Forumet - Har jag inget liv?

Har jag inget liv?

3997 0 39
Det kanske bara känns så, men jag har inget liv. Jag vet inte hur det är för en annan tjej i min ålder (16 år) och vad de gör om dagarna och på helgerna men det känns som att jag inte gör någonting. Jag håller på och gräver ner mig djupare i en depression än jag gjort någonsin tidigare (har för några år sen blivit friskförklarad från en del skit). Jag undrar vad andra tjejer i min ålder gör en dag, en vecka osv. Jag undrar vad det är jag går miste om (eller tror jag missar). För jag umgås inte med någon, har ingen bästa vän och träffar sällan någon på helgen eller festar.

Måndag till fredag går jag såklart i skolan, är ganska social, glad och "på" (inte som ett envetet plåster dock). Sen skiljs alla åt och går hem till sitt. Jag träffar inte någon, ringer inte någon eller så. Det finns inte riktigt någon att ringa till. Ibland kanske man utbyter ett par sms med någon, och när jag kommer hem blir det typ tv, dator, promenader och mycket egen tid. På helger är det väl likadant, fast jag åker iväg på grejer med familjen, kanske går på stan och så. Väldigt sällan, kanske nån gång i månaden, blir det till att dricka hemma hos en kompis med eventuellt fyra-fem andra kompisar. Kanske var tredje månad är det en konsert/bio eller liknande som jag går på med en kompis.

Det kanske låter som att jag HAR kompisar men det har jag inte egentligen. De är folk jag umgås med för att jag inte har någon annan att ringa. Jag har BARA dem och det finns ingen annan jag kan umgås med, vi känner varandra genom att vi gått i samma klass. Jag skulle kunna ringa dem lite oftare, träffa dem lite oftare osv, men de har ju fullt upp med sina "riktiga" kompisar. Jag har ju liksom ingen annan, men det har dem.

Min mamma är min bästa vän och det känns udda. Jag känner mig så ensam att jag en gång fantiserade ihop ett scenario där jag skulle begå självmord genom att hoppa från en bro men bli stoppad av en vänlig själ som jag sedan skulle lära känna på det sättet (typ som i Titanic). Jag har uppsökt och gått på fester själv, men det är jävligt svårt att takontakt med någon när alla redan har sina små gäng. Jag har gått på konserter, festivaler och events själv men det är samma sak där. Har precis börjat gymnasiet och är helt utanför i klassen. Folk är helt enkelt inte så intresserade av mig i allmänhet, jag vet att felet ligger på mig, men man kan väl inte bara byta personlighet heller.

Det känns så meningslöst. Jag blir så trött, arg och ledsen. Det är frustrerande. Och jag kan inte prata om det med en vän för jag har ju ingen! Jag har ingen.. det är verkligen konstigt hur det kunde bli såhär. Jag är den ensammaste jag vet. Jag känner mig som ett offer i en "friends"-reklam. Jag är inte ens mobbad. Jag är inte viktig nog att mobbas.

Känner att jag babblade på för mycket. Men kortfattat: Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.

Spana också in:

Tack för bra svar. [smile]

EMMA93:

Det är precis så för mig med.


Det suger. Jag menar, en tjej i min klass är allmänt känd som "utanför". Men jag tror inte ens att folk vet om att jag är utanför, för det är ingen som har koll på mig. Jag har alltså lägre status än henne. Och hon har förövrigt en massa andra vänner i parallellklassen.

fistforfight:

Är du missnöjd med ditt liv eller är det bara det att du tycker du avviker för mycket?


Förut i livet har jag aldrig haft problem med att vara själv, men det är annorlunda när man inser att själv har blivit "ensam". Jag blir deprimerad av att känna att jag inte gör någonting intressant. När jag vaknar om mornarna vet jag precis hur resten av dagen kommer att se ut. Och nästa, och nästa och nästa. Jag vill inte kunna göra det. Det känns helt meningslöst. Så jag är missnöjd.
Jag är bara 15, men jag känner ganska precis som du beskriver ditt liv. Tycker aldrig det händer nåt i mitt liv heller, jag är väl med kompisar på helgerna och så. Men inte på vardagarna mest pga att alla är så upptagna med fotbollsträning, plugga och har ingen ork. Festar aldrig eller nåt heller. Visst är det skönt att få vara ensam då och då men det är bara jobbigt efter ett tag. Men skaffa några intressen som håller dig sysselsatt. T.ex fota, spela nåt instrument och hitta på nåt som gör att du träffar nya människor. Kanske gå nån rit-kurs eller nåt, beror ju på vad du är intresserad av.

Du får försöka ge dig ut i och hitta på lite galna saker som ger vardagen lite variation :)
Kiddo:

Jag blir deprimerad av att känna att jag inte gör någonting intressant. När jag vaknar om mornarna vet jag precis hur resten av dagen kommer att se ut. Och nästa, och nästa och nästa. Jag vill inte kunna göra det. Det känns helt meningslöst. Så jag är missnöjd.


Du är inte ensam om att ha det så.Men det suger verkligen.
Är väl i samma situation som dig. Sätter mig vid datorn när jag kommer hem och klarar inte av att umgås med mina föräldrar, det är bara lite ytligt. Min klass är idioter. Jag har två nära vänner som jag träffar sällan, jag är glad att jag har dem. Umgås inte så mycket med min familj (syskon), eller gör ju det när de kommer på besök ~3 i månaden, men inte mer än så. Orkar aldrig ta kontakt med människor, även om jag faktiskt kan klicka lite med dem. Känner att jag inte kommer få något utav relationen, även om det är bra att komma ut och umgås, träffa folk osv. Tappar kontakten med människor och det känns som att de bara glider förbi.. Det resulterar i att jag inte vet vem jag är riktigt, vet inte vad jag vill, vart jag är på väg. Vad som är värt att kämpa för, vad som inte är det. Vem är jag..
Kiddo:

Det kanske bara känns så, men jag har inget liv...


Jag är inte en tjej och jag är inte 16 år(längre) men jag fattar exakt hur du känner dig. Känns som att jag har kämpat för att få upp mig själv ur min situation minst 1000 gånger men inget händer.
Det är väldigt svårt att "fixa" en sånt här läge. Har man väl målat in sig i ett hörn så finns det inte så mycket man kan göra åt det såvida man inte har extrem viljestyrka och tro på sig själv(vilket man i princip inte har under en depression).
ohYEA_:

Vem är jag..


filosofen ;))

Nämen aa, jag var också sån, men nu är det bättre. Jag mår bättre och vågar ta mer plats nu. Jag jobbar för att bli en del av ett gäng, några vänner som man trivs med och vet finns där. Så att man har någon att ringa.
I grundskolan hade jag inga såna, ingen ringde mig och jag ringde ingen. Var inte mobbad utan hade folk att käka lunch med och sånt, men då ville man ju så gärna ha en bästis som man gjorde allt med haha.
Det där är ju överspelat sen länge, men just att ha några man kan hänga med på fritid och helger och som bjuder med en på fester, lånar ut strumpor och som man bara kan sitta och lyssna på och prata om fet musik med är jävligt värt.
Man måste nästan vara lite för framfusig, så att det inte blir så att man ses några gånger för att sen glömmas bort. Håll dig kvar i närheten tills du blir någon man räknar med :>

Sen är ju de jag umgås med killar, vilket försvårar saken lite. Knepigt att bli en självklar del av ett gäng killar, men det är bara att våga ta plats så går det med :)
Kiddo:

Känner att jag babblade på för mycket. Men kortfattat: Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.


Jag vaknar upp, gör mig i ordning, går till skolan. Tycker att det är rätt soft där eftersom att man är omringad av saftiga tjejer och det finns folk man kan umgås med. Sen åker jag hem o sitter vid datan tills jag går o lägger mig. Repetera för måndag-fredag.

Helg. Jag vaknar upp, sitter vid datan tills jag går o lägger mig med undantag för sånt som ica-ärenden etc. Om jag har tur, dvs. nånstans runt en gång per månad så gör jag nåt med nån annan. ''Nån annan'' är alltid en viss person, som jag känner från att vi gick i samma klass från åttan till nian i en skola med 16 pers.

Det är kul, vi är bra kompisar och så - han tar med sig några av sina kompisar när vi gör saker, jag gör inte det eftersom att jag inte har några. Och en gång per månad är faktiskt rätt så överdrivet ändå... men det beror på också. Tiden innan det här så gick jag med ytterst få undantag aldrig ut och gjorde nåt, det är bara nyligen som det har börjat.

Annars så är det som sagt vakna upp, sitta vid datan, gå o sov för helgerna. Det är inte det att jag är allmänt ogillad eller nåt, jag vet faktiskt inte själv vad det är. Flyttade från alla mina kompisar när jag var 5 år (bagarmossen), och mitt nya ställe (henriksdalsringen) hade folk som jag antingen inte gillade eller var äldre än mig, redan hade kompisar osv, plus att jag inte hade samma intressen osv. som nån annan.

I grundskolan var det ungefär likadant, bara det att jag inte tänkte så mycket på det förrens nån gång i åttan. Kombinerat med att jag då också hade börjat i en ny skola med endast 16 pers och var där allmänt utanför etc., så fick mina nya tankar om vad jag faktiskt höll på med inte mig att må bättre alls.

Mina sociala förmågor som faktiskt var rätt bra i sjuan (sjuan ser jag tillbaks på med mycket nostalgi, kan förklara varför om du vill) totalt krossades därför att jag som förut, inte umgicks med folk annat än i skolan - så om jag var utanför snackade jag inte med nån. Då blev jag bara ännu mer osäker osv, vilket bara gjorde situationen ännu värre.

Sen började jag i nian och då blev det bättre. Jag var nämligen störst i skolan med undantag för en ny tjej i nian, storleksmässigt var jag redan det men åldersmässigt inte. Nu kändes det som om personen som jag nu är bra kompis med vågade umgås med mig, eller så kanske han bara kände sig tvingad till det iomed att det inte fanns nån annan att välja på. Jag vet inte.

Och nu är jag här i gymnasiet. Som person så har jag utvecklats sjukt mycket från sjuan till gymnasiet, jag har inte bara fortsatt på en viss bana. Då menar jag mentalt.

Så nä, du är inte ensam [cool]
Kiddo:

Jag känner mig så ensam att jag en gång fantiserade ihop ett scenario där jag skulle begå självmord genom att hoppa från en bro men bli stoppad av en vänlig själ som jag sedan skulle lära känna på det sättet


käner precis likadant!:(



Kiddo:

Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.


du är inte ensam, det enda jag kan säga.[sad]
Alltså, jag känner igen mig lite i vissa saker du skriver, och det enda jag kan säga är väl egentligen att du bara behöver acceptera att du faktiskt är en ensam själ osv. Allt blir så mycket lättare när man har gjort det. Efter det känner du dig troligtvis lite säkrare i dig själv och kan då kanske aktivera dig och söka kontaker. Eller något.