Forumet - Har du accepterat din homosexualitet?

Har du accepterat din homosexualitet?

689 0 33
Jag växte upp i ett litet samhälle i norra Sverige.
Där fanns det ofta ett "beryktat" homo i varje skola. Som förstås mobbades därefter. Själv var jag förvirrad och osäker kring min sexualitet under hela min uppväxt. Jag började tända på killar i mellanstadiet och i gymnasiet började jag slutligen tappa intresset för tjejer helt. Jag har länge försökt klänga mig fast vid att jag är bisexuell och att jag kommer hitta en tjej till slut. Att jag bara behöver experimentera lite osv. Men nu så har jag experimenterat en himla massa i många år och jag har varit hopplöst förälskad i ett par killar - men inga tjejer.

Sedan jag flyttade hemifrån och till en större ort i södra Sverige, så känner jag äntligen att jag accepterat mig själv med mina olikheter. När jag förra året för första gången höll en kille i handen mitt på ljusa dagen i stan och stannade upp för att hångla mitt på torget, så bestämde jag mig för att aldrig mer känna mig tvungen att trycka ned min läggning. För då var jag äntligen lycklig, kände jag. Idag är jag öppet homosexuell för alla och det känns himla bra att inte behöva skämmas över sig själv[smile]

Vilka är dina erfarenheter?

Spana också in:

Gött att du är ute!

Jag är inte homosexuell, men jag har varit förälskad i en tjej och antar att jag då är bisexuell, om man måste sätta namn på det.
Har dock svårt för att se mig själv i en situation där jag är tillsammans med en tjej på det sättet.

Bara vänner från internet vet. Kände jag längtan efter att berätta för familj och umgängeskrets så skulle jag göra det.
Ja jag har det men jag är fortfarande lite osäker om jag är homo eller bi, jag var kär i en kille förut (och om det skulle gå att träffa honom igen så skulle jag bli det igen)
men det gick inte så bra i slutändan, hans familj började hata mig när de misstänkte att jag var homo (iaf det är vad jag tror)

Med tjejer så har jag inte haft relationer med dom så antagligen så är det för att jag har lättare att ha kontakt med killar än med tjejer. Jag föredrar också killar framför tjejer än, så jag antar att jag är homo men kan tänka mig bli bi om nån sexig tjej skulle få syn på mig :P
Jag var väldigt förvirrad över min läggning när jag var mindre. Jag la mycket energi på att försöka förstå känslorna i min kropp. Jag önskar att någon hade sagt till mig: "skit i vad du blir förälskad i. ta det lugnt. man behöver inte fatta".
Jag attraheras av både tjejer och killar, men hade inte en tanke på att jag kunde vara bisexuell när jag var mindre.

I 9:an blev jag tillsammans med en brud. vi höll varandra i handen och kysstes offentligt. Men vi fick ta emot väldigt mycket skit från folk runt omkring. Dom kommenterade oss på tunnelbanan och sa att vi var äckliga. Då vågade vi inte säga något utan försökte ignorera det. Men såklart så blev vi väldigt ledsna. Efter 7 månader tog det slut mellan oss och jag har bara varit tillsammans med en kille efteråt.
Skulle jag bli trakasserad av folk för min kärlek nu skulle jag definitivt ryta ifrån. Jag är äldre nu och står upp för mig själv.
Mina erfarenheter.. hmm.
Jag är ganska "ny" inom detta om det går att säga så. Jag har alltid varit mycket informerad och medveten om "homo-världen". Har däremot inte börjat inse att jag kanske är det förrän nyligen.
Jag har alltid känt mig obekväm inom hetero-normen. Att man ska ragga på killar på fester, att hänga med i mina tjejkompisars prat om killar dagligen. Det har alltid varit en gåta och konstigt. Jag fattar bara inte grejen.

Jag har alltid stört mig på folk som, även om de är långt ifrån homofober, liksom tycker att det är någonting speciellt med homo/bi folk. Som till exempel att man säger något så alldagligt som "Jag träffade mig kompis Linus igår." och sen tillägger "han är bög". Just sådant här tänkte jag långt innan jag ens funderade på vad jag själv var. Jag kopplade aldrig tillbaks det till mig själv.

Jag har inte riktigt "kommit ut" än eftersom jag inte riktigt känner för att sätta en etikett på mig själv. Vill inte riktigt bli den personen i samtalet ("igår träffade jag min kompis s*****... hon är gay."). Dock så planerar jag ju såklart att säga det till min familj och så.. men det återstår att se vad som händer. Skulle inte gissa att det kommer gå så bra [badgrin]
Jag har väl alltid accepterat att jag är gay. Däremot har jag inte alltid accepterat att fantisera sexuellt om andra killar och jag har inte alltid accepterat andras förhållning till min sexualitet.

I dag är jag rätt lycklig på den fronten (och andra fronter också) och jag tycker det är tråkigt att det ska vara så svårt att hitta "nån". Det är inte som att man kan hångla upp första bästa kille på kompisens hemmafest eller så...

Qruiser finns, och där finns även jag, men grejen är att det är svårare att leva som bög än hetero. Det är svårare att hitta kärlek, och omgivningen -- eller ens rädslor för omgivningen -- gör att fler förhållanden går i kras när de är samkönade än olikkönade.

Samhället har aldrig i mannaminne uppmuntrat till samkönade kärleksrelationer och det kanske gjort att man upffattar homosexualitet som ett rent sexuellt tillstånd än an emotionell läggning hos människor.

Några tankar här på kvällen
jason:

Samhället har aldrig i mannaminne uppmuntrat till samkönade kärleksrelationer och det kanske gjort att man upffattar homosexualitet som ett rent sexuellt tillstånd än an emotionell läggning hos människor.


jag måste bara refutera detta för de gamla grekerna såg kärleken mellan två män som den högsta formen av kärlek. plato skrev ju en hel bok (Symposion) som i princip bara handlar om kärlek mellan män.

OnT: är väl för fan inte bög.

Dold text: är bi/pan/whatev.