Forumet - Helt tappat matlusten, mår bra när jag avstått från mat, ätstörning eller bara deppig?

Helt tappat matlusten, mår bra när jag avstått från mat, ätstörning eller bara deppig?

1905 1 18
Har nu, i några dagar, helt tappat sugen för mat. Jag har hört att anorexi till exempel inte är något man bara vaknar upp med, så det är uteslutet för det var det jag gjorde. Eller mjo, jag har tänkt mycket på mat, vikt och sånt länge men jag bara vaknade upp och kände att jag inte ville äta. Jag får ångest så fort jag ätit något, tänker typ "Nej, varför åt du det där?! Du har misslyckats, du kommer aldrig bli smal, tjockis. Nu ska du inte äta förrän -nåt klockslag-" och liknande. Har känt så ett tag nu. När jag känner mig hungrig så gör jag saker som att dricka mjölk (känner att det är mättande), tuggar tuggummi och sådant. Känner mig stolt när jag lyckats stå emot mat, eller när jag slänger mat jag inte ätit upp, även om det bara är små smulor, känner att allt räknas. Känner mig fet i princip hela tiden, även fast folk har sagt att jag inte är det... Har en naturligt ganska muskulös kropp trots att jag nästan Aldrig tränar, så jag kanske väger mer är det ser ut. Är överviktig enligt ISOBMI och det är det som oroar mig. Vill inte vara tjock, det är min största mardröm. Går ofta hungrig, jag känner att jag borde äta men min kropp och mitt huvud vill inte och de låter mig inte. Mår inte bra, jag är bara ett barn/tonåring och det känns som en enorm tyngd på mina axlar. Har "svultit" mig en gång förut (om man säger så) och då försvann mensen en gång, vill inte att det ska hända igen men jag känner mig fånge i min egen kropp, känns inte som att Jag väljer vad den ska göra utan att den gör vad den vill. Är det här ett tecken på en ätstörning eller är jag bara deppig just nu? Det har inte hänt något som skulle kunna göra mig deprimerad, men jag vet inte...

Obs! BARA seriösa svar nu, inga troll tack.
ZeCloud:

tänker typ "Nej, varför åt du det där?! Du har misslyckats, du kommer aldrig bli smal, tjockis. Nu ska du inte äta förrän -nåt klockslag-" och liknande. Har känt så ett tag nu.


ZeCloud:

Känner mig stolt när jag lyckats stå emot mat, eller när jag slänger mat jag inte ätit upp, även om det bara är små smulor, känner att allt räknas. Känner mig fet i princip hela tiden, även fast folk har sagt att jag inte är det


ZeCloud:

Går ofta hungrig, jag känner att jag borde äta men min kropp och mitt huvud vill inte och de låter mig inte.


ZeCloud:

Är det här ett tecken på en ätstörning eller är jag bara deppig just nu? Det har inte hänt något som skulle kunna göra mig deprimerad, men jag vet inte...


tycker det låter som ätstörning, iallafall början på. tror det skulle vara bra för dig att prata med någon (har dock ingen koll på sådant men kommer säkerligen in andra i tråden som har koll på vart man ska vända sig)
Om du har en ganska muskulös kropp så är det nog därför du är "överviktig" enligt ISOBMI grejen. När jag hade som mest muskler så var jag också överviktig, plus så väger muskler mer än fett så tror inte att du har något att oroa dig över egentligen.

Av egen erfarenhet så tycker jag att du ska ta tag i det innan det går för långt, plus att du skriver att du redan har svält dig själv en gång så med största sannolikhet kommer du få en ätstörning eftersom du tänker i dom banorna.

Spana också in:

ZeCloud:

Bor i en rätt liten stad så om jag ska till nån ungdomsmottagning till exempel så måste jag åka ganska långt och jag kan inte göra det på egen hand


Det finns väl åtminstone en vårdcentral där du bor. Prata med en läkare, så kan han/hon skicka en remiss om det behövs, till en dietist, sukgymnast, kurator, psykolog och så, om inte vårdcentralen kan erbjuda det.

Kolla på ditt landstings hemsida. Även mindre orter brukar ha resande ungdomsmottagningar. Typ att en gång i veckan så lånar de en vårdcentral t ex och har drop-in. Du kan säkert boka tid också. Etc etc.
jason:

Prata med en läkare, så kan han/hon skicka en remiss om det behövs, till en dietist, sukgymnast, kurator, psykolog och så, om inte vårdcentralen kan erbjuda det.


Jo, men det är bara det att jag vill inte att min familj ska veta och jag kan omöjligt fixa allt själv. Vågar inte berätta hur jag känner, och jag vet inte ens Hur jag skulle säga det. Är jätterädd för vad de kommer tycka. Vi är "nära", men vi bara undviker att prata om sådant.
ZeCloud:

Jo, men det är bara det att jag vill inte att min familj ska veta


De kommer inte veta om du går till en vårdcentral. Möjligtvis kan de veta det om du går dit på lektionstid eller att du säger till dem att "äh, sticker till vårdcentralen".

Alltså, folk går till vårdcentralen av olika anledningar. Det vet din familj om.

Du behöver inte berätta för någon annan att du har dessa bekymmer. Det berättar du för läkaren. Läkaren kommer inte ringa mamma eller pappa och berätta vad du sagt.

Är det väldigt allvarligt, att du till exempel utgör en fara för dig själv, eller att du måste hospitaliseras... Ja, då kan föräldrarna veta om att "så är läget" (men de kan inte veta vad din diagnos är, vad du sagt, vad du känner, osv).

För att boka tid på en vårdcentral ringer du dit under kontorstid och om det är telefonkö, kan du säkert lämna ett nummer så att de ringer upp dig (välj ditt mobilnummer isf!).

[smile]
jason:

De kommer inte veta om du går till en vårdcentral. Möjligtvis kan de veta det om du går dit på lektionstid eller att du säger till dem att "äh, sticker till vårdcentralen".


Nej, det såklart.. Men det är också det att jag inte Vill. Liksom, jag vill verkligen inte. Inte alls.
Och mina föräldrar kommer försöka pressa ur mig vad det är om jag gör så, det är jag säker på.
ZeCloud:

Nej, det såklart.. Men det är också det att jag inte Vill. Liksom, jag vill verkligen inte. Inte alls.


Då går du till vårdcentralen innan dina bekymmer syns. För om du inte stoppar dem så kommer folk märka av dem. Och så är det inte alls lika roligt.

Du kan väl hitta på nåt som inte är "allvarligt"? Att du misstänker du har en hemorrojd eller så, eller att du hör susningar i örat och vill kolla upp sånt. Om de nu frågar.

Det blir mer frågor om du inte går dit förstås.
ZeCloud:

Känner inte att jag behöver det.


Så du har kommit ur denna äta-dåligt-svacka? [bigsmile]

ZeCloud:

Och jag litar inte på folk.


På vilket sätt litar du inte på folk? Vore intressant att förstå det, särskilt för dig själv. Vad är det med andra som gör att du inte litar på dem? Är det en rädsla att de ska tycka konstigt om dig? Att de ska utnyttja dig? Att de ska skvallra om det du sagt i förtroende?

Om du ska komma nånstans i livet behöver du kunna lita på folk (rent allmänt). Ska du gå i skolan måste du lita på att dina betyg blir rättvist satta, dina arbeten och prov bedömda rättvist, att läraren läser det du lämnat in, lyssnar, osv. Är du i ett förhållande måste du kunna lita på att din partner lyssnar på dig, behandlar dig med respekt, och att det du säger och gör är något värt för din partner.

Börjar du jobba, ja, då är tillit och respekt något du skriver under på i och med kontraktet.

I varje "officiell" relation så finns det straff om man bryter tilliten. Jobbar du och bryter mot kodexen, ja, då kan du få sparken. Bryter chefen mot det, då kan han/hon straffas.

Kanske, om du nu kommit över din äta-dåligt-period, skulle du gå till ungdomsmottagnigen för att prata om tillit?[smile]
ZeCloud:

Nopes.


Så hur är det då inte längre ett problem? Hur har du löst detta?

ZeCloud:

Allt det. Det har hänt mig förut.


Men det är så att leva. Alla blir vi svikna, missförstådda, utnyttjade någon gång. Men det är inte alla som behandlar en så. Det är kanske en promille av allamänniskor man känner/känt som har behandlat en så.

Låt inte the bad people förstöra för the good people.