Forumet - Gud och Kommunism

Gud och Kommunism

140 0 19
(det är inte jag som skrivit texten, jag betraktar mig inte som religiös men jag ska läsa Spinoza i cirkel framöver, det kan sluta hur som helst!)

Image
Från ESF i Malmö, september 2008

Problemet med att kalla sig ”troende” är att det förväntas återspeglas på våra åsikter. Gud betraktas som en politisk varelse, ett regelverk och livsstilsprogram som du och jag ska tvingas utgå från i vårt rationella tänkande och inte minst i vårt handlande. För mig är Gud det absolut motsatta, anti-politiken och anti-rationalismen i dess renaste form. Han behöver inte motiveras, utan är en del av mig när jag behöver honom/henne/det.

Gud kan omöjligen förstås eller ens förklaras med något så världsligt som argument eller exempelvis texter som den här. Min närhet till honom finner jag i det som blir kvar när jag skalar bort det som vi vanligtvis kallar ”tänkande” och ”handlande”. Där finns en känsla, viljan till kärlek, frid och harmoni. Mitt hjärtas strävan efter fullkomlig ro.

Gud i rationalismens era
Men så kan man fråga sig om denna hjärtans strävan efter harmoni inte är en helt naturlig reaktion på den kaotiska värld jag föddes i. Kan inte tron på att mitt ”oros tomrum” går att fylla med Gud, bara vara det opium så ger mig mening i en trist dag på jobbet? Mitt intellekt skulle inte förneka det en sekund. Å andra sidan är hjärnan sällan svårövertygad om jag bara har hjärtat med mig.

Tron på att världen kan systematiseras och rationellt förklaras in i minsta detalj fyller exakt samma funktion som Gud. Med vetenskapen vill vi begripa vår ångest, vår kärlek, vårt hat och kanske rent av självaste döden. Alla frågor har ett svar och vi är inget annat än våra egna tankar och den fysiska värld vi betraktar. Kan vi förklara världen så kan vi även förklara oss själva. Fysik och metakognition ersätter gamla pergamentsrullar och mystiska traditioner.

Rationalismen blir således den moderna, sekulära kapitalismens religion – dess absoluta dogm. Vi är födda i en tid där allt och alla ska vägas, mätas och sorteras. Allt har sin plats, inte i en gudomlig ordning, utan i en kapitalistisk. Kreativitet, kärlek och omtanke måste motiveras, allra helst ska det vara lönsamt. I min identitet som arbetare, som produkt, glömmer jag bort mig själv, mitt inre. Vägen tillbaka finns inte i bönen utan i en bok på Åhléns. Dr. Phil och Vetenskapens värld blir mitt nya opium.

Gud är mer än åsikter
En sådan kultur sätter även sina spår i kyrkan. Dit söker sig den som fruktar förändring, som vill ha en tillhörighet och gemensamma värden. Kanske även den som vill ha andlighet. Men församlingarna går från att vara en gemenskap med varandra och Gud till att bli ideologiska föreningar. Ordet, eller den egna tolkningen av Ordet, tycks bli viktigare än den religiösa upplevelsen. Vi får homofobi och förakt för det annorlunda, där vi egentligen skulle ha kärlek och gemenskap med Gud.

Gud är alltså inte politisk, åtminstone inte för mig. Han är den andliga upplevelsen, kärleken. Jag är i gemenskap med honom när jag inser att kärleken är större än allting annat. Inte på ett intellektuellt och tankemässigt plan, utan när jag förstår och känner det i hjärtat. I den känslan går det inte att bli annat än religiös, livet får en helt ny innebörd.

Gud är större än politiken, för vad kan vara större än kärleken? Min förståelse av det som är världsligt, alltså samhället och politiken, kommer aldrig att bli gudomligt. Förståelsen är ju min. Däremot måste jag tro att om min avsikt är uppriktigt kärleksfull, både för mig och för mina medmänniskor, så ska jag följa hjärtat. Inte för att det år gudomligt, utan för att Gud vill att vi ska välja kärleken.

Att förstå Gud som ett kärlekens väsen och att ta med kärleken in i politiken är inte att göra Gud politisk. Det är först när jag tillskriver honom åsikter som jag gått in i den fällan, och i ett så djupt avgrundshål hoppas jag aldrig att jag hamnar. Däremot kommer min gudssyn alltid att återspeglas i hur jag ser på samhället och andra människor. Tomhet och hat kommer aldrig att bli gudomligt, inte för mig.

Kapitalism är tomhet
I min förståelsevärld är kapitalismen någonting avskyvärt. Vi föds in i sociala relationer där var och en ska sköta sig själv, men där ingen som vill leva ett värdigt liv kan avvika från ordningen. Produktionen baseras inte på våra eller andras behov, och arbetet vi utför är aldrig något vi kan relatera till. Jobbet blir den plats där vi drömmer om att vara någon annanstans, där vi lär oss förstå och acceptera meningslösheten. Vi som inte accepterar denna tomhet kallas bråkmakare.

Men vems sida ställer sig Gud på egentligen? Den som vill göra något vackert av hans mästerverk, som vill hitta mening i varenda liten minut, eller den som accepterar tristessen och tomheten som en naturlig del av den fullkomliges skapelse? Jag har inget svar, men måste som sagt tro att en strävan som drivs av kärlek och omtanke alltid är godkänd.

Såhär innan avslutningen tänkte jag att det kunde passa bra med ett citat ur Jesaja som länge tilltalat mig något oerhört. Det förklarar min bild av ett mänskligt paradis ganska bra:

”De skall bygga hus och bo i dem, odla vingårdar och äta deras frukt. Det de byggt skall inte bebos av andra, det de odlat inte ätas av andra”
(Jes 65:21 – 22)

En dag så ska vi äta vår egen frukt och efter apostlarnas exempel fördela den efter behov, åtminstone om jag får bestämma.

På bloggen kommer det att dyka upp texter om detta. Delvis av mig och delvis av en kompis, som också har en hel del tankar att lufta i ämnet. Vi vill kanske sätta vårt perspektiv på hur Jesus eller någon annan religiös frontfigur sa något fett, kanske på hur kommunism skapar möjlighet till omtanke, mystik och verklig mångfald. Vi får se vad den kommande vintern inspirerar till. Hur som helst är vi även nyfikna på andras erfarenheter i ämnet. Berätta gärna!

Länge leve kommunismen! Halleluja!

I Gemenskap
KarlMarx:

Länge leve kommunismen! Halleluja!


Man kan inte tjäna två herrar, dvs en mänsklig regering och en himmelsk.

"Älska inte världen, inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns kärleken till Fadern inte i honom, ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och det högfärdiga skrytet med ens resurser i livet, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen försvinner, och även dess begär, men den som gör Guds vilja består för evigt." (1 Joh. 2:15-17)

Förlitar man sig på politik så förlitar man sig på att människan ska lösa problemen i världen och inte Gud. Det går helt enkelt inte ihop sig. Man kan inte tjäna två herrar. Jesus uttryckte sig tydligt om det.

Spana också in:

Homunculi:

Men betänk att Gud gav mannen den fria viljan och världen i han vård.


Ja, till den fullkomlige Adam. Sen gick det ju som det gick och människan har skapat politiska system och försöker styra människan utan Guds principer.

"Allt detta har jag sett när jag inriktade mitt hjärta på varje gärning som har utförts under solen, i en tid då människa har haft makt över människa till hennes skada" (Predikaren 8:9) [ops]
Misael:

Förlitar man sig på politik så förlitar man sig på att människan ska lösa problemen i världen och inte Gud.


Jag är inte främmande för ett immanent gudsbegrepp, jag kan på sätt och vis ta det till mig. Men jag är tveklöst främmande för den farliga idealism som du ger uttryck för. Det är inte en slump att makthavare i alla tider spridit sådana idéer.

Idealisten som förtrycks gör inte uppror. Han ber i stället Gud att göra hans herrar snällare eller, i värsta fall, att Gud ska skaffa honom en bättre herre. Eller så inbillar han sig att själva hans lidande, hans undergivenhet och fromhet ska göra världen bättre. Herrarna själva vet mycket väl att det inte är så. Därför tänker och handlar de inte heller så.

Som tur är så finns det religiösa som tar världen på allvar.
KarlMarx:

Som tur är så finns det religiösa som tar världen på allvar.


Jag sammanfattar mitt svar på detta vis:

"Älska inte världen, inte heller det som finns i världen. Om någon älskar världen, finns kärleken till Fadern inte i honom, ty allt som finns i världen, köttets begär och ögonens begär och det högfärdiga skrytet med ens resurser i livet, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen försvinner, och även dess begär, men den som gör Guds vilja består för evigt." (1 Joh. 2:15-17)

"Jag har gett ditt ord åt dem, men världen har hatat dem, därför att de inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen." (Johannes 17:14)

Är man i "världen" så tar man del av dess värderingar, dvs man förlitar sig på ett politiskt system. Att man "inte är någon del av världen" betyder självklart tvärtom. Man tar inte del av världens värderingar, dess politiska system utan man förlitar sig på att Guds regering ska ställa allt tillrätta. Man kan inte tjäna två regeringar; en mänsklig och en himmelsk. Enkel logik. Politik och religion hör helt enkelt inte ihop.
Andra fåren:

Allt vad Satan har skapat är orättvisor och misslyckande.

Vad ser du att han är en räddare?


Saken är att det är tvärtom. Lucifer var en rebell och ledare över en anti-religös rebellisk makt som stod emot lagar som Jehova skapat.
Även han vara en skapelse men han ville att änglarna skulle vara fria och stod emot guds vilja, då kom syndafallet, gud sa att det var fel och skickade ner Lucifer till en plats som han kallade för hellvetet tillsammans med Lucifers medföljare.
När han föll blev han en fallen ängel, alltså en demon, bannad från paradiset så blev hans nya namn Satan och hans mål är att jorden en dag ska bli demonernas hemland.

Lucifer betyder ljusets gud eller ljusets bärare.
Cruento:

Lucifer var en rebell och ledare över en anti-religös rebellisk makt som stod emot lagar som Jehova skapat.


Och vad är det som är så rätt med detta?

Cruento:

Även han vara en skapelse men han ville att änglarna skulle vara fria och stod emot guds vilja


Och detta har lett till dem för stå inför en evig dom av tillintetgörelse.

Är detta så bra eller?

När Satan fick Adam och Eva att vara olydiga mot Jehova, väcktes en viktig fråga. Satan ifrågasatte inte Jehovas makt. Till och med Satan vet att Jehovas makt är obegränsad. Nej, Satan ifrågasatte Jehovas rätt att styra. Genom att kalla Gud en lögnare som undanhåller sina undersåtar sådant som de skulle kunna ha glädje av beskyllde Satan Jehova för att vara en dålig härskare. (1 Moseboken 3:2–5) Satan påstod att människorna skulle ha det bättre utan Guds styre. Det här var ett angrepp på Jehovas suveränitet, hans rätt att styra.

Adam och Eva gjorde uppror mot Jehova. De sade i själva verket: ”Vi behöver inte Jehova som härskare. Vi kan själva bestämma vad som är rätt och fel.” Hur skulle Jehova kunna avgöra den här stridsfrågan? Hur skulle han kunna lära alla skapelser med tankeförmåga att upprorsmakarna hade fel och att hans sätt att sköta saker och ting är bäst? Några kanske tycker att Gud helt enkelt borde ha tillintetgjort dem som gjort uppror och börjat om på nytt. Men Jehova hade förklarat att det var hans avsikt att uppfylla jorden med Adams och Evas avkomlingar, och han ville att de skulle leva i ett jordiskt paradis. (1 Moseboken 1:28) Jehova genomför alltid sina avsikter. (Jesaja 55:10, 11) Om han hade gjort sig av med upprorsmakarna i Eden, skulle det inte heller ha besvarat den fråga som hade väckts när det gäller hans rätt att styra.

Vi kan ta en illustration. Tänk dig att en lärare talar om för sina elever hur de skall lösa ett svårt matematiskt problem. En begåvad men upprorisk elev påstår att lärarens sätt att lösa problemet på är fel. Han antyder att läraren inte kan sin sak och hävdar att han har en mycket bättre lösning. En del elever tror att han har rätt och blir också upproriska. Vad skall läraren göra? Om han avlägsnar upprorsmakarna från klassen, vad får det för verkan på de andra eleverna? Kommer de inte att tro att deras klasskamrat och de som tog hans parti har rätt? Alla de andra eleverna i klassen kan förlora respekten för läraren och tro att han är rädd att bli överbevisad om att han har fel. Men anta att läraren låter den upproriske eleven visa klassen hur han skulle lösa problemet.

Jehova har gjort ungefär som läraren. Kom ihåg att upprorsmakarna i Eden inte var de enda som berördes. Miljoner änglar såg det som hände. (Job 38:7; Daniel 7:10) Hur Jehova tog itu med upproret skulle i hög grad påverka alla dessa änglar och till slut alla skapelser med tankeförmåga. Så vad har Jehova gjort? Han har låtit Satan visa hur han skulle styra över människorna. Gud har också låtit människorna styra sig själva under Satans ledning.

Läraren i vår illustration vet att upprorsmakaren och de elever som tagit hans parti har fel. Men han vet också att det kommer att vara till nytta för hela klassen att han låter upprorsmakarna få tillfälle att försöka bevisa sin sak. När de misslyckas kommer alla ärliga elever att se att läraren är den ende som är kvalificerad att leda klassen. På samma sätt vet Jehova att alla ärliga människor och änglar kommer att ha nytta av att se att Satan och hans medbrottslingar har misslyckats och att människorna inte kan styra sig själva. Som Jeremia i forna tider kommer de att lära sig den här viktiga sanningen: ”Jag vet, Jehova, att jordemänniskans väg inte tillkommer henne. Det tillkommer inte den man som vandrar att själv styra sina steg.” (Jeremia 10:23)
Andra fåren:

Och vad är det som är så rätt med detta?


Alltså det spelar ingen roll, du verkar inte lyssna och det är svårt att förklara när någon är låst vid en vinkel och inte kan förstå att det finns andra tolkningar på kristendomen med.
Det jag talar om för dig n u är satanismen, du kan inte säga att det är fel, du ser endast från en sida och försöker inte så mycket mer heller så jag lämnar diskussionen så här, läs om om du vill försöka förstå.