Forumet - Hej behöver nog råd ifall nån orkar läsa allt :(

Hej behöver nog råd ifall nån orkar läsa allt :(

4984 2 56

Vet inte vad jag ska göra :(

Det blev lite långt, typiskt mig. Vill få med så mycket jag bara kan :( kan förstå om mitt beteende låter onödigt, för de som nu kanske orkar läsa. Vet bara inte :( Brukar inte vara så öppen o så av mig så här..publikt, tror inte jag säger så mycket privat heller... så får prestationsångest när jag vet att så många av er är duktiga på att skriva, så det blir bara en röra av alltihop.

Men jag vet inte hur jag ska få kontakt med dom i utbildningen, när jag försöker så tar det emot alldeles för mycket. Får panik. Har så svårt att prata med killar och lära känna dom. Alltid varit så och jag blir mer en som säger "mm :(" "okej (:" "hihi" "va bra Rodnar" "du är väldigt duktig RodnarRodnarRodnar"

Och nästan alla som går utbildningen är killar.

Tål inte killar i längden tror jag Galen

Vet inte varför det blivit så stor grej.. att bara få prata med någon och känna gemenskap. Jag var bara så glad över att det kändes som att det här var min chans att ta tillbaka mitt liv när jag kom in på den här utbildningen. Komma ut igen, ta för mig, skaffa vänner.. bra vänner, genom utbildningen. Typ en dröm som är ganska verklig jämfört med allt annat man drömmer om.. så det känns stort och viktigt för mig.

Har varit i den här sitsen ett par gånger och det har ju gått.. men minns inte att det var så här svårt att ens kunna prata med någon. Försöker möta andras blickar i hopp om att få hälsa på morgonen men har inte lyckats än :( Idag kände jag ett så starkt behov av att få säga hejdå till någon att jag bara frös till vid dörren och kunde inte röra mig. Stod där i flera minuter som ett fån och hoppades på att någon skulle titta upp, t.ex. nån jag jobbade lite med i grupparbetet. Försökte få ur mig ett hejdå men nja :( 

Sitter och håller koll på när folk ska gå ut och röka. Följer efter, känner mig ganska weirdo, i hopp om att få säga några ord. "IDAG SKA JAG PRATA!" tänker jag högt för mig själv. De få gånger jag haft möjligheten att prata så har känslorna och tankarna tagit över så mycket att jag inte lyckas få ur mig något. Kommer det ut något är det pipljud.. som hos en mus. Tror jag lyckats prata med dom två-tre gånger nu. 


Jag gör inte tillräckligt.. jag vet :( vet inte hur jag ska få fram ord och skapa meningar när jag ska prata med dom. Det är som en ständig utmaning som jag failar om och om igen.

Haha åh det låter så himla .. snälla nån jag är 25 år 

Så fort jag kommer hem här i sthlm så .. känslorna bara tar över och jag känner mig väldigt mycket mer olycklig. Känner ingen gemenskap på skolan, ingen gemenskap på min fritid.  Ligger mest bara och stirrar i taket nu när jag verkar ha slut på saker att renovera. Funderade på att börja träna t.ex. thaiboxning igen men jag får inte i mig någon mat om dagarna. Rasat från 95kg till 80kg nu märkte jag för någon dag sedan, vägde 84-85 för typ nån vecka sedan. Tycker inte att det syns så mycket mer än att jag behövt köpa jeans  tre gånger sen ja börja plugga för ~1månad sedan lol. 

~1månad är kanske inte lång tid. Men det spelar inte så stor roll för mig just nu när jag känner mig så olycklig. Har inte haft någon att umgås med regelbundet på över två år. Innan jag började utbildningen så hade jag inte umgåtts med folk sedan lounges träff i typ vintras elr våras. Inte ens då jag jobbade till och från.

Nu känner jag att jag vill hem till Norrland och gömma mig igen. Det här gör mig inte lycklig för en dag :( Varför klarar jag inte av att stå ut tills det kanske blir bättre? Stressade jag fram allt? gå från 0 till 100% direkt var kanske en dum idé men "hjälpen" jag fick där hemma tog mig ingenstans och jag fick nog av allt skit vården kom med.

Just nu lutar det åt att jag slutar och åker hem till helgen. Vill inte det.. men det här gör mig så olycklig... fast på ett mer "påtagligt" sätt, säger man påtagligt? Det är mer intensivt, hårdare och mer ständig o påfrestande. Hemma i Norrland så slipper jag iaf se andra människor och bli påmind om att det finns.. andra människor, så det blir kanske inte lika tungt, jag kommer ha saker att distrahera mig med så jag får vissa luckor om dagarna där jag inte känner någonting alls.

Det jag vill ha svar på är.. ni som varit helt ensamma under en längre period. Ingen som hört av sig, ingen att höra av sig till. Ingen att prata med, ingen att vara med. Det gör inget om ni själv, som jag gjort, sett till att ni hamnat i den situationen. Eller ni som haft t.ex. socialfobi och tagit er ur.. hur gör ni för att få nya vänner? Jag känner mig så påverkad och deppig av att inte ha någon att jag tappat modet och förmågan att prata känns det som.  Det känns som att man vill så mycket att det är svårt att slappna av, släppa tankarna. 

Träffa någon över nätet.. mjo, det fungerade väldigt bra förr. Senaste året har jag önskat att jag varit hos vissa man pratat mycket med. Men aldrig haft en riktig plan för det.. typ fegat ur när det känns realistiskt att man kan träffas och skjutit bort dom.

Har ni andra råd så.. ah, gärna. :( 

Frågor på det?


LedsenHjärta

Spana också in:


reben: tycker du bör försöka lite längre. har inget argument att stödja vfr jag tkr det dock. typ att man får ge det tid elr något sånt dom alltid säger

reben: helt irrelevant i frågeställningen iof

men mer att om du ger upp och åker hem så m då kmr du tycka att du är dålig som gör det med väl. vad kan du förlora på att vara kvar osv. utamning osvsovsov du borde haft din lista OSV

Nej jag känner och tycker att jag borde fortsätta och ge det lite mer tid. Det är bara att det är jobbigare att försöka prata och lära känna människor än vad jag minns och förväntat mig. Har mest varit påverkad av alkohol eller piller t.ex. en massa lyrica då jag gjort de senaste åren. Om jag inte "dejtat" någon, men det känns så mycket enklare än.. det här :'/


Och ja, jag skulle känna mig väldigt besviken över att åka hem. Vill inte hem, vet att jag mår sämre där bara att jag kan hitta luckor där jag mår bra i alla fall nån gång ibland. Men det är så sjukt påfrestande just nu. 


Sen är det också mycket att eftersom det börjar bli grupparbeten så kan jag inte tillföra det jag har inom mig och hjälpa till så mycket jag kan. Vill inte känna att dom är missnöjda med att ha mig i gruppen, vill inte vara en belastning och se till så någon annan får sämre resultat pga mig.  

ennie: ja läste allt
har inga tips

de e lugnt (: glad över att två orkat läsa Hjärta

Fasiken:

Nej jag känner och tycker att jag borde fortsätta och ge det lite mer tid. Det är bara att det är jobbigare att försöka prata och lära känna människor än vad jag minns och förväntat mig. Har mest varit påverkad av alkohol eller piller t.ex. en massa lyrica då jag gjort de senaste åren. Om jag inte "dejtat" någon, men det känns så mycket enklare än.. det här :'/


Och ja, jag skulle känna mig väldigt besviken över att åka hem. Vill inte hem, vet att jag mår sämre där bara att jag kan hitta luckor där jag mår bra i alla fall nån gång ibland. Men det är så sjukt påfrestande just nu. 


Sen är det också mycket att eftersom det börjar bli grupparbeten så kan jag inte tillföra det jag har inom mig och hjälpa till så mycket jag kan. Vill inte känna att dom är missnöjda med att ha mig i gruppen, vill inte vara en belastning och se till så någon annan får sämre resultat pga mig.  

de e lugnt (: glad över att två orkat läsa Hjärta

typ träffa fler

Fasiken: Sen är det också mycket att eftersom det börjar bli grupparbeten så kan jag inte tillföra det jag har inom mig och hjälpa till så mycket jag kan. Vill inte känna att dom är missnöjda med att ha mig i gruppen, vill inte vara en belastning och se till så någon annan får sämre resultat pga mig.
även om d1a är jobbigt så är det det enda sättet jag "lärt känna" folk i skolan genom. 
synd jag inte kan säga ngt bra kring d med att prata med folk. jag undviker ju de med vilje och går dit m inställningen att jag hatar allihop bara för att slippa känna att det är dåligt att jag inte kan prata m ngn :S 

ennie:

typ träffa fler
Jo jag har tänkt på det och det enda jag känt nå sug för är typ thaiboxning. Men eftersom jag inte får i mig ordentligt med mat så har jag ingen ork. Blivit som den där typiska onda cirkeln.  

Annars vet jag inte vad jag skulle kunna tänkas vilja göra annars där jag kan knyta nya kontakter.


gillar inte dom i min klass. förväntade mig att jag var bra men dom ser ner på mig och vill inte prata med mig, och inte vara med mig. en tjej typ bad mig hålla hennes skräp när hon åt för hon vill tycka jag är en sopa elr nåt, ochså kollade hon på mig somom jag är dålig för att jag inte röker, inte är tjock o allt vad hon gör som är för status grejer..
ser så fattig och ensam ut så alla tycker illa om mig


Fasiken:
Jo jag har tänkt på det och det enda jag känt nå sug för är typ thaiboxning. Men eftersom jag inte får i mig ordentligt med mat så har jag ingen ork. Blivit som den där typiska onda cirkeln.  

Annars vet jag inte vad jag skulle kunna tänkas vilja göra annars där jag kan knyta nya kontakter.



gå med i någon politik klubb på din skola kanske, elr gå på sånna möten. jag träffa flera som jag kunde prata med genom det

ennie: alla är olika..
LedsenHjärta



reben:
även om d1a är jobbigt så är det det enda sättet jag "lärt känna" folk i skolan genom. 
synd jag inte kan säga ngt bra kring d med att prata med folk. jag undviker ju de med vilje och går dit m inställningen att jag hatar allihop bara för att slippa känna att det är dåligt att jag inte kan prata m ngn :S 
Mm tänker att varje gång man börjat på ett jobb eller skola så har man lärt känna de andra genom att arbeta i grupp. Men även om jag haft det svårt de gångerna med så känns det som att det är 200% så mycket svårare nu när jag känner att det här är min chans. Tog mig så lång tid att ta mig hit.

önskar att det var okej för mig att göra som du gör nu :$

men jag vill förändras och utvecklas, bli social som fan. hehe :( Måste lära känna dom och knyta kontakter till senare.
Men just nu vill bara få igång mig själv så jag lyckas säga ett par ord. Om jag ska lyckas med den här utbildningen måste jag vara bekväm med att prata med andra nya människor. 



ennie: gillar inte dom i min klass. förväntade mig att jag var bra men dom ser ner på mig och vill inte prata med mig, och inte vara med mig. en tjej typ bad mig hålla hennes skräp när hon åt för hon vill tycka jag är en sopa elr nåt, ochså kollade hon på mig somom jag är dålig för att jag inte röker, inte är tjock o allt vad hon gör som är för status grejer..
ser så fattig och ensam ut så alla tycker illa om mig
Men gud det lät hemskt ju! 
Ofta nån skulle göra så :( Kanske att det bara känns som att dom ser ner på dig? Låter lite konstigt iaf :/




Schism: har hoppat av tre utbildningar av samma anledning. du är inte ensam osv.
Åh :( Hur gick du vidare? Var det exakt samma sak varje utbildning eller blev det bättre/sämre? Pluggar du nu? trivs du isåfall? Och ifall du gör det, vad var skillnaden jämfört med de tidigare gångerna? Hade du tur och fick bra kontakt med någon?
några råd? :(

Fasiken: Åh :( Hur gick du vidare?
pluggar distans- och kvällskurser. umgås nästan aldrig med nya/inte helt bekanta människor (senast var um-träffen i juli). befinner mig fortfarande på ruta ett, så att säga. jag gillar visserligen att vara ensam men önskar att jag åtminstone kunde samtala med folk utan att drabbas psykosomatisk kortslutning.

men det blir nog bättre. jag "trivs bra" med mig själv i övrigt.