Forumet - Har hon rätt?

Har hon rätt?

6390 1 113
Jag läste lite Lady Dahmer i min insomnia. Folk här tror väl att det är onanimaterial för mig eftersom jag är "feminist" (dock är det så självklart att vara för jämställdhet att man inte ens ska behöva kalla sig feminist och nej det betyder inte att man hatar män osv) men det är det verkligen inte.
Ska man låta bli att berömma folks utseenden? Och speciellt barns?

Detta skrev hon:

Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ''hej vad fin du är'' eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?

Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ''Vad snygg du är'', ''men guuuu' vilka fina naglar'', ''vilka fina kläder du har'', ''vad smal du har blivit'', ''vad fräsch du är idag''.

Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV'n? Vad visar TV'n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)

Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.
Jag tänker såhär:

Utseendet är viktigt för alla varelser men såklart mest för oss. Det kommer alltid att vara så och man kommer alltid att från låg ålder vara medveten om det, och då ska man väl snarare förstärka barnets självkänsla på det sättet att man talar om för dem att de är fina - samtidigt som man poängterar att det är långt ifrån det viktigaste här i livet. Bara man fyller på med allt annat så att utseendet inte blir viktigast och fokuserar på att lära barnen att man duger ändå.
Det finns ju hur många fula personer som helst som tack vare sin utstrålning får alla på fall och hur många snygga personer som helst som ingen vill vara med.
Men blir man endast validerad för vad man gör och aldrig för hur man ser ut hemifrån så kanske man inte saknar det? Eller??

Spana också in:

Tycker definitivt att man får berömma folks utseenden. Är så trött på nedvärderandet av kroppen; att den görs till ett "ytligt" objekt som inte är lika vacker (lr högt stående) som sinnet/själen. Vi har kroppar och vi förhåller oss till dem som bl.a. objektet för estetiskt omdöme (av olika anledningar) - deal with it.

Sen är ju frågan också varför man väljer att berömma någons utseende. Jag tänker att man (lite grovhugget sådär) kan se komplimangen antingen som ett lite auktoritärt "godkännande" av någon annans yttre; eller så delar man ut komplimanger för att få mottagaren att bli glad/känna sig bättre.

Personligen finner jag den andra typen av komplimang mer sympatisk. Värt att notera då är att det är viktigt att tänka på komplimangens utforming - tänker t.ex. att det är bra att försöka relatera till mottagarens egen uppfattning om sitt utseende. På så vis kan man försöka förena ens person inre upplevelse med dess projektion utåt.

Tycker dock att det är viktigt att ha en viss typ av normkritik också. Det är på så vis man kan närma sig komplimangen som ett erkännande av mottagaren som ett subjekt snarare än ett objekt enbart i relation till div. normer.
eller så kanske man ska undanhålla allt vad utseende heter från barnen och när de kommer hem och frågar om de är fina bara parera? säga att du gör så mycket fint, istället för du är så fin i håret. eller både och?
och hur ska man förhålla sig till vuxna i sin omgivning? där tycker jag att man kan bre på med komplimanger, så får man kanske några tillbaka och det är ju trevligt.
Biologen:

ör man väljer att berömma någons utseende. Jag tänker att man (lite grovhugget sådär) kan se komplimangen antingen som ett lite auktoritärt "godkännande" av någon annans yttre;


ja, det är väl så det ses när det är barn man ger komplimanger eller när man ger folk som uppenbart gjort sig fin för en.
får man gång på gång höra ett barn fråga om hen är fin så kanske man ska fråga sig varför man lagt så stor vikt vid det och hur sorgligt det är att små barn tänker i sådana banor.
vuxna går ju också runt och ickeverbalt vill bli bekräftade för sitt utseende. men då är det väl på ett annat sätt, kanske. vi får inte längre höra hur duuuuktiga vi är på att ta på oss skorna och torka näsan utan det är större prestationer som krävs nu. upptäcka cancervaccinet, föda utan bedövning, aldrig klaga och lyckas jonglera ett perfekt liv osv.

borde sova men man tänker så fritt när man är hemskt trött
isola:

eller så kanske man ska undanhålla allt vad utseende heter från barnen och när de kommer hem och frågar om de är fina bara parera? säga att du gör så mycket fint, istället för du är så fin i håret. eller både och?


Varför skulle det vara bättre att säga att de gör fina saker? "Fina saker" är lika betingade av samhällets normer och krav som ett "fint utseende".

Tycker man skall uppmuntra/tillåta barn att klä sig och se ut som de vill. Då kan man t.ex. fråga "känner du dig fin idag?" och om de svarar ja så är det bara att säga "bra!". Svarar de nej kan man ju försöka reda ut varför de inte gör det.

isola:

och hur ska man förhålla sig till vuxna i sin omgivning? där tycker jag att man kan bre på med komplimanger, så får man kanske några tillbaka och det är ju trevligt.


Tror man skall akta sig för den "auktoritärt godkännande" komplimangen i alla fall. Den känns inte sjyst (känner jag personligen).

isola:

får man gång på gång höra ett barn fråga om hen är fin så kanske man ska fråga sig varför man lagt så stor vikt vid det och hur sorgligt det är att små barn tänker i sådana banor.


Absolut.

isola:

vuxna går ju också runt och ickeverbalt vill bli bekräftade för sitt utseende. men då är det väl på ett annat sätt, kanske.


Mm. Tycker återigen att man här bör försöka relatera komplimangen till personens upplevelse av sitt eget utseende för att förhoppningsvis stärka självförtroende och förmedla bilden av att utseendet kan användas för projicera ut sig själv.

Mycket bättre det än: "Åh, vilka snygga kläder du har!" (m.a.o: "Åh, vad du passar bra in i den bild jag har om hur folk bör se ut!")
Biologen:

Tror man skall akta sig för den "auktoritärt godkännande" komplimangen i alla fall. Den känns inte sjyst (


Det gör den inte men det är ju så svårt att veta när man gör det och inte. Och när man märker att någon nog gärna skulle vilja ha en komplimang så tänker man väl att då ska jag säga något för att vara snäll och det blir lite som en lugnande välsignelse och ett godkännande från gud att nu yes har jag lyckats att se fin ut.

Biologen:

Jag låter som en självhjälpsbok med ett starkt pseudointellektuellt element [shake]


det tycker jag inte. jag uttrycker mig rätt slarvigt här för det mesta och ser ibland inlägg som inte ens stavats rätt utan bara hafsats igenom. men detta är ju en frizon och ingen skoluppsats så jag har nog inga sådana krav på mig själv här

Biologen:

Tycker man skall uppmuntra/tillåta barn att klä sig och se ut som de vill. Då kan man t.ex. fråga "känner du dig fin idag?" och om de svarar ja så är det bara att säga "bra!". Svarar de nej kan man ju försöka reda ut varför de inte gör det.


Bara det inte uppfattas som en lags omvänd skällning, som t ex när man säger detsamma till ett barn som smetat in sig med sylt. Men jag gillar att man frågar barnet och sedan kan resonera utifrån vad barnet svarar. Om hen t ex svarar att näe jag är ful för jag har inte en sådan där tröja som kalle har så är det ju en bra början för en diskussion om hur man förhåller sig till andra tänekr jag.

Biologen:

Mm. Tycker återigen att man här bör försöka relatera komplimangen till personens upplevelse av sitt eget utseende för att förhoppningsvis stärka självförtroende och förmedla bilden av att utseendet kan användas för projicera ut sig själv.


hur ska man veta hur personen upplever sig själv?

Biologen:

Varför skulle det vara bättre att säga att de gör fina saker? "Fina saker" är lika betingade av samhällets normer och krav som ett "fint utseende".


jo det är det och det är, speciellt bland flickor vanligt med "duktig flicka"syndromet men jag vet inte om det kan motverkas av att man berömmer mindre eller mer..
men att fokusera på saker hen gör istället, att knyta skorna, att ha lagt ett pussel är ju något som man fått använda sin hjärna till att klara av något, och inte bara stå och se söt ut.
isola:

Och när man märker att någon nog gärna skulle vilja ha en komplimang så tänker man väl att då ska jag säga något för att vara snäll och det blir lite som en lugnande välsignelse och ett godkännande från gud att nu yes har jag lyckats att se fin ut.


Även om personen skulle må tillfälligt bra av det är problemet att det uppmuntrar den typen av bekräftelsesökande. Så i längden vore det bra om man kan hitta andra vägar att få någon att känna sig fin.

Men det är inte lätt inte.

isola:

Om hen t ex svarar att näe jag är ful för jag har inte en sådan där tröja som kalle har så är det ju en bra början för en diskussion om hur man förhåller sig till andra tänekr jag.


Ja, precis. Dialog är viktigt och jag tror både barn och förälder tjänar på den typen av samtal.

isola:

hur ska man veta hur personen upplever sig själv?


Exempel:

Person A har varit hos frisören och fått en ny frisyr. Person B ser detta och istället för att säga "Vad fin du är i håret" (det auktoritära/normerande) kan hen lägga upp det lite annorlunda:

B: Jag ser att du har klippt dig.
A: Ja, jag var hos frisörsalong X. Blev faktiskt rätt nöjd för en gångs skull.
A: Najs att det känns bra, jag diggar't [y]

Lite halvdåligt exempel men det får duga. Jag bara ad-lib:ar här.

isola:

men att fokusera på saker hen gör istället, att knyta skorna, att ha lagt ett pussel är ju något som man fått använda sin hjärna till att klara av något, och inte bara stå och se söt ut.


Mm, men som du själv nämnar kan det leda till en prestationsbaserad självkänsla (och det är onekligen en svår balansgång).

Tänker att man kan försöka uppmuntra barn att göra saker bara för att det känns bra att göra dem. Lägga pussel för att det är stimulerande, knyta skosnören för då får man lite mer frihet, klä sig på ett visst sätt för att man känner sig fin. På så vis blir det inte lika mycket fokus på prestation och bekräftelse utan mer på upplevelsen i sig.

Sedan försöker ju barn placera sig själva i en social kontext och där är det ofta viktigt med klara uppmaningar och direkt feedback vid önskvärt och icke-önskvärt beteende. Tänker mest att man kan försöka nyansera det lite grann.
Biologen:

Tänker att man kan försöka uppmuntra barn att göra saker bara för att det känns bra att göra dem. Lägga pussel för att det är stimulerande, knyta skosnören för då får man lite mer frihet, klä sig på ett visst sätt för att man känner sig fin. På så vis blir det inte lika mycket fokus på prestation och bekräftelse utan mer på upplevelsen i sig.


Ja precis - man gör det för att få andras gillande och inte för att man ser nyttan i det själv. Och det kan ju få en att senare i livet gå med på en massa grejer man själv inte vill eller mår bra av bara för att få beröm och gillande. Som en hund som gör grejer där den egna vinningen är berömmet från ägaren.

Biologen:

Sedan försöker ju barn placera sig själva i en social kontext och där är det ofta viktigt med klara uppmaningar och direkt feedback vid önskvärt och icke-önskvärt beteende. Tänker mest att man kan försöka nyansera det lite grann.


Ja, saker är ju på ett sätt lättare då då det inte finns samma gråskala som hos vuxna.

Biologen:

Lite halvdåligt exempel men det får duga. Jag bara ad-lib:ar här.


Ja att kolla av vad personen vill höra liksom. Kan tyckas som om man inte ger en ärlig komplimang då men jag ser det inte så då man bekräftar hens egna positiva tankar och det är ju en bra grej.

Biologen:

Även om personen skulle må tillfälligt bra av det är problemet att det uppmuntrar den typen av bekräftelsesökande. Så i längden vore det bra om man kan hitta andra vägar att få någon att känna sig fin.


Ja det är därför jag är lite inne på Lady Dahmers linje, om än inte helt.
Man kommer ju onekligen mötas av en massa dåliga influenser när man kommer ut i samhället och människor som får en att må dåligt om nu inte ens föräldrar kör Fritzlmetoden. Därför är det ju viktigt att ha fått en bra grund och ett hem som är en motpol mot samhällets negativa influenser, däribland utseendefixering. Men jag tror inte att man helt ska utesluta sådana komplimanger heller...
isola:

Ska man låta bli att berömma folks utseenden? Och speciellt barns?


ja, speciellt barns.
de behöver inte höra att de är fina för att vara lyckliga.
redan från födseln matas en ju med vikten av att vara vacker. och vad ger det? enbart ångest i min mening.
det är ett förtryck, främst mot flickor som så klart får höra extra mycket hur viktigt det är att vara fin och söt och rätt klädd.
jag träffar små barn, alltså ungar som knappt fyllt två, dagligen. de vet redan precis vad som gäller. de håller fram sin tröja varenda morgon och väntar på en komplimang från min sida.
från vilka har de lärt sig det tro? jo, från vuxna.


passaro:

för mycket fritid


nej.