ennie:

okej. men de kanske inte vet det. nästan alltid förut har det blivit sämre för mig när sånna försökt hjälpa mig, svårt att veta vad som är rätt lr fel för någon o jag är ganska konstig också...

ställ lite krav på dem och säga att det är så du känner

tycker diagnoserna borde vara typ "problembild 12 - folk som mår så här brukar kunna må bättre av det här" i stället för "det är något allvarligt fel på dig eftersom du inte vill inrätta dig i samhället och har massa mystiska egenheter: gå med på att du är körd i skallen så kan vi motvilligt hjälpa dig (dvs ge dig medicin)-syndromet". det senare innebär typ att man ingår ett kontrakt som säger att man är en sämre människa (det är i alla fall lätt att tolka det så om man mår dåligt). många blir avskräckta av att psykiatrin är så pragmatisk och kategorisk. jag förnekar inte att psykiska problem kan härledas till obalanserade signalsubstanser, men dagens begreppsapparat har en dehumaniserande verkan

jag har träffat en psykolog som förstått mig någorlunda bra och verkat bry sig på riktigt. resten har nästan uteslutande bestått av torra mähän som slängt ur sig floskler på löpande band

det gäller att ha tålamod om man ska hitta rätt inom hjärnskrynklarnas värld

det bästa är att hitta en person som man gillar och tror sig kunna lita på. om denna är psykolog eller inte spelar mindre roll: samtalsterapi är bäst. mediciner kan man få om man vill, men de ska inte slängas i ansiktet på en av folk som man bara har träffat någon enstaka gång. d. e. hänsynslöst att göra så

vet inte va ja skriver de va säkert bara trams

det dummaste är dock att bara stänga inne allt och inte utmana sina grundantaganden

isola:

ställ lite krav på dem och säga att det är så du känner

men dom kommer bara lura in mig i nåt skit som jag inte vill
jobbigt att säga emot och tråkigt att betala pengar för att ha det jobbigt

Schism:

n

gillar detta svaret men kan inte svara ngt...