Okej, enda anledningen till varför jag skriver detta är för att jag måste ha det ur mig, haha. Och jag behöver en hjälp eller ja, åsikter.

Jag har alltid varit lite anourlunda. Inte anourlunda att jag har haft problem eller varit mobbad och så, utan jag har alltid varit mognare än dem andra och jag har alltid kunnat få konktakt med vilken tjej jag ville (och det är något som många killar bli avunsjuka på). Detta är för att det var mer eller mindre min 5 årigäldre storasyster som uppfostrade mig så jag har fått följa henne och bli lika mogen som henne i sättet.

Det har lätt till att jag kan snacka med tjejer och nästan alla tjejer gillar mig, tycker jag är lätt att umgås med. Jag har fått en bra stil, som jag får komplimanger för varje dag. Men ändå har jag aldrig känt att jag passat in. Jag har alltid varit den som har bytat kompisar varje vecka aldrig hittat "min plats"

När jag var nio träffade jag en kompis som hette Alex på en fotbollstävling. Han bor utanför Helsingborg och jag bor i Uppsala. Vi blev bra vänner då, och har växt upp tillsammans sedan dess. Idag är vi två kopior av varandra, jag kan för första gången känna att jag verkligen passar in och jag har hittat en såkallad "bästa vän". Det har pågott i 8 år nu.

Problemet är bara att vi bor en ganska lång stäcka från varandra och båda har slutat med fotboll. Vi träffades nyligen då han var här bara någon dag och det betyde extremt mycket för mig. Men jag börjar fan bli rädd nu, jag är väldigt säker i min sexuella läggning så jag menar inte på något sådant, men jag hatar att vi bor så lång ifrån varandra. Jag är inne på hans facebook varje dag för att se om något har hänt i hans liv. Allt jag gör på facebook gör jag för att han ska läsa det (mer eller mindre) känner mig fan som en jävla parasit. Haha.

Min fråga är nu, han är inte speciellt pratglad på internet eller chatten och jag kmmer aldrig ringa till honom för det blir för skumt. Hur fan håller man kontakten utan att bli jobbig? Och ja, har ni någonsin känt som jag gör nu? Vad gjorde ni då? Jag tror att enda anledningen till varför jag känner mig så är för att vi aldrig träffas för jag gör inte liknande med mina närmasta vänner i Uppsala.

Aja, tack för att i läste.