början och det "lät" väldigt bra där! Gillar ditt sätta att skriva på ( av det jag läste )

reben:
Överallt finns det glasbarn, barn gjorda av glas. Det syns inte på dem, men det är sant ändå. Flickan är gjord av glas, hon är en glasflicka. Av glas blir man när man inte klarar av att vara människa längre. När kroppen har fått nog, och inte kan ta emot fler svek, då blir man av glas. Ömtålig och sprucken, det är hon, glasflickan.

Glasflickans hud är vit som om hon inte gått ut på flera år, och hennes kropp är mager och benig som om hon svällt sig lika länge. Glasflickan är en mycket olycklig flicka, hon ser inget ljus längre, allt hon kan se är mörker och elände. Det är allt hon ser när hon är i verkligheten, men ibland går flickan in i sig själv och där finner hon sitt alldeles egna universum, ett universum där hon får vara en människa av kött och blod med solbrända ben och ett stort leende. Det universumet finns inte på riktigt. Det vet flickan, men hon låtsas ibland att hon inte vet. Det är mycket lättare då. Flickan av glas har gett upp mycket, nästan allt, det ända hon gör nu för tiden är sörjer. Hon sörjer tiden hon förlorat och tiden hon inte kommer få uppleva. Hon sörjer allt i världen man kan sörja, men mest av allt sörjer hon att hon är flickan utav glas. Sin sorg förmedlar hon i tårar och skrift, flickan skriver långa texter av sina tårar om olycka och sorg, men det är ingen som vill läsa hennes tårar, så dem förblir olästa och oförstådda. Flickans hjärta är gjort av glas, iskallt och fullt av sprickor. Sprickor från när dem hon trott skulle vara med henne livet ut har försvunnit, det lämnar spår som aldrig riktigt går att fylla igen. Ibland kan det kännas bättre, som när hon hittat en vän som säger för alltid vi, men den försvinner lika fort som alla tidigare och då blir den igenfyllda sprickan i flickans hjärta dubbelt så stort och hon får ännu en knuff i riktningen rakt in i djävulens famn.

Flickan önska så att någon kunde hjälpa henne, värma henne när det blåser kallt och fylla ut den mest akuta sprickan, det är den sprickan som håller på att klyva hennes hjärta itu, hennes så ömtåliga glashjärta håller på att klyvas i två delar, och när detta är skett är glasflickans liv över. Då har djävulen tagit henne, och krossat henne för alltid.
Men ibland kan räddningen komma från det mest oväntade håll, en pojke av kött och blod som ser rakt igenom flickan in i hennes djupaste själ och ser rakt in i hennes spruckna glashjärta. Till en början har glasflickan svårt att tro att pojken är på riktigt, allt är kanske bara på låtsas. Flickan av glas berättar för pojken av kött och blod att hon är rädd, rädd för att han ska lämna henne och få hennes hjärta att gå itu. Pojken tar då flickans hjärta i sina händer, hans varma händer får hjärtat sakta att smälta samman, pojken av kött och blod fick glasflickans hjärta att bli helt, och han gav henne något hon inte haft på så länge hon kunde minnas, hopp. Pojken av kött och blod höll glasflickans hjärta helt, han gav henne hopp och fick glasflickan att för första gången på många år att känna sig mänsklig, inte lika mänsklig som pojken men inte lika glaslik som tidigare.

Plötsligt en dag när den något mänskligare glasflickan gick högt över molnen, förändrades något, hennes hjärta började splittra sig, dela sig i två delar, smärtan av ett svek, det kände hon. Hon tittar förskräckt på pojken som räddade henne, han tittar inte tillbaka, han har släppt hennes hjärta. Glasflickan blir allt mer ömtålig, hon förstår inte varför, varför han lämnar henne efter att ha lovat att inte. Han var hennes räddande ängel, men han svek henne precis som alla andra. Flickan blir allt svagare och svagare och sjunker ihop. Smärtan i bröstet är olidligt, hennes hjärta rivs itu, glasflickan är inte länge till en glasflicka, snart finns hon inte mer, hon blev sviken och hennes hjärta är snart delat i två, och ingen kan leva utan ett hjärta, det kan inte ens ett glasbarn. De sista minuterna i sitt liv ligger den döende glasflickan i fosterställning, smärtan av ett svek så grovt är fruktansvärd. Pojken som hon trodde var hennes räddande ängel, svek henne, han svek henne som alla andra, även om hon trodde så dumt att han var annorlunda, men hon hade fel, och felet kostade henne livet, då hon tynar bort in i djävulens famn utan ett hjärta. Dagen då glasflickans hjärta gick itu.
Ser inte så jävla bra ut på mobil det där... men men :))