Forumet - Grå nyanser av livet

Grå nyanser av livet

1278 0 30
Hon målar grå moln i luften och det tränger sig in överallt, i kläderna, i tankarna och i ögonen. En mörk grå ton och när hon går sin väg så blir allt fint igen.
Eller var det röken från de tusentals cigaretter som hon rökte jämt och ständigt. En unken rök som ibland blev så påfrestande att inte ens hon själv orkade med den och då tog hon ett bad med rosendoftande tvål i och tvättade sin rutiga klänning under tiden.
Det gick inte att tänka på vad som hade hänt om hon gjort annorlunda, tänkt smartare och valt bättre. Då blev man galen och hon hade tänkt det så otroligt många gånger att spegeln var sönder i badrummet och hon hade inte längre kvar något porslin i skåpen. Men hon åt ju ändå aldrig.
Hennes dotter kom ibland, hennes underbart vackra dotter med väldoftande hår och vita tänder, och städade och drack kaffe. Hon hade aldrig bett sin dotter om hjälp men det är väl sådant man gör kanske, mellan mor och dotter.
Hon hatade mjölkkartonger som måste vikas och hon hatade disktrasor som skrek efter smuts, renlighet och ansvar. Hon hatade alla trasmattor med matta och smutsiga färger och hon hatade radion med lyckliga och kloka röster. Det sades att hon måste ta tag i någonting som för länge sedan gått sin väg och hon satt på balkongen, stel av skräck och blicken var fäst på de gröna bladen i träden.

”Jag hatar mig själv”, sade hon och det var nog då allt började. Det var då som hon hade bestämt sig för att det inte längre gick att komma någon vart. Hon brukade sitta i gallerian och stirra på människorna som gick förbi och se vilka som märkte av henne. Hon syntes inte och det hade hon länge misstänkt men inte förrän nu förstod hon att det var sant.
”Jag tvingade din far in i mitt liv och visst gillade han mig ett tag men jag gör allt jag rör vid grått och han förstod ganska snart att om han inte drog sig ur så skulle han förgås i all den här grå sörjan.”
Dottern log stilla och rörde lite i kaffet. Hon var så vacker under den perfekt klippta luggen och de där glittriga ögonen, hade hon någonsin haft sådana där glittriga ögon? Hon vågade inte fråga.
”Alla har sina egna liv”, fortsatte hon med blicken på den smuliga bordsskivan. ”Små, små liv med väggar omkring sig. Små, små väggar med tråkigt färgade tapeter och sneda tavlor med fettfläckar på ramarna.”
Hon lutade sig fram mot bordsskivan, puttade till sig några smulor och började med ett barns ögon dela på dem med de sönderbitna naglarna. Gammalt nagellack fanns kvar, spår av minnen från rödmålade fina naglar.
”Och har man en gång fått ett litet, litet liv med tapetserade väggar så släpper man det inte för allt i världen, för vem vet om det finns någon som vill släppa in en igen?”
Dottern ställde sig upp och gick bort till diskhon, blötte ner den gula disktrasan och lade den rakt på hennes delade smulor. Hon stirrade på när den svepte med graciösa rörelser över bordsskivan och hur några smulor ramlade ner på golvet när den lyfte. Små, små smulor studsade som små stenar innan de ramlade ner i avloppet. Hon såg på bordet, länge.
”Det blev inte rent. Bordet är inte rent”, sade hon och följde mörka fläckar av ännu mer minnen.
”Det går inte att ta bort”, sade dottern och följde sin mors händer som målade osynliga mönster över intorkade fläckar och jack efter bestick och raseriutbrott. Duken låg i tvättkorgen på toaletten, den med tulpaner och solar på som hon en gång tyckt så mycket om. Man blir som en gul lysande sol när man ser den, hade hon sagt och dottern hade skrattat och hoppat runt som en sol för att visa att hon tittat på den. Nu var den rödfläckig av vin och grå av hennes moln.

”Vi måste göra något åt dina väggar”, suckade dottern med händerna i sidorna, en sådan vuxen position med lite bakåtlutad rygg och mellanrum mellan fötterna. Vardagsrummet, det näst värsta rummet i hennes lägenhet. Köket var förståss värst med disk, smuts, kartonger och mat. Vardagsrummet var det där rummet som skulle vara mysigt, tryggt och hemtrevligt. Tända ljus, tv och vinglas. En mysig soffa, en stickad filt med matchande kuddar. Kanske en fåtölj. Oros-rummet. Ångest-rummet. Gråt-rummet. Det var fint innan gardinerna slets sönder och väggarna ritades på. Dotterns gamla söndertuggade kritor passade perfekt till den varma gula nyansen och svarta, grå och blå moln prydde den hemgjorda tavlan över soffan. Ojämna men fint målade droppar rann nerför väggen bakom soffryggen och hon hade varit tvungen att flytta på tavlan för att komma åt. Men hon hängde upp den igen, såklart.

Sovrummet. Rummet av kärlek och lust, lycka och liv. Friska lakan och rena väggar med guldiga ramar där livliga leenden ska skimra bakom glasskydd. Mjuka kuddar med skratt och lätta fjädrar i solskensluft. Ensamhets-rummet, minnes-rummet, sjukdoms-rummet. En gammal säng, blodiga lakan med avtryck från en benig kropps vassa kanter.
”Och att jag inte får städa sovrummet, jag förstår inte mamma”, suckade dottern och skakade på huvudet. Förstår inte. Papper med gråfärgade nyanser låg på golvet, under sängen, dolde golvet med fasttorkade smutsfläckar av kaffe, te, vin, tuggummi. Dolde en värld av fläckar. Hon målade grå moln på papperna i sovrummet och de trängde sig in i drömmarna om natten. De trängde sig in i väggarna, i sängen, i kuddarna och i huden. Hon hade grå hud med leverfläckar på ryggen och håret var otvättat.

Dottern gick in på toaletten och tvättade noggrant sina händer och hon räknade hur många sekunder hennes dotter stod med händerna under det ljumma vattnet. Hur länge hennes dotter tog på sig att tvätta bort det grå. Sju, åtta, nio, tio, elva… Hon stod i dörren och såg hur dottern kramade, ålade, skrubbade händerna mot varandra. Tolv, tretton, fjorton, femton, sexton… Dotterns ansikte såg vanställt ut i den söndriga spegeln men hon var lika vacker för det. Toaletten var redan grå och hon sken som guld i kontrast till rostig metall och vattenskadade tapeter. Trettio, trettien, trettitvå… deras blickar möttes i en av spegelkanterna som fanns kvar och hennes dotter drog efter andan, höll den och andades inte ut förrän hon stängt av vattnet och torkat sig i handduken bredvid.
”Jag måste gå… måste hämta Elias på dagis”, sade dottern och höll in magen när hon gick förbi ut genom dörröppningen. Hon följde tyst efter, drog med handen över väggen i hallen som ledde till ytterdörren. Såg på när dottern fumlade med jackan och satte på sig den stickade mössan och den fick henne att le.
”Du hade en liknande när du var mindre”, sade hon och rörde med fingertopparna på det röda tyget. Dottern drog den längre ner över öronen och log.
”Jag kommer tillbaka på måndag”, sade hon och drog sig mot dörren och vinkade tafatt innan hon stängde den. Hon vände sig om mot hallspegeln där endast hennes högra höft syntes. En liten glasskärva fanns kvar i spegelramen och till och med hennes högra höft var grå. Hon drog med fingrarna över höften, kände någonting i fickan på klänningen och fann en liten grå krita kvar. Den var använd flitigt men lite fanns ändå kvar. Tyst gick hon in i lägenheten igen och funderade på var hon skulle måla sina sista grå moln.

Spana också in:

Jättebra! Ett härligt språk, man flöt bara med. I början hade jag lite svårt att ta mig in, den gav så många vibbar om jobbiga saker att man knappt ville börja. Men sedan blev det svårt att sluta läsa.
Händelserna följer på varandra på ett naturligt sätt, knuffar en vidare mot nästa händelse.
Olycksbådande och svår. Man ville gå ut genom dörren tillsammans med dottern.
Mycket bra skrivet! Applåder!