Forumet - Har ett konstigt minne från när jag var liten

Har ett konstigt minne från när jag var liten

133 0 22
Eller jag trodde i alla fall att det var ett minne då men lär ha varit en dröm, i alla fall, jag och min mor hälsade på någon som hade en unge i min då unga ålder, han misskötte sig på något vis så hans mamma stoppade ner honom i en låda full med bin.

Det "minnet" förvirrade mig ofta då jag dels var tvärsäker på att det hänt och samtidigt medveten om att det verkar ganska efterblivet att tro på det viset.

Nu vet ni.

Spana också in:

Jungman Jansson:

vem vet


isola:

monstermamman


hahaha

Jungman Jansson:

dels var tvärsäker på att det hänt och samtidigt medveten om att det verkar ganska efterblivet att tro på det viset.


Efterblivet är det inte, för isola har en poäng. Det kan vara ett minne från ditt förflutna som blivit kvar i ditt undermedvetna som dykt upp o blandats ihop. Kanske lekte du kurragömma med någon och antingen gömde du eller personen sig i någon låda, samtidigt som det var något surrande ljud i närheten(som kanske från ett kylskåp eller annat) som "blivit" till bin.

The human mind works in mysterious ways som ingen riktigt förstår sig på, oavsett vad experter påstår.

[love]
Ogillar när sådant händer. Man vet liksom inte vad som är verkligt eller inte. Vad av det man "minns" och minns är riktigt respektive inte fullt verkligt?

Det lär man aldrig få veta, om man inte väljer att förlita sig på andras minne. Och varför skulle deras minne vara mer pålitligt än ens eget? Ett sätt man kan skilja på vad som är ett riktigt minne och ett minne som är modifierat, är väl om det verkar rimligt ren förnuftigt att det inträffat. Verkar det inte förnuftigt, så får man anta att det inte är riktigt.
Jag har ett minne av att jag gick på en gångväg med min pappa (vet exakt var det var) när jag blir påhoppad av en svart labrador. Den var antagligen snäll och ville hälsa, men jag var så liten och den hoppade rakt på mig.
Frågade pappa om det någon gång och han minns det inte.
Men det är iof föga förvånande då pappa inte har det bästa episodminnet.
Jag var rädd för hundar sen i flera år. Riktigt rädd.
jag och mamma var oense om hur det gick till när vår katt blev överkörd. jag minns att vi hade gått en promenad med hunden, och kom gående på vägen och såg bilen framför oss. jag har ett glasklart bildminne av hur bilen står i det perspektivet, hur vi kom närmare och närmare! Mamma är helt säker på att vi var på väg att gå ut på promenad, och såg bilen utanför fönstret.
Vi kommer aldrig veta vem som har rätt.
Jag brukar drömma väldigt verkliga drömmar så ibland har jag svårt att skilja på saker som skett och saker jag bara drömt. Gäller främst vardagliga samtal med människor i min närhet. Värst var under trean i gymnasiet, då drömde jag om fulla skoldagar varje natt, det var otroligt förvirrande. [sad]
Leijonsparf:

mitt minne är inte speciellt kronologiskt eller sekventiellt överhuvudtaget, tänk typ högfungerande alzeimer. fast inte riktigt så illa, men typ. jag är sällan säker på hur eller ens om något hänt med hundraprocentig säkerhet.


aka en sådan man ska ringa till och säga att man lånat ut pengar till för en tid sedan
Nintendo:

Jag brukar drömma väldigt verkliga drömmar


Jag drömmer nästan bara sådana drömmar. Oftast sjukt verkliga, men någon gång då och då absurt flummiga, som får mig att undra om jag knarkat något[blush]Och jag kommer alltid ihåg det. Värst är nog dom gånger jag drömmer antingen om jobbet, eller om detta jävla forumet - då brukar jag bli lite lätt förvirrad[blush]

[love]
har samma; rätt ofta, men mer ofta med nyblivna minnen än barndomens. brukar även då jag går till sängs, under halvslummern, fortsätta min dag på samma ställe jag desperat försökt avsluta den; det vill säga, jag ligger och fantiserar fram ett vidare uträttande av saker, utan att varken sova eller vara vaken, eller uträtta någon sak, för den delen. dessa minnen, tillsammans med inre dialoger som refererar till tidigare minnen och samtal, har skapat störst förvirring och oreda.

en annan upprinnelse till minnes- och sinnesförvirring är när dävna dummerjönsar spelar med allteftersom de får nys om mitt huvuds förställningskonster. frågade härom kvällen min slafskamrat om vi legat och pratat i sängen (jag hade blivit mycket uppspelt av det behandlade ämnet, men blev dess mer besviken när det dog ut). nej, svarar han, varpå sagde spjuver börjar förneka fler och ännu tidigare händelseförlopp. och så de dåvarandes fortvaro ...