Forumet - Hej

Jag undrar om nån av er har samma känslor som jag har haft under En tid nu. Jag kan börja med att berätta att jag är 17 år och fyller 18 om tre månader, men allt är inte så enkelt och ingen verkar förstå. Allt började förra sommaren när jag stog fast i stoppsignal med tåget i en tunnel då fick jag en liten panikångest, men det var inget jag tänkte mer på men det visa sig att jag gjorde det, eftersom varje gång jag skulle ta tåget var jag stressad av tunnlarna redan på morgonen(bodde en timme från skolan) sedan började jag få massa ororstankar som "tänk så stannar vi i tunneln o nån dödar oss alla", Men okej alla jag frågade sa att de också har så ibland så det var inte mer med den saken, Men allt exploderade när jag satt vid matbordet med min familj och åt middag (vi är fem stycken) och jag satt mellan mina två systrar och så fick jag panikattack. Från den dagen har allt blivit värre kan inte somna för så fort jag blundar tänker jag 1000 tankar om allt möjligt, så fort jag vaknar så blir det samma sak ,om jag vaknar mitt i natten för att gå på toa då blir det också så. Jag har klaustrofobi och det var ingenting jag stressade över så mycket för men nu vet jag inte längre. Jag log i sängen för ungäfer en månad sen och då började jag få massa bilder i huvet av när jag hoppar under tåget till att jag mördar min bästa vän , jag bröt ihop och skrev till hela min familj att jag inte orkar mer , så de skickade mig till en psykolog, har varit där kanske 3 gånger men det verkar inte hjälpa. Och jag var där igår så fick jag reda på att jag har torgskräck , jag vill inte ha min klaustrofobi och torgskräck jag vill vara som alla andra . Nu när jag skriver det här gråter jag o händerna svettas. Kan nån snälla säga om jag kommer bli normal igen? Min psykolog sa att jag måste gå till en KBT psykolog och det ska jag gör men först måste man få en remiss. Och en till sak allt jag gör känns som en dröm... Jag vet att det är jag som gör sakerna men det känns som att det inte är Jag, det är svårt att förklara. Kan nån snälla ge mig ett ända svar kommer jag någonsin må bra igen? Jag har mått såhär så länge så jag inte ens minns hur man mår när man mår bra/normalt kan nån förklara? Ingen vet hur jag mår förutom min familj men de verkar tro att jag överdriver. Jag har alltid varit glädjespridaren var alltid glad, mådde nästan alltid bra förutom lite killproblem, hade vanliga tonårsproblem och jag trodde aldrig att jag skulle ligga såhär o gråta nån dag över sånt här, jag saknar mitt gamla glada jag som allt älskade. medans nu är jag mest arg och fast i mina tankar folk tror att jag inte lyssnar på dom och blir irriterade på mig, så de flesta hör inte av sig längre. Kan nån svara om jag kommer bli mig själv igen nån gång?

Life355: Jag undrar om nån av er har samma känslor som jag har haft under En tid nu. Jag kan börja med att berätta att jag är 17 år och fyller 18 om tre månader, men allt är inte så enkelt och ingen verkar förstå. Allt började förra sommaren när jag stog fast i stoppsignal med tåget i en tunnel då fick jag en liten panikångest, men det var inget jag tänkte mer på men det visa sig att jag gjorde det, eftersom varje gång jag skulle ta tåget var jag stressad av tunnlarna redan på morgonen(bodde en timme från skolan) sedan började jag få massa ororstankar som "tänk så stannar vi i tunneln o nån dödar oss alla", Men okej alla jag frågade sa att de också har så ibland så det var inte mer med den saken, Men allt exploderade när jag satt vid matbordet med min familj och åt middag (vi är fem stycken) och jag satt mellan mina två systrar och så fick jag panikattack. Från den dagen har allt blivit värre kan inte somna för så fort jag blundar tänker jag 1000 tankar om allt möjligt, så fort jag vaknar så blir det samma sak ,om jag vaknar mitt i natten för att gå på toa då blir det också så. Jag har klaustrofobi och det var ingenting jag stressade över så mycket för men nu vet jag inte längre. Jag log i sängen för ungäfer en månad sen och då började jag få massa bilder i huvet av när jag hoppar under tåget till att jag mördar min bästa vän , jag bröt ihop och skrev till hela min familj att jag inte orkar mer , så de skickade mig till en psykolog, har varit där kanske 3 gånger men det verkar inte hjälpa. Och jag var där igår så fick jag reda på att jag har torgskräck , jag vill inte ha min klaustrofobi och torgskräck jag vill vara som alla andra . Nu när jag skriver det här gråter jag o händerna svettas. Kan nån snälla säga om jag kommer bli normal igen? Min psykolog sa att jag måste gå till en KBT psykolog och det ska jag gör men först måste man få en remiss. Och en till sak allt jag gör känns som en dröm... Jag vet att det är jag som gör sakerna men det känns som att det inte är Jag, det är svårt att förklara. Kan nån snälla ge mig ett ända svar kommer jag någonsin må bra igen? Jag har mått såhär så länge så jag inte ens minns hur man mår när man mår bra/normalt kan nån förklara? Ingen vet hur jag mår förutom min familj men de verkar tro att jag överdriver. Jag har alltid varit glädjespridaren var alltid glad, mådde nästan alltid bra förutom lite killproblem, hade vanliga tonårsproblem och jag trodde aldrig att jag skulle ligga såhär o gråta nån dag över sånt här, jag saknar mitt gamla glada jag som allt älskade. medans nu är jag mest arg och fast i mina tankar folk tror att jag inte lyssnar på dom och blir irriterade på mig, så de flesta hör inte av sig längre. Kan nån svara om jag kommer bli mig själv igen nån gång?
Det låter som att du har tvångstankar, precis som jag! Jag vet hur det känns, jag har varit hos min psykolog 3 gånger också, det har knappt hjälpt mig. Du kan inte få bort tankarna ur huvudet, eller hur? Dom är där vart du än går, som en skugga. Jag vet inte om vi någonsin kan bli normala som alla andra. Du är iaf inte ensam om det där.
Låter som du har det förjävligt jobbigt Ledsen Det är jobbigt att tänka tillbaka och inse att mycket har förändrats till det negativa. Men om du kunde ha det så problemfritt då, visst är det möjligt att det blir så igen? Du skriver att psykiatrin säger att du har torgskräck och klaustrofobi, detta är tillstånd som man kan behandla. Det är inget kroniskt.. utan behandlingsbart. Du kan alltså bli av med dina symptom, du måste bara få hjälp att lära dig hur. Jag tycker det är jättebra att de ska skicka dig till en KBT-psykolog eftersom KBT är en väldigt bra behandling för många med ångestsjukdomar. För min egen del (har också problem med ångestsjukdomar samt depression) har medicin hjälpt att ta bort den grövsta ångesten och tankarna är mera.. inte så intensiva. Jag tycker det är starkt av dig att ha vågat sökt hjälp och jag tror absolut att det är rätt väg att gå. Det är svårt att bli bra av sig självt. 

Angående känslorna om att du är i en dröm, det är vanligt vid ångest. Man kan få yrsel och få overklighetskänslor. Jag har så själv ibland. Du skriver också att dina vänner bli irriterade på dig för du verkar lyssna på dem, har du funderat på att säga något om att du inte mår så bra och att det inte handlar om att du inte bryr dig? Då kanske de får större förståelse. Du behöver ju inte berätta allt, men bara att få dem att förstå anledningen till att du ter dig på ett särskilt sätt kan vara skönt för både dem och dig.
Har haft exakt samma problem i ganska många år. Det är svårt att tänka sig in i nu när du är mitt uppe i det men det går att bli av med och att lära sig att leva med och på så sätt lära sig att komma runt. KBT är väldigt bra då du där får lära dig mer om hur ångest fungerar.

Vänner som tröttnar och inte förstår bidrar ju också till detta. Jag tampas fortfarande med lite sådant, eller att folk tycker väldigt synd om en.
Kram!

Spana också in:


Lounge: Låter som du har det förjävligt jobbigt Ledsen Det är jobbigt att tänka tillbaka och inse att mycket har förändrats till det negativa. Men om du kunde ha det så problemfritt då, visst är det möjligt att det blir så igen? Du skriver att psykiatrin säger att du har torgskräck och klaustrofobi, detta är tillstånd som man kan behandla. Det är inget kroniskt.. utan behandlingsbart. Du kan alltså bli av med dina symptom, du måste bara få hjälp att lära dig hur. Jag tycker det är jättebra att de ska skicka dig till en KBT-psykolog eftersom KBT är en väldigt bra behandling för många med ångestsjukdomar. För min egen del (har också problem med ångestsjukdomar samt depression) har medicin hjälpt att ta bort den grövsta ångesten och tankarna är mera.. inte så intensiva. Jag tycker det är starkt av dig att ha vågat sökt hjälp och jag tror absolut att det är rätt väg att gå. Det är svårt att bli bra av sig självt. 

Angående känslorna om att du är i en dröm, det är vanligt vid ångest. Man kan få yrsel och få overklighetskänslor. Jag har så själv ibland. Du skriver också att dina vänner bli irriterade på dig för du verkar lyssna på dem, har du funderat på att säga något om att du inte mår så bra och att det inte handlar om att du inte bryr dig? Då kanske de får större förståelse. Du behöver ju inte berätta allt, men bara att få dem att förstå anledningen till att du ter dig på ett särskilt sätt kan vara skönt för både dem och dig.
Mår du bättre idag? Det känns som det bara blir värre och värre för mig, och ibland funderar jag på om det är värt att leva när man mår såhär
Ja, dom är alltid med mig. Försöker skratta och vara glad men inombords är jag förkrossad. Jag har tänkt lite och insett att vi kanske inte behöver vara normala? Vi kanska är skapta till att vara speciella. Försöker tänka positivt just nu iallafall
Kioskmannen:
Det låter som att du har tvångstankar, precis som jag! Jag vet hur det känns, jag har varit hos min psykolog 3 gånger också, det har knappt hjälpt mig. Du kan inte få bort tankarna ur huvudet, eller hur? Dom är där vart du än går, som en skugga. Jag vet inte om vi någonsin kan bli normala som alla andra. Du är iaf inte ensam om det där.


Life355: Mår du bättre idag? Det känns som det bara blir värre och värre för mig, och ibland funderar jag på om det är värt att leva när man mår såhär
Om man säger såhär: Jag önskar att jag hade fått rätt hjälp på en gång när jag fick konstaterat att jag led av tvångssyndrom (min första diagnos). Att skolkuratorn, som var min första kontakt, hade remitterat mig till psykiatrin. Jag har ju haft mina problem i 8 år så det har eskalerat rätt mycket. Om man hade tagit hand om det tidigare hade det kanske inte blivit så som det är idag. Men jag tror att du är på rätt väg nu med psykiatrin och KBT. Mitt tips är väl att byta om det inte känns bra med din psykolog.. och lämna inte psykiatrin för att sköta om det på egen hand. På så sätt tror jag inte det kommer bli värre och värre.. när du tas hand om av professionella som möter många i din situation och vet hur man behandlar det. Det är inte så konstigt att du funderar om det är värt att leva när du har så svåra känslor av ångest.. Man mår ju verkligen skräp. Men det kan bli mycket bättre. Det finns många som blir mycket bättre. Kram på dig Hjärta