Forumet - Har ni någon gång upptäckt att ni haft fel i en diskussion men sedan ändå fortsatt försvara er ståndpunkt för att inte framstå som en pajas?

Har ni någon gång upptäckt att ni haft fel i en diskussion men sedan ändå fortsatt försvara er ståndpunkt för att inte framstå som en pajas?

1265 0 23
Har ni någon gång upptäckt att ni haft fel i en diskussion men sedan ändå fortsatt försvara er ståndpunkt för att inte framstå som en pajas?

Har ni någon gång upptäckt att ni haft fel i en diskussion men sedan ändå fortsatt försvara er ståndpunkt för att inte framstå som en pajas?

Ja, det gjorde jag rätt mycket förut, men nuförtiden försöker jag att se på mina åsikter som hypoteser snarare än något fast och oföränderligt. Är mer öppen för att andra ska ge mig nya perspektiv och vågar ändra åsikt om jag anser att någon annan har mer rätt i sin än vad jag har i min. 

Spana också in:


Knekten: Nedå
aldrig, som några förhoppningsvis minns så började jag min umkarriär med att vara totalt osäker och obeslutsam gällande allt,(var 13) och den jag är idag är ett resultat av att jag alltid försöker resonera mig fram till svar i diskussioner och egna tankar och inte är ute efter att skydda/argumentera för något jag bestämt mig för sen innan. Ibland kunde jag använda argumenttyper jag själv inte hade godkänt mot mig sj om jag blivit riktigt frustrerad på en diskussion och "prövar nya grepp", men numera undviker jag helt att bygga sådana luftslott.

edit: tror det i grund och botten beror på att jag har en enorm integritet

edit2: jag kan se era tvivlande och missunnsamma ansikten framför mig Söt

edit3: jag erkänner däremot gärna när jag upptäcker att jag har fel, det finns inget bättre sätt att få andra att släppa sitt "prestigebehov" och förståelse kan då nås mycket lättare

Knekten: Jadå
Det måste jag ha gjort. Jag minns inte något specifikt tillfälle men det framstår som en naturlig del av den personliga utvecklingen så jag utgår ifrån att jag har gjort det. Däremot gör jag oftare något närliggande, eller rättare sagt något som kan uppfattas som ovanstående: när diskussionen har nått fram till en punkt då jag antingen måste redovisa bevekelsegrunder av det slag jag betraktar som för privata eller framstå som om jag inte kan motivera mig, så väljer jag integriteten och framstår då som om jag inte har fler argument att lägga fram, och jag ändrar förstås inte uppfattning. 
Ja, jag tror det. Jag kan inte komma på specifika tillfällen, men jag vet att det har hänt. Både av liknande skäl som mynona, men också av andra, sociala, skäl; när samtalspartner har betett sig överlägset och otrevligt, har det gått emot att då erkänna de poänger vederbörande haft, just för att människan i fallen betett sig som rötägg. Då har jag begått harakiri och fortsatt argumentera emot även om jag inte nödvändigtvis har sympatiserat med min egna argumentativa point of view. Så länge argument finns, är det en sak. Om man står tomhänt är det en annan - det senare har jag aldrig varit med om. Det handlade inte så mycket om att någon annan "har rätt" och jag "fel", utan att en "moraliskt förfallen" karaktär var en sådan som kunde komma med kloka påpekanden. Det var den kontrasten jag vissa gånger hade svårt att finna legitim.

Jag har sedan dess tagit avstånd från hela det sättet att reagera; idag och sedan länge tillbaka har jag utvecklat hela andra sätt att hantera den typen av situationer (där konversationspartnern är ohyfsad, rakt av).


Fkpaw: Brukar diskutera för att komma fram till vad som är rätt, inte att ha rätt
Tumme upp