Forumet - Hela min värld har rasat samman

Hela min värld har rasat samman

370 0 4
Jag har aldrig mått så här dåligt förut, kommer aldrig göra det heller. Min flickvän sedan snart 7 år tillbaka har gjort slut. Det kom som en blixt från en klar himmel. Helt oväntat för mig. Hon hade skickat ett brev till mig för hon har inte vågat säga det till mig. Till dom som inte vet det så bor hon ca 30 mil ifrån mig. Nu när hon går i skolan. Annars bor hon i Dalarna, jag bor i Blekinge. Jag pratade med henne i telefon, vilket vi gör MINST 2 gånger om dagen, alla dagar, samtidigt som jag skulle öppna brevet och allt verkade vara frid o fröjd. Jag undrade vad det var, och då la hon på i panik. Detta var i Lördgs.

Ett långt brev som jag inte tänker ta upp hela här. Jag vet inte var det är nånstans längre. Men hon skrev att hon hade inga känslor kvar för mig längre, och hon har inte vågat säga det till mig för hon var rädd för att jag skulle göra nått dumt och att hon skulle förlora mej. Att hon hade känt så här i nästan ett år nu. Hon skriver att hon älskar mig och kommer alltid göra det, men känslorna är borta. Att jag är hennes bästa vän. Hon vill fortsätta att vi ringer varandra flera gånger varje dag precis som förut, och att vi träffar varandra när vi kan. Att jag är det så viktig i hennes liv så att hon kan inte tänka sig ett liv utan mig och att vi ska hålla kontakten lika mycket som för för alltid. Att hon kan inte fatta varför dom har försvunnit när hon tycker att jag är en så underbar person och kan inte leva utan mig i sitt liv. Att hon vill att dom ska komma tillbaka.

Detta kom som en chock för mej. Jag har inte märkt något överhuvudtaget. Var uppe hos henne en vecka för ett par veckor sedan, och jag märkte inget då heller. Vi har alltid så roligt och mysigt tillsammans. Och när vi pratar i telefon. Har alltid haft. Och jag tycker att vi har kommit varandra ännu närmre det senaste året. Jag fattar ingenting utav detta. Hon visar så mycket känslor när vi är med varandra, man märker att hon älskar mig ännu, min familj med säger likadant att man ser hur mycket hon älskar mig när vi är med varandra. Och hon påstår att detta har hon känt ett år. Men jag har frågat henne om det då har varit spelade känslor, spelad kärlet när vi varit med varandra, det säger hon att det har det inte. Jag fattar inte ingenting. Jag tycker det är så jävla orättvist att hon inte sagt nått om detta när hon började känna så här, så vi hade kunnat arbeta och kanske lösa det tillsammans. Istället har hon väntat tills dom enligt henna är helt borta.

Hon säger att hon har försökt ett år nu att få tillbaka dom, men det går inte. Och hon vet inte hur hon kommer att känna om en månad, ett år eller mer. Men att hon vill inte förlora mig och att vi ska fortsätta prata varje dag som vanligt. Men på henna så verkar det nästan som att det är helt hopplöst att dom kommer tillbaka. Jag fattar ingenting! Jag förstår att känslor är ingenting som man kan ha kontroll över, men hon säger att hon älskar mej. Hon säger att jag gör henne lycklig, när jag är med henne så känner hon sig trygg och glad och vi har så roligt tillsammans. För mig så är det ju det som är kärlek! Vad vill hon mer ha!? Jag fattar ingenting..

För er som inte vet, så har vi inte haft det särskilt lätt hon och jag. Vi träffade för snart 7 år sedan på ett forum som ej finns längre. Funalon. Hon var 16 och jag 18. Det var kärlek direkt för oss båda. Fast vi inte träffat varandra. Det dröjde nästan 2 år innan vi äntligen träffades. Allt pga hennes pappa. Han är muslim. Då förstår ni direkt hur svårt vi haft det. Men vi fick träffas till slut, sedan dess har vi träffats många gånger, speciellt dom senaste 3 åren när hon gått och bott på folkhögskola. Jag har åkt till henne så ofta det går och hon hit. Men det har varit långdistansförhållande alla dessa 7 år. Och det var varit ett helvete. Men vi har klarat det, tills nu. Jag tror att det är en av anledningarna till att detta hänt. Att jag verkligen inte fått tummarna ur och flyttat så att vi kunnat bo ihop. 7 år. Det är groteskt länge när jag tänker på det. Jag skulle gjort det för länge sedan. Jag tror det hade varit annorlunda då.

Vi har pratat och pratat och vi har gråtit oss fördärvade verkligen. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Hon är mitt allt här i världen. Hon är mitt livs mittpunkt. Jag kan inte leva utan henne, på fullt allvar. Och hon äger att hon kan inte leva utan mej i sitt liv. Men hon vet inte om detta går att fixa eller hur. Jag mår så jävla dåligt. Jag vill vara med henne konstant. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket så ni anar inte. Jag är fortfarande som nykär i henne, tom efter detta brev och allt. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag tror att jag älskar henne alldeles för mycket, och hon vet precis hur mycket jag älskar henne. Känns som det är en av anledningarna också för att detta har hänt. Men jag har så ofantligt mycket kärlek i mig till henne. Jag kan inte hjälp det. Jag vet att det bästa för mig vore att bryta kontakten med henne om verkligen inte vill vara min flickvän längre. Jag vet inte om jag klarar att prata med henne varje dag och vara så in i helvetes blixterförälskad och bara hoppas på att hon ska få känslorna tillbaka. Men jag kan aldrig bryta kontakten med henne heller. Jag behöver henne i mitt liv. Jag måste verkligen prata med henne varje dag för att kunna leva. Det är så det är. Finns inte en chans att jag skulle klara det.

Jag vet att jag kommer att få höra att det blir bättre, men helt ärligt så tror jag inte det. Att jag hittar nån annan. Men jag vill inte ha nån annan. Det finns ingen annan för mig. Hon är precis exakt hur min drömtjej är. Vi är så perfekta för varandra. Det är svårt och beskriva för er.

Hon ville att jag skulle åka upp till henne idag, och jag var på väg att köpa biljetter direkt och åka på stort, men sen ändrade hon sig. Jag sa till henne igår att hon kanske måste vara ensam lite och tänka efter detta riktigt. Hur hon känner, vad hon vill och så. Så hon sa att det kanske var det bästa och göra så. Även om hon vill att jag åker upp till henne så mycket, men inte just nu. Och jag håller på att gå under här utan henne. Jag föreslog också att vi skulle kanske inte prata på en vecka också så hon kan tänka efter riktigt. Hon ville verkligen inte det, inte jag heller, men efter många om och men så gjorde vi så. Även fast vi grät båda två. Hon sa att hon vet inte om hon klarar det, och jag vet inte om jag klarar det heller, vi behöver båda prata med varandra varje dag. Men jag ska inte ringa henne fören på söndag nästa vecka. Om jag klarar det. Det börjar redan bli helt sjukt jobbigt, och det är bara en timme sedan vi la på. Och jag är inte så säker på att hon klarar det heller.

Men jag fattar ändå ingenting av detta. Hur hon kan säga allt detta och sen samtidigt säga till mej att hon kan inte vara min flickvän längre för det är inte rättvist mot mej eftersom hon känner så. Men sen kan hon inte vara utan mej ens en dag och jag är så viktigt att hon älskar mej. Jag håller på att gå under. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns skit. Jag har inte ätit nått sedan i fredags, sov ingenting inatt och har spytt flera gånger. Först när jag läste brevet sen för att jag gråtit så mycket. Jag är ingen stark människa. Jag har mycket kärlek i mig. Jag klarar inte detta. Jag är och har alltid varit livrädd för att dö, men just nu vill jag dö. Men jag kommer aldrig att ta livet av mig. Men just nu hade det varit skönt och bara slippa allt. Och det blir inte bättre. Jag kan bara hoppas på att hon hittar känslorna igen och inser vad hon håller på att kasta bort. Men även om jag vill ha hopp, så verkar det inte finnas nått hopp alls för det. Även om det borde det, för allt hon fortfarande känner för mig. Arghh!! Jag fattar ingenting och jag kan inte sluta gråta. Helvetes jävla skit. Jag vet inte vad jag ska mig till.

Det är lite bättre idag, men det är bara för att bröt ihop igår och ringde henne ändå, och hon undrade varför det tagit så lång tid innan jag ringde. Vi skulle försöka och inte prata på en vecka, det höll i 8 timmar, och hon klarade det inte heller. Om jag får fråga en fråga till er, svara på denna helt ärligt vad ni tror. Om ni hade varit i hennes ställe. Känt så för någon som hon känner. Att hon kan inte tänka sej ett liv utan mej, att hon behöver mig. Hon vill att vi pratar varje dag och att vi ska kunna träffas, även om hon inte kan göra allt som vi gjorde när vi var flickvän och pojkvän pga hur hon känner. Men hon säger att hon älskar mej. Att jag gör henne lycklig, när vi pratar, när vi är med varandra. Att jag gör henne trygg. Att hon vill alltid ha mej i sitt liv, och än en gång. Att hon älskar mej. Hon säger att hon vill ha tillbaka dom känslorna igen, men vet inte om eller hur. Men allt det hon redan känner. Är inte det kärlek? Mer kärlek än vad man känner för en vän? För mig är det det iaf. Jag vet att risken finns att jag vill detta så otroligt mycket så att det är därför jag känner så. Men jag tror inte det.

Men vi pratade igår iaf. Tills sent på natten. Hon säger att det finns alltid hopp. Hopp på att detta ska gå och lösa, men hon vet inte. Men hon säger att det finns hopp. Hon vill att det ska bli som förr igen.
Jag har tagit upp med henne att det hon vill är själviskt av henne, att fortfarande ha så mycket kontakt med mej, att hon inte kan leva utan mej, att jag ska bara leva på hoppet att detta ska lösa sig. Att det kommer att ta kål på mig. För jag älskar henne så otroligt, jag vill alltid ha henne i mitt liv. Som min flickvän. Hon förstår detta också, men hon bryter helt och totalt ihop när hon tänker på att vi skulle bryta kontakten. Att hon skulle inte klara det, hon behöver mej. Jag vet att det skulle vara det bästa för mig, men jag klarar inte det heller. Allt är så förvirrande. Jag säger att jag älskar henne hela tiden, och hon svarar direkt att hon älskar mej med. Varje gång. Så jag fattar inte.

Men vi ska inte prata med varandra på en vecka nu iaf. Hon ska tänker över allting och försöka komma underfund med sina känslor. Jag har sagt till henne att hon behöver absolut inte känna nått tvång till att hon ska reda ut allt på denna veckan. Och att jag finns här om hon behöver ringa mej. Och hon säger samma sak. Hon vet inte ens om hon klarar att inte prata med mej på så länge. Vi har sagt att vi ska skicka sms till varandra iaf. Vi behöver båda nån sorts kontakt med varandra iaf, men jag vet inte om det är så smart egentligen.

Inatt när vi skulle lägga på, så ville hon att vi skulle vara kvar i telefonerna medans vi försökte somna. Så vi kunde höra varandra somna. Detta är något som vi gjorde i början när vi började prata med varandra. Och vi gjorde så nu inatt med.

Vi har också bestämt att jag ska åka upp till henne om två veckor. Vi behöver båda vara med varandra. Och prata om det här ansikte mot ansikte.
Johoppsan:

Jag vet att jag kommer att få höra att det blir bättre, men helt ärligt så tror jag inte det. Att jag hittar nån annan. Men jag vill inte ha nån annan. Det finns ingen annan för mig. Hon är precis exakt hur min drömtjej är. Vi är så perfekta för varandra. Det är svårt och beskriva för er.


Dold text: Skumläste mot slutet av texten

Det ovan citerade från dig ÄR sant. Vare sig du vill tro det eller ej.

Ni har varit tillsammans väldigt länge, såklart känner du inte så nu. Du behöver inte känna så som folk skulle säga heller. Det kan kanske ta flera år innan det blir sant.

Något jag tycker du ska nämna för henne är att ett förhållande inte enbart handlar om känslor hit och dit. Beslut är en del av det hela också. Folk som varit gifta/tillsammans i 10 år känner inte som de kände i början, känslorna sviktar (ibland väldigt mycket och länge), men har man beslutat sig för att man älskar de personen, är lycklig med den och vill vara med den så ska inte tillfälliga känslor sabba för en.

Och nej, jag menar inte att man inte ska bryta upp för att känslorna är helt borta, utan att känslor inte är att lita på fullt ut. Inget man enbart ska gå efter.

Om ni kan fortsätta vara vänner kan det vara fint för er, men det brukar helt ta slut mellan par när någon/båda gjort slut. Om ni båda verkligen klarar av det.
sju år är rätt lång tid att vara tillsammans med någon. har du funderat på att kontakta en psykolog för att få hjälp av hantera omställningen? det kan vara väldigt bra att ha någon annan att prata med om situationen, oavsett hur det går för dig och din (ex?) flickvän.

Spana också in:


lillalex: Jag bor i Blekinge ^^
No bad vibes vännen min men kollar du aldrig hur gamla trådar du lyfter?

durga: sju år är rätt lång tid att vara tillsammans med någon. har du funderat på att kontakta en psykolog för att få hjälp av hantera omställningen? det kan vara väldigt bra att ha någon annan att prata med om situationen, oavsett hur det går för dig och din (ex?) flickvän.
No bad vibes vännen min men TS har inte varit inloggad sedan 23 juni 2013.  Blink