Forumet - har utvecklat fobi för mörker

har utvecklat fobi för mörker

224 0 16
framstår som skittöntig nu men måste ha tips [cry]

alltså.. det är inte bara vanlig mörkrädsla typ "tänd en lampa" utan det har på tre dagar ensam utvecklats till en fobi. jag dricker inte mycket vatten sent för att slippa bli pissnödig och gå på toa. jag ligger och spänner mig när jag ska somna och spärrar upp öronen efter ljud.. är rätt trygg i mitt rum bakom stängd dörr men det är ljuden jag är rädd för då. så fort jag hör något konstigt så känns det som början till en panikattack. jag har fått för mig att det blåser kalla vindar på mig. när jag går ut i övriga huset sent går jag snabbt och med tunnelseende. och jag måste gå ut mycket för jag har en katt att ta hand om och får dåligt samvete för att jag inte vågar vara ute och kela med honom. på kvällarna om jag sitter i vardagsrummet sitter jag antingen men tvn eller musik på, får panik av tystnaden i den delen av huset.

bor annars med mina päron och då är det lugnt. men nu är jag HELT ensam. bodde ensam i två år i en lgh och det var verkligen inga problem, men nu är jag tillbaka i huset där jag faktiskt sett något övernaturligt som liten, så tankesättet "du kommer inte se något" funkar inte då jag faktiskt har sett något. det kan hända igen trots att det inte hänt på 10 år. får för mig att det dras till rädda människor.

ni förstår nog inte hur vidrig denna rädsla är, räknar liksom ner dagar tills jag inte är ensam längre. tidiga dagarna fungerar ok än så länge men kommer säkert få fnatt på dem snart också. fearar inför att klockan ska slå 16 och det börjar mörkna. [sad]

kan inte vara ensam om detta eller?
Jag är precis som du. Eller nä. Jag är mycket värre ska du veta.

Jag skulle inte kunna vara ensam i ett hus när det är mörkt, det är totalt uteslutet. Jag kan inte ens vara ensam hemma i min tvåa till lägenhet när det är natt, fast jag har en hund. Jag är så mörkrädd att jag har svårt att gå upp och kissa på natten när min pojkvän ligger och sover i sängen. Brukar ta med mig hunden till toaletten då.

När jag var barn kunde jag inte vara ensam i ett rum, inte ens på dagen.

Det hela har blivit värre igen, så jag börjar fatta att lite psykologhjälp skulle vara på sin plats vid det här laget. Som det är idag är det helt uteslutet att jag ska kunna spendera en natt ensam i en tom lägenhet.
Jag tog upp det med min psykologgubbe, fick "möta rädslan" genom att blunda och tänka mig ett monster komma när jag var ensam hemma. Rummet slutade aldrig snurra. poängen är att man ska stanna i det tillståndet tills man slutar vara rädd. jag blev bara räddare och räddare och sen spyfärdig. fast jag satt mitt på blanka dagen och blundade i en fotölj.

Du är inte ensam.
Viha:

Nyktofobi kallas det.
Börja inte applicera den fobin på dig själv innan du fått en professionell diagnos.


Var inte överseriös med att kalla det fobi, däremot artar det sig som en fobi med undvikandet och säkerhetsbeteendena. Blir sämre och sämre och sådan intensiv rädsla. Har inget behov av att få det diagnostiserat.

framtidstron är död:

Jag kan inte ens vara ensam hemma i min tvåa till lägenhet när det är natt, fast jag har en hund. Jag är så mörkrädd att jag har svårt att gå upp och kissa på natten när min pojkvän ligger och sover i sängen. Brukar ta med mig hunden till toaletten då.


Vad är det du tror ska hända? Känner du ingen trygghet att din pojkvän är där och kan hjälpa dig i en situation? (som förmodligen inte kommer ske)

framtidstron är död:

När jag var barn kunde jag inte vara ensam i ett rum, inte ens på dagen.


Inte jag heller... mina föräldrar skulle testa mig att gå upp på övervåningen och hämta en toarulle när alla satt nere i köket dagstid. Jag sprang upp som en galning livrädd. Kunde inte sitta ensam på övervåningen på kvällen osv.

framtidstron är död:

"möta rädslan"


Ok låter riktigt illa [sad] kanske var ett för hastigt steg. Det där med snurrandet känner jag igen, det jag jämför med början till en panikattack. Har du varit med om någonting som skulle kunna ses som en anledning till din mörkerrädsla?

Spana också in:

Lounge fact:

Vad är det du tror ska hända?


främst är jag rädd att jag ska se någonting, inte vad som händer när jag väl sett det. Tänker mig övernaturliga dumsaker, som demoner, monster och spöken. Det är själva rädslan jag är rädd för egentligen. Jag ser framför mig att jag ser det och sen blir jag rädd för att se det. tänk om jag ser någon bakom mig i spegeln, tänk om jag ser handtaget till dörren sakta tryckas ned, tänk om jag ser någon stå vid min sängkant, osv.

Lounge fact:

kanske var ett för hastigt steg. Det där med snurrandet känner jag igen, det jag jämför med början till en panikattack.


Ja, jag var själv sjukt förvånad över min egen reaktion! hade inte ens väntat mig att det skulle funka eftersom det inte aaalls var som att sitta ensam hemma på kvällen, det kändes nästan bara löjligt. I början kände jag ingenting heller, sen skulle jag be min demonbild komma närmare och närmare. Då satte det igång utav bara helvete. Så då gick det upp för mig vad starkt det ändå är. Efter den upplevelsen var jag tyvärr mer rädd än innan. Så fort jag fått tummen ur röven ska jag se till att ta tag i saken igen, denna gång på riktigt.

Lounge fact:

Har du varit med om någonting som skulle kunna ses som en anledning till din mörkerrädsla?


Vad jag minns så har jag alltid haft det så. Jag har alltid varit rädd, en mardröm när jag var barn kunde göra mig så rädd att jag låg och skakade våldsamt i timmar och under perioder när det var som värst gick jag inte ens på toaletten ensam. Jag kunde inte vistas ensam i ett rum i en sekund, inte ens om dörren var öppen. Det känns som det var mer än normal barnrädsla, men jag fattar inte vad det kommit ifrån. Sen växte jag aldrig ur det. När jag var barn låg jag och önskade att jag var stor, åtminstone 15 eller så där, för då trodde jag det skulle försvinna eftersom vuxna inte verkade rädda på samma vis. Inte blev det så :(

Lounge fact:

Inte jag heller... mina föräldrar skulle testa mig att gå upp på övervåningen och hämta en toarulle när alla satt nere i köket dagstid. Jag sprang upp som en galning livrädd.


Åh, jag har också traumatiska minnen av att ha tvingats gå upp ensam på övervåningen och hämta någonting :(
Blir ni räddast ute eller inne?
Minns när jag var liten och åkte tunnelbana med pappa, i en sådan där gammal skruttvagn där alla lampor oftast var trasiga och man knappt såg någonting när man åkte igenom tunnlarna.
Så plötsligt stannade vi i en tunnel för att släppa förbi ett annat tåg lr ngt. Ej lång stund, men skitläskigt var det. Blev lite rädd för tunnelbanor efter det.
framtidstron är död:

tänk om jag ser handtaget till dörren sakta tryckas ned, tänk om jag ser någon stå vid min sängkant, osv.


Mmm exakt samma här, plus rädslan för att höra någonting. Har gjort upp en plan om att fly härifrån med katten om jag ser något, och jag har ingen lust med det så det gör det ännu mera stressigt att det ska ske något. Jag vill bara ha det LUGNT. Jag vill inte vara rädd hela tiden.

framtidstron är död:

Så fort jag fått tummen ur röven ska jag se till att ta tag i saken igen, denna gång på riktigt.


Det är jättebra.. övning övning övning. Det absolut värsta jag kan tänka mig är att vistas på övervåningen om natten, det VÄRSTA att sova där eller någon annanstans i huset utom mitt rum. Sedan får man bryta ner det i små små steg som man kommer över. Jag tror det kan gå bra för dig.

framtidstron är död:

Vad jag minns så har jag alltid haft det så.


Jag med. Jag var så fruktansvärt rädd som liten. I början obefogat men sedan började de ske saker. Den största händelsen då jag såg en människa i huset klart och tydligt och fick reaktion ifrån denna har väll satt det djupaste spåret, det andra kunde man räkna bort. Men jag trodde att jag hade blivit av med det mesta av min mörkerrädsla när jag bodde två år ensam utan att i princip aldrig vara rädd.. i en lägenhet. Känner antagligen en trygghet i små utrymmen. Det är så knäppt.. små utrymmen är ok. Villor är inte ok. Ljus är mer ok, mörker är inte ok. Vissa tidpunkter är mer ok typ som nu efter fem eftersom det börjar bli morgon. Övervåningen är värst, nedervåningen är mindre värst. Konstiga ritualer man har.

framtidstron är död:

När jag var barn låg jag och önskade att jag var stor, åtminstone 15 eller så där, för då trodde jag det skulle försvinna eftersom vuxna inte verkade rädda på samma vis. Inte blev det så :(


Sorgligt det låter. Men jag tror verkligen att det går att överkomma med terapi. Rädslan utanför huset är mer befogat.. på ett sätt, än den inomhus för spöken och sådant. Den borde vara mer överkomlig.

framtidstron är död:

Åh, jag har också traumatiska minnen av att ha tvingats gå upp ensam på övervåningen och hämta någonting :(


Mmm.. de borde ha tagit en mer seriöst, ens päron, för visst finns det mörkrädsla hos många barn men våran låter mer extrem. Men du har aldrig sett något?

isola:

Blir ni räddast ute eller inne?


Inne helt klart.. är olika rädslor. Inne; främst övernaturliga ting. Ute det vanliga.
isola:

Blir ni räddast ute eller inne?


Inne. Ute blir jag rädd om det är öde, men det är en annan känsla. Är fortfarande mer rädd för spöken och monster än för folk, men det är annorlunda.

Lounge fact:

Känner antagligen en trygghet i små utrymmen.


Det gör jag också! Trivs i dom med. känns liksom som man har koll på allt då.

Lounge fact:

Den största händelsen då jag såg en människa i huset klart och tydligt och fick reaktion ifrån denna har väll satt det djupaste spåre


Är du säker på att det inte var en riktig människa då?

Lounge fact:

Men du har aldrig sett något?


Jo, som barn, men jag var nog rädd innan jag såg saker. Eller så såg jag saker som liten så jag inte ens minns det. Tror faktiskt den riktiga rädslan utlöstes av min första mardröm när jag tänker efter, antagligen därefter jag fick sömnproblem också. Det var ett riktigt trauma! Jag tror dessutom det var första drömmen jag vaknat och kommit ihåg, så jag förstod liksom inte vad det var.

Lounge fact:

Mmm.. de borde ha tagit en mer seriöst, ens päron, för visst finns det mörkrädsla hos många barn men våran låter mer extrem.


Ja, men det är ju svårt det där, hur beskyddande och accepterande man ska vara. Ungarna måste lära sig att vara ensamma samtidigt som det inte får bli en så traumatiserade upplevelse att skräcken blir värre. Har tänkt på det där en del, hur det är bäst att bemöta det. Uppenbarligen har jag inte blivit av med rädslorna, frågan är om jag skulle ha blivit det oavsett vilket bemötande jag fått, för jag tror att mina föräldrar hanterat det på bästa vis. Det handlar ju om någon slags medelväg, både ensamtvång och totalt beskyddande kan sluta väldigt fel.
framtidstron är död:

Är du säker på att det inte var en riktig människa då?


Ja det var ingen riktigt människa utan något övernaturligt...

framtidstron är död:

Jo, som barn, men jag var nog rädd innan jag såg saker. Eller så såg jag saker som liten så jag inte ens minns det.


Jo var också jätterädd innan jag såg saker men blev antagligen värre när det började "hända grejer". Usch. Vad såg du? Fast är inte nyttigt att prata om sådant här [crazy]

framtidstron är död:

Tror faktiskt den riktiga rädslan utlöstes av min första mardröm när jag tänker efter, antagligen därefter jag fick sömnproblem också


Hade du konstanta sömnproblem som barn? Vad hemskt

framtidstron är död:

Uppenbarligen har jag inte blivit av med rädslorna, frågan är om jag skulle ha blivit det oavsett vilket bemötande jag fått, för jag tror att mina föräldrar hanterat det på bästa vis.


Oki.. fast jag tror det skulle gått att uppnå bättre resultat med rätt behandling.. a la KBT. Måste ju gå att komma över helt.. när man märker att det inte händer något men det hände ju något så. Kanske omöjligt. Flummmmmmmar

sötnos:

Kram. [sad]
Det enda tipset jag tror jag kan ge är KBT-behandling hos en bra psykolog. För det fungerar.


Aaa kan också tänka mig att KBT är rätt form av behandling
enhimmelskdrog:

brukar tycka det är läskigt att vara ensam hemma även på dagar [blush] hör ljud överallt och går och paniktittar åt alla håll hela tiden etc [sad] om jag inte bara är i mitt rum då, då är det okej :s


mmm har också börjat bli rädd för dagar nu, men värst är när mörkret kommer. så kommer man på sig själv att gå och vara rädd hela tiden för någonting rätt obefogat eg.. värdelöst äre och jobbigt

sötnos:

Se till att söka så fort som möjligt så att det inte hinner bli värre.
KBT fungerar bra, tror också det är rätt. [smile]


jo.. men mina päron kommer ju hem snart. så då kommer nog allting bli som vanligt. och då kommer jag antagligen glömma bort det här, om det inte blivit värre än tidigare. men de reser mycket så situationen kommer säkert repetera sig, om det är ohanterbart är det bara att söka liksom. kommer ändå söka snart.
Kommer ihåg att jag hade på tvn hela tiden, massa lampor tända och dörrar öppna när jag var liten och ensam hemma när det var mörkt. Kändes mindre läskigt då. Men om det var ett tvprogram jag kände mig "trygg" med så behövde jag knappt ha några lampor tända. Blev dock rädd igen när det blev reklam. [blush]
Lounge fact:

Jo var också jätterädd innan jag såg saker men blev antagligen värre när det började "hända grejer".


:(

Lounge fact:

Hade du konstanta sömnproblem som barn?


typ ja :(

Lounge fact:

ki.. fast jag tror det skulle gått att uppnå bättre resultat med rätt behandling.. a la KBT.


det var en kbt-gubbe jag gick till som är skitbra, så jag tror nog han kan fixa mig vad gäller detta också! :)