Aviseringar
Rensa alla

Har jag inget liv?


Ämnesstartare

Det kanske bara känns så, men jag har inget liv. Jag vet inte hur det är för en annan tjej i min ålder (16 år) och vad de gör om dagarna och på helgerna men det känns som att jag inte gör någonting. Jag håller på och gräver ner mig djupare i en depression än jag gjort någonsin tidigare (har för några år sen blivit friskförklarad från en del skit). Jag undrar vad andra tjejer i min ålder gör en dag, en vecka osv. Jag undrar vad det är jag går miste om (eller tror jag missar). För jag umgås inte med någon, har ingen bästa vän och träffar sällan någon på helgen eller festar.

Måndag till fredag går jag såklart i skolan, är ganska social, glad och "på" (inte som ett envetet plåster dock). Sen skiljs alla åt och går hem till sitt. Jag träffar inte någon, ringer inte någon eller så. Det finns inte riktigt någon att ringa till. Ibland kanske man utbyter ett par sms med någon, och när jag kommer hem blir det typ tv, dator, promenader och mycket egen tid. På helger är det väl likadant, fast jag åker iväg på grejer med familjen, kanske går på stan och så. Väldigt sällan, kanske nån gång i månaden, blir det till att dricka hemma hos en kompis med eventuellt fyra-fem andra kompisar. Kanske var tredje månad är det en konsert/bio eller liknande som jag går på med en kompis.

Det kanske låter som att jag HAR kompisar men det har jag inte egentligen. De är folk jag umgås med för att jag inte har någon annan att ringa. Jag har BARA dem och det finns ingen annan jag kan umgås med, vi känner varandra genom att vi gått i samma klass. Jag skulle kunna ringa dem lite oftare, träffa dem lite oftare osv, men de har ju fullt upp med sina "riktiga" kompisar. Jag har ju liksom ingen annan, men det har dem.

Min mamma är min bästa vän och det känns udda. Jag känner mig så ensam att jag en gång fantiserade ihop ett scenario där jag skulle begå självmord genom att hoppa från en bro men bli stoppad av en vänlig själ som jag sedan skulle lära känna på det sättet (typ som i Titanic). Jag har uppsökt och gått på fester själv, men det är jävligt svårt att takontakt med någon när alla redan har sina små gäng. Jag har gått på konserter, festivaler och events själv men det är samma sak där. Har precis börjat gymnasiet och är helt utanför i klassen. Folk är helt enkelt inte så intresserade av mig i allmänhet, jag vet att felet ligger på mig, men man kan väl inte bara byta personlighet heller.

Det känns så meningslöst. Jag blir så trött, arg och ledsen. Det är frustrerande. Och jag kan inte prata om det med en vän för jag har ju ingen! Jag har ingen.. det är verkligen konstigt hur det kunde bli såhär. Jag är den ensammaste jag vet. Jag känner mig som ett offer i en "friends"-reklam. Jag är inte ens mobbad. Jag är inte viktig nog att mobbas.

Känner att jag babblade på för mycket. Men kortfattat: Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.


   
Citera

Är du missnöjd med ditt liv eller är det bara det att du tycker du avviker för mycket? [confused]


   
SvaraCitera

Du skriver, alltså lever du.


   
SvaraCitera

Dessutom nej vi har nog alla det sådär dessvärre. Det blir värre efter gymnasiet också, för då är man arbetslös dessutom. Och alla vänner flyttar osv, men det finns annat att göra liksom.
Man hittar alltid något.


   
SvaraCitera

Skaffa ett fritidsintresse som du tycker är intressant tex brännboll.


   
SvaraCitera

Tror väldigt många har ett liv som du, så du är inte ensam. Fast det gör dig nog inte på bättre humör 🙁


   
SvaraCitera

Kiddo:

Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.

Senast jag umgicks med en vän (utanför skolan då) var i juni. Jag är isolerad och knäpp [cute].


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Kiddo:

Har precis börjat gymnasiet och är helt utanför i klassen. Folk är helt enkelt inte så intresserade av mig i allmänhet, jag vet att felet ligger på mig, men man kan väl inte bara byta personlighet heller.

Det är precis så för mig med.


   
SvaraCitera

Jag är snart 21 och har aldrig varit på en "fest" (frånsett klassfester i mellanstadiet), om det säger dig något. [party] Det livet har jag missat helt och hållet, på gott och ont.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tack för bra svar. [smile]

EMMA93:

Det är precis så för mig med.

Det suger. Jag menar, en tjej i min klass är allmänt känd som "utanför". Men jag tror inte ens att folk vet om att jag är utanför, för det är ingen som har koll på mig. Jag har alltså lägre status än henne. Och hon har förövrigt en massa andra vänner i parallellklassen.

fistforfight:

Är du missnöjd med ditt liv eller är det bara det att du tycker du avviker för mycket?

Förut i livet har jag aldrig haft problem med att vara själv, men det är annorlunda när man inser att själv har blivit "ensam". Jag blir deprimerad av att känna att jag inte gör någonting intressant. När jag vaknar om mornarna vet jag precis hur resten av dagen kommer att se ut. Och nästa, och nästa och nästa. Jag vill inte kunna göra det. Det känns helt meningslöst. Så jag är missnöjd.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag är bara 15, men jag känner ganska precis som du beskriver ditt liv. Tycker aldrig det händer nåt i mitt liv heller, jag är väl med kompisar på helgerna och så. Men inte på vardagarna mest pga att alla är så upptagna med fotbollsträning, plugga och har ingen ork. Festar aldrig eller nåt heller. Visst är det skönt att få vara ensam då och då men det är bara jobbigt efter ett tag. Men skaffa några intressen som håller dig sysselsatt. T.ex fota, spela nåt instrument och hitta på nåt som gör att du träffar nya människor. Kanske gå nån rit-kurs eller nåt, beror ju på vad du är intresserad av.

Du får försöka ge dig ut i och hitta på lite galna saker som ger vardagen lite variation 🙂


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Kiddo:

Jag blir deprimerad av att känna att jag inte gör någonting intressant. När jag vaknar om mornarna vet jag precis hur resten av dagen kommer att se ut. Och nästa, och nästa och nästa. Jag vill inte kunna göra det. Det känns helt meningslöst. Så jag är missnöjd.

Du är inte ensam om att ha det så.Men det suger verkligen.


   
SvaraCitera

Är väl i samma situation som dig. Sätter mig vid datorn när jag kommer hem och klarar inte av att umgås med mina föräldrar, det är bara lite ytligt. Min klass är idioter. Jag har två nära vänner som jag träffar sällan, jag är glad att jag har dem. Umgås inte så mycket med min familj (syskon), eller gör ju det när de kommer på besök ~3 i månaden, men inte mer än så. Orkar aldrig ta kontakt med människor, även om jag faktiskt kan klicka lite med dem. Känner att jag inte kommer få något utav relationen, även om det är bra att komma ut och umgås, träffa folk osv. Tappar kontakten med människor och det känns som att de bara glider förbi.. Det resulterar i att jag inte vet vem jag är riktigt, vet inte vad jag vill, vart jag är på väg. Vad som är värt att kämpa för, vad som inte är det. Vem är jag..


   
SvaraCitera

Kiddo:

Det kanske bara känns så, men jag har inget liv...

Jag är inte en tjej och jag är inte 16 år(längre) men jag fattar exakt hur du känner dig. Känns som att jag har kämpat för att få upp mig själv ur min situation minst 1000 gånger men inget händer.
Det är väldigt svårt att "fixa" en sånt här läge. Har man väl målat in sig i ett hörn så finns det inte så mycket man kan göra åt det såvida man inte har extrem viljestyrka och tro på sig själv(vilket man i princip inte har under en depression).


   
SvaraCitera

Gå med i någon slags förening?
Själv har jag träffat väldigt många fina människor via nätet.


   
SvaraCitera